Österrike är ett underligt land. Inklämt mellan bergskedjor, i Tysklands bakvatten, på gränsen mellan väst- och östeuropa, fortfarande med det dryga sexhundraåriga habsburgska väldets arv som en del av den nationella känslan, en byråkratisk apparat med lika många gråa tjänstemän som under dubbelmonarkin Österrike-Ungern för 120 år sedan... och samtidigt ett oerhört rikt och lyckat land, med en välfärdsstat nästan lika omfattande som den svenska.
Economist hade för ett par veckor sen en special om Österrike. Landet som för hundra år sedan var Europas intellektuella centrum, som födde fram den österrikiska ekonomiska skolan, Popper, Wittgenstein och fantastisk musik, är idag kanske inte ledande inom dessa områden, men fortfarande ett välmående och välgående land. Den "österrikiska modellen", om man kan tala om en sådan, bygger i korthet på dels en överenskommelse mellan stat, industri, kapital och fack om att ha landets och ekonomins bästa som första prioritet, vilket lett till en fredlig arbetsmarknad, låg inflation och låg tillväxt; dels internationell neutralitet, men sedan 1995 entusiastiskt deltagande i EU; dels en federal modell med nio delstater; dels två stora, statsbärande partier (ÖVP, "de svarta", kristdemokrater respektive SPÖ, "de röda", socialdemokrater) som turats om att styra sedan den formella självständigheten 1955 eller i stora koalitioner. Andra komponenter, så som ett småföretagsintensivt näringsliv och katolicism, kan räknas med i modellen men dessa är de viktigare beståndsdelarna.
Det lustiga med Österrike är att man trots en öppen, exportinriktad ekonomi, relativt hög invandring, EU-vänlighet, kontakter med väst alltsedan självständigheten och stabila sociala förhållanden inte hittar några liberaler i landet. Det finns Liberales Forum, med en riksdagsledamot sen valet 2006, och han - Alexander Zach, partiledare och före detta generalsekreterare i studentförbundet - blev invald på en socialdemokratisk lista, i utbyte mot att liberalerna kampanjade för SPÖ i valet. Mellan 1999 och 2006 var Liberales Forum inte representerat i parlamentet, och efter 1999, som Wikipedia uttrycker det, "liberalism effectively ceased to exist as a political force in Austria". Inte heller i de andra partierna finns det några påtagliga liberala element, så som i moderaterna och centerpartiet i Sverige. Inom ÖVP finns det en del marknadsliberaler, och de gröna är liberala i en del frågor, men det är ytterst marginellt.
Att Österrike lyckas förbli ett land med högt välstånd kan sägas bero på att de andra partierna för en liberal politik på de rätta områdena (även om de själva skulle beskriva det som sunt förnuft-politik). Strukturomställningar inom industri har gått förhållandevis lätt, landet ligger långt fram inom forskning och högteknologisk utveckling (med en satsning på 2,4% av BNP förra året på FoU), investeringar i funktionell infrastruktur och boende (staden Wien - känt som "röda Wien", eftersom den styrts av SPÖ oavbrutet sedan den skildes från Niederösterreich och blev en egen delstat 1922 - är tydligen världens största enskilda fastighetsägare, med över 200 000 kommunala bostadsfastigheter) har underlättat för marknadsekonomin att fungera.
Economist lyfter i specialen fram Joseph Schumpeter, en av 1900-talets viktigaste ekonomer, som myntade uttrycket "kreativ förstörelse". Det har blivit ett viktigt begrepp i globaliseringens tid, där gamla produktionssätt alltmer behövt uppdateras, förändras, läggas ned - eller förstöras - för att anpassa ekonomin till global konkurrens. Economist lyfter fram några områden där Österrike skulle vara betjänt av reformer de kommande åren: nationell infrastruktur, skattesystemet och offentliga utgifter, arbetsmarknaden, konkurrenskraften och utbildningssektorn. Det sistnämnda är särskilt viktigt, eftersom Österrike inte har betygskrav för högre studier, vilket lett till en kvantitativ expansion, påspädd av inflyttande tyska studenter. Arbetsmarknadens behov av reformer är något OECD trycker speciellt på i sin economic survey över Österrike från juli i år.
Att jämföra Sverige och Österrike är intressant. Båda länderna har höga skatter, låg korruption, öppna ekonomier, omfattande generell välfärd, semikorporativistiska arbetsmarknadssystem, konsensusbetonad politik och liknande efterkrigshistoria (neutralitet, EU-medlemskap 1995, strukturomvandlingar, ökad invandring under 90-talet). Trots det skulle jag inte säga att det finns mycket Sverige kan lära av Österrike i dagsläget.
lördag 15 december 2007
onsdag 12 december 2007
Mer konstgjord andning
Nu har Fed, ECB mfl. centralbanker lärt sig att de kan samordna sina insatser, till skillnad från vad de gjorde under subprime-krisen tidigare i höstas. Idag offentliggjorde de att de hade handen på hanen när börserna dök, och sköt in mer pengar på marknaden (vilket - kortsiktigt - löste problemen och nedgången vändes till en uppgång). Det är svårt att se detta som annat än konstgjord andning till marknader i gungning.
DN skriver att "Centralbankernas syfte är att öka likviditeten på de ansträngda internationella finansmarknaderna, det vill säga minska bristen på pengar". För en monetarist skulle detta vara motsägelsefullt, eftersom centralbanker även ska begränsa inflationstakten (något man förvisso inte alltid lyckats med), vilket inte uppnås särskilt väl genom att minska riskerna för finansmarknadsaktörer genom räntesänkningar och återkommande inskjutningar av likvida medel.
Som Erik argumenterade när vi senast hade uppe centralbankers roll till diskussion här på bloggen så kan man se skapandet av stabilitet och förtroende i det finansiella systemet som den viktigaste uppgiften för centralbanker. Men om man ser centralbanker som föräldrar och finansiella marknader som bångstyriga småbarn så kan analogvis centralbankerna inte alltid komma till räddning när finansmarknaderna gjort något dumt, utan att samtidigt på något sätt kommunicera att "barnen" uppfört sig på ett opassande eller ohållbart sätt. Det skulle leda till alltför generös kreditgivning (vilket kan analogvis kan beskrivas som att barnen tillåts äta för mycket lösgodis på lördagen) inom det givna systemet - något som centralbankerna sen får städa upp efter, för att undvika en fullständig krasch.
DN skriver att "Centralbankernas syfte är att öka likviditeten på de ansträngda internationella finansmarknaderna, det vill säga minska bristen på pengar". För en monetarist skulle detta vara motsägelsefullt, eftersom centralbanker även ska begränsa inflationstakten (något man förvisso inte alltid lyckats med), vilket inte uppnås särskilt väl genom att minska riskerna för finansmarknadsaktörer genom räntesänkningar och återkommande inskjutningar av likvida medel.
Som Erik argumenterade när vi senast hade uppe centralbankers roll till diskussion här på bloggen så kan man se skapandet av stabilitet och förtroende i det finansiella systemet som den viktigaste uppgiften för centralbanker. Men om man ser centralbanker som föräldrar och finansiella marknader som bångstyriga småbarn så kan analogvis centralbankerna inte alltid komma till räddning när finansmarknaderna gjort något dumt, utan att samtidigt på något sätt kommunicera att "barnen" uppfört sig på ett opassande eller ohållbart sätt. Det skulle leda till alltför generös kreditgivning (vilket kan analogvis kan beskrivas som att barnen tillåts äta för mycket lösgodis på lördagen) inom det givna systemet - något som centralbankerna sen får städa upp efter, för att undvika en fullständig krasch.
fredag 7 december 2007
Becker och Posner om skatteundvikande
Gary Becker och Richard Posner är två av världens ledande teoretiker inom det intressanta området rättsekonomi (law and economics). Becker fick också ekonomipriset till Alfred Nobels minne 1992 för sitt arbete med att expandera nationalekonomisk analys till delar av den mänskliga samvaron som inte vanligtvis räknas till marknaden, exempelvis kriminalitet och familjestrukturer. (Stephen Dubner och Steven Levitt har populariserat detta med sin bok Freakonomics från 2005, som var början till ett ökat populärvetenskapligt intresse för nationalekonomisk analys.)
Becker och Posner har en gemensam blog, där de skriver insiktsfullt om olika ämnen, främst inom rättsekonomi. Nyligen gjorde de varsitt inlägg om skatteflykt (tax avoidance) och skatteundandragelse (tax evasion) som är läsvärda.
Becker frågar sig inledningsvis varför det inte är förekommer mer skatteundvikande (om man använder det som samlingsbegrepp för legal skatteundandragelse och illegal skatteflykt), när den förväntade vinsten på beteendet är hög. Den beräknas (enkelt uttryckt) genom att sannolikheten att bli upptäckt multiplicerat med summan på böterna subtraheras från sannolikheten att inte bli upptäckt multiplicerat med summan som undandras beskattning. Becker exemplifierar med att om en person kan undandra skattemyndigheten 1000 dollar, böterna för undandragelsen är 20 procent av summan (200 dollar) och risken att bli upptäckt 7 % (så stor andel av deklarationerna granskas av IRS årligen i USA), så blir den förväntade vinsten 916 dollar ((0.93x1000)-(0.07x200)=916).
Två faktorer som Becker identifierar som viktiga för skatteundvikandet är straffets storlek och mängden deklarationer som granskas, respektive hur höga marginalskatterna är. Ju högre marginalskatt, desto större tendens till skatteundvikande (vilket är en central aspekt för teorin om optimal beskattning, med den enkelt illustrerade Lafferkurvan: (för) höga skatter påverkar individers agerande i riktning mot att hellre undvika att redovisa inkomster, vilket leder till mindre skatteinkomster för staten).
Men detta är inte allt, fortsätter Becker. Även institutionella och kulturella aspekter spelar in. Utifrån en kommande studie av Oscar Vela vid University of Chicago konstaterar Becker att exv. personer i yrken där mycket av inkomsten är dricks av naturliga skäl inte kommer redovisa all sin inkomst (det är svårt för staten att kontrollera vad som ges i dricks). Gifta personer tenderar tydligen att undvika skatt i lägre utsträckning än ogifta. Och i vissa system och länder - Becker nämner Ryssland, delar av Östeuropa, Afrika och Latinamerika - är det svårt för staten att få människor att lämna in inkomstdeklarationer överhuvudtaget, varför man föredrar system där skattebasen förskjuts mot mot moms och företagsskatter, som är svårare att fuska med. Det framstår mycket riktigt som logiskt att länder med system som ändrats ofta och där ickedemokratiska system funnits nyligen har lägre grad av tilltro från medborgarna till staten, vilket kan vara en anledning till obenägenhet att inkomstdeklarera (detta bekräftas också i denna studie).
Posner håller i stort med Becker, men noterar ändå att Becker i hans mening underskattar den beräknade kostnaden förknippat med att bli upptäckt vid skattefusk, särskilt rättegångs- och advokatkostnaderna om man ska bestrida åtalet. Mer intressant är dock kanske Posners invändning om informationskostnaden som är involverad: det är inte hur lätt som helst att skatteplanera, och kräver antingen att den tid man lägger ner på det ska vara värd den eventuella vinsten, eller att kostnaden för att låta någon planera ens skatter är lägre än det man räknar med kunna undanhålla staten genom det. Att skatteplanera är inte som att stjäla en cykel, påpekar Posner.
Mer svårmätt är den punkt som både Becker och Posner tar upp, nämligen människors tendens att följa lagen när man uppfattar att andra gör det, för att det är socialt stigmatiserande att uppfattas som en fuskare. (Detta kan i sin tur påverkas av vilka sällskap man vistas i, kan man tänka sig: de skatteundvikande m-ministrar och -tjänstemän som fått löpa gatlopp i media har troligen umgåtts i kretsar där det (av både ideologiska, moraliska och andra skäl) är mer accepterat att undandra skatt än i andra kretsar.)
Vidare diskussion kring Beckers och Posners inlägg finns här.
En bra uppsats kring teorier om skatteundvikande finns här.
Sen finns det en fråga som är relaterad till detta, nämligen hur lagstiftningen kring skatteflykt ser ut (det har jag skrivit om här).
Becker och Posner har en gemensam blog, där de skriver insiktsfullt om olika ämnen, främst inom rättsekonomi. Nyligen gjorde de varsitt inlägg om skatteflykt (tax avoidance) och skatteundandragelse (tax evasion) som är läsvärda.
Becker frågar sig inledningsvis varför det inte är förekommer mer skatteundvikande (om man använder det som samlingsbegrepp för legal skatteundandragelse och illegal skatteflykt), när den förväntade vinsten på beteendet är hög. Den beräknas (enkelt uttryckt) genom att sannolikheten att bli upptäckt multiplicerat med summan på böterna subtraheras från sannolikheten att inte bli upptäckt multiplicerat med summan som undandras beskattning. Becker exemplifierar med att om en person kan undandra skattemyndigheten 1000 dollar, böterna för undandragelsen är 20 procent av summan (200 dollar) och risken att bli upptäckt 7 % (så stor andel av deklarationerna granskas av IRS årligen i USA), så blir den förväntade vinsten 916 dollar ((0.93x1000)-(0.07x200)=916).
Två faktorer som Becker identifierar som viktiga för skatteundvikandet är straffets storlek och mängden deklarationer som granskas, respektive hur höga marginalskatterna är. Ju högre marginalskatt, desto större tendens till skatteundvikande (vilket är en central aspekt för teorin om optimal beskattning, med den enkelt illustrerade Lafferkurvan: (för) höga skatter påverkar individers agerande i riktning mot att hellre undvika att redovisa inkomster, vilket leder till mindre skatteinkomster för staten).
Men detta är inte allt, fortsätter Becker. Även institutionella och kulturella aspekter spelar in. Utifrån en kommande studie av Oscar Vela vid University of Chicago konstaterar Becker att exv. personer i yrken där mycket av inkomsten är dricks av naturliga skäl inte kommer redovisa all sin inkomst (det är svårt för staten att kontrollera vad som ges i dricks). Gifta personer tenderar tydligen att undvika skatt i lägre utsträckning än ogifta. Och i vissa system och länder - Becker nämner Ryssland, delar av Östeuropa, Afrika och Latinamerika - är det svårt för staten att få människor att lämna in inkomstdeklarationer överhuvudtaget, varför man föredrar system där skattebasen förskjuts mot mot moms och företagsskatter, som är svårare att fuska med. Det framstår mycket riktigt som logiskt att länder med system som ändrats ofta och där ickedemokratiska system funnits nyligen har lägre grad av tilltro från medborgarna till staten, vilket kan vara en anledning till obenägenhet att inkomstdeklarera (detta bekräftas också i denna studie).
Posner håller i stort med Becker, men noterar ändå att Becker i hans mening underskattar den beräknade kostnaden förknippat med att bli upptäckt vid skattefusk, särskilt rättegångs- och advokatkostnaderna om man ska bestrida åtalet. Mer intressant är dock kanske Posners invändning om informationskostnaden som är involverad: det är inte hur lätt som helst att skatteplanera, och kräver antingen att den tid man lägger ner på det ska vara värd den eventuella vinsten, eller att kostnaden för att låta någon planera ens skatter är lägre än det man räknar med kunna undanhålla staten genom det. Att skatteplanera är inte som att stjäla en cykel, påpekar Posner.
Mer svårmätt är den punkt som både Becker och Posner tar upp, nämligen människors tendens att följa lagen när man uppfattar att andra gör det, för att det är socialt stigmatiserande att uppfattas som en fuskare. (Detta kan i sin tur påverkas av vilka sällskap man vistas i, kan man tänka sig: de skatteundvikande m-ministrar och -tjänstemän som fått löpa gatlopp i media har troligen umgåtts i kretsar där det (av både ideologiska, moraliska och andra skäl) är mer accepterat att undandra skatt än i andra kretsar.)
Vidare diskussion kring Beckers och Posners inlägg finns här.
En bra uppsats kring teorier om skatteundvikande finns här.
Sen finns det en fråga som är relaterad till detta, nämligen hur lagstiftningen kring skatteflykt ser ut (det har jag skrivit om här).
torsdag 6 december 2007
Ekonomipriset förklarat
Timbro har nyligen gett ut en rapport av Joakim Munkhammar, där teorin om allokeringsmekanismer som gav trion Hurwicz-Maskin-Myerson Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne i år förklaras. Rekommenderas.
måndag 19 november 2007
Estland och skattekonkurrens
SVT rapporterar att det finns folk som kommit på att det finns ett land en timmes flygresa bort som har 0 % beskattning av ej utdelade vinster i företag - att jämföra med Sveriges 28 %. Det finns - logiskt nog - också människor som upptäckt att det går att tjäna pengar på att informera om hur man startar ett företag i sagda land.
Fogdens representant ondgör sig över att detta kan leda till att människor som inte är "lojala med det svenska systemet" utnyttjar denna möjlighet. No shit. Det krävs en hel del lojalitet för att en företagare ska välja en såpass mycket högre skattesats. Givet att företag är intresserade av vinst, och inte av andra, mer diffusa värden som lojalitet med hemlandets skattesystem, så kan man inte klandra dem. Det man borde fundera på i Sverige är - om man anser det vara ett problem, alltså - vilka skälen är till att företag väljer Estland framför Sverige (att det går som på räls för Estland är en konsekvens av de skälen, inte skälen i sig).
Frågan berör en debatt som förts de senaste åren, om skattekonkurrens. (Folket på Cato förklarar varför skattekonkurrens är bra för att hålla regeringar skärpta vad gäller utgiftsdisciplin, ävenså Dan Mitchell när han var på Heritage; en informativ uppsats från GU finns här.) Att vissa länder använt skattesatser för att nå fördelar i den institutionella konkurrensen inom EU har lett till att andra länder klagat på "illojal" och "skadlig" skattekonkurrens, och EU har börjat fila på lagstiftning för att förhindra detta. (Estland har t.ex. redan fått höja sina punktskatter på tobak och alkohol, men i det fallet är det inte endast konkurrensfördelen i sig som motiverar EG-ingrepp i den inhemska beskattningen, utan samma "folkhälsohänsyn" som motiverar att Sverige kan ha kvar ett alkoholmonopol, den inre marknaden till trots.)
Man kan se det som att skattekonkurrens och skatteharmonisering står i motsats mot varandra. Högern brukar då - logiskt nog - ställa sig på skattekonkurrensens sida, som en marknadens restriktion på staten (det brukar ju vara tvärtom). OECD gick 1998 ut mot skattekonkurrens, eller vad den menar är "harmful tax practices" (Dan Mitchell var, föga förvånande, kritisk - liksom ett antal marknadsliberala ekonomer, däribland Milton Friedman, i ett öppet brev till Bush i maj 2001).
Det problematiska är att det som skatteätare ser som problemet med skatteharmonisering (mindre konkurrens, risk för högre skatter och sämre budgetdisciplin -> svällande stat) även kan ses som en harmonisering av regler, och därmed ett utjämnande av rättigheter. Liberaler brukar gilla lika rättigheter (i motsats till särskilda rättigheter eller särrättigheter), men följdfrågan blir varifrån vi får ett "liberalt" koncept om lika rättigheter som inte utmynnar i en glidande skala ner till ett nordkoreanskt alla-svälter-lika-mycket-begrepp? Jo, vi får ett sådant koncept genom jämförelser mellan olika system - eller, om man så vill, konkurrens mellan dessa. Om Estland behandlar sina företag lika och beskattar deras (icke-utdelade) vinster till 0 %, och Sverige behandlar sina lika och beskattar dem dito till 28 %, så kommer troligen många företag att föredra den estniska likabehandlingen. Och det är därför institutionell konkurrens, såväl vad gäller skatter och företagsklimat som idéer och åsikter, är värt att värna; det är nämligen ur den som vi vaskar fram ståndpunkter kring vilka system som är bra och vilka som bara, i en eller annan utsträckning, suger.
Fogdens representant ondgör sig över att detta kan leda till att människor som inte är "lojala med det svenska systemet" utnyttjar denna möjlighet. No shit. Det krävs en hel del lojalitet för att en företagare ska välja en såpass mycket högre skattesats. Givet att företag är intresserade av vinst, och inte av andra, mer diffusa värden som lojalitet med hemlandets skattesystem, så kan man inte klandra dem. Det man borde fundera på i Sverige är - om man anser det vara ett problem, alltså - vilka skälen är till att företag väljer Estland framför Sverige (att det går som på räls för Estland är en konsekvens av de skälen, inte skälen i sig).
Frågan berör en debatt som förts de senaste åren, om skattekonkurrens. (Folket på Cato förklarar varför skattekonkurrens är bra för att hålla regeringar skärpta vad gäller utgiftsdisciplin, ävenså Dan Mitchell när han var på Heritage; en informativ uppsats från GU finns här.) Att vissa länder använt skattesatser för att nå fördelar i den institutionella konkurrensen inom EU har lett till att andra länder klagat på "illojal" och "skadlig" skattekonkurrens, och EU har börjat fila på lagstiftning för att förhindra detta. (Estland har t.ex. redan fått höja sina punktskatter på tobak och alkohol, men i det fallet är det inte endast konkurrensfördelen i sig som motiverar EG-ingrepp i den inhemska beskattningen, utan samma "folkhälsohänsyn" som motiverar att Sverige kan ha kvar ett alkoholmonopol, den inre marknaden till trots.)
Man kan se det som att skattekonkurrens och skatteharmonisering står i motsats mot varandra. Högern brukar då - logiskt nog - ställa sig på skattekonkurrensens sida, som en marknadens restriktion på staten (det brukar ju vara tvärtom). OECD gick 1998 ut mot skattekonkurrens, eller vad den menar är "harmful tax practices" (Dan Mitchell var, föga förvånande, kritisk - liksom ett antal marknadsliberala ekonomer, däribland Milton Friedman, i ett öppet brev till Bush i maj 2001).
Det problematiska är att det som skatteätare ser som problemet med skatteharmonisering (mindre konkurrens, risk för högre skatter och sämre budgetdisciplin -> svällande stat) även kan ses som en harmonisering av regler, och därmed ett utjämnande av rättigheter. Liberaler brukar gilla lika rättigheter (i motsats till särskilda rättigheter eller särrättigheter), men följdfrågan blir varifrån vi får ett "liberalt" koncept om lika rättigheter som inte utmynnar i en glidande skala ner till ett nordkoreanskt alla-svälter-lika-mycket-begrepp? Jo, vi får ett sådant koncept genom jämförelser mellan olika system - eller, om man så vill, konkurrens mellan dessa. Om Estland behandlar sina företag lika och beskattar deras (icke-utdelade) vinster till 0 %, och Sverige behandlar sina lika och beskattar dem dito till 28 %, så kommer troligen många företag att föredra den estniska likabehandlingen. Och det är därför institutionell konkurrens, såväl vad gäller skatter och företagsklimat som idéer och åsikter, är värt att värna; det är nämligen ur den som vi vaskar fram ståndpunkter kring vilka system som är bra och vilka som bara, i en eller annan utsträckning, suger.
torsdag 1 november 2007
Den nekrofila skatten
Vid årsskiftet 2004/5 avskaffades arvs- och gåvoskatten i Sverige. Det var den socialdemokratiska regeringen som gjorde det, och det kom relativt överraskande, även om det fanns bred politisk uppslutning bakom beslutet. (En bra bakgrundsbeskrivning till beslutet ges här.)
Arvsskatt är på många sätt en känslig skatt, eftersom det lätt kan uppfattas av efterlevande som sörjer en nyligen bortgången att staten jävlas med en i en svår stund om den kommer och vill roffa åt sig av arvet. Det finns även rättviseaspekter som talar såväl för som mot arvsskatt.
Mycket beror på hur den är utformad. I senaste Economist förordas arvsskatt i den form som den fanns i Sverige, det vill säga som en skatt på arvet, inte på dödsboet (det senare tycks vara den modell som finns i Storbritannien). Tories pressade Gordon Brown på ett taktiskt smart sätt genom att annonsera att de ville sänka arvsskatten, vilket ledde till att Brown inte hade läge att utannonsera ett "snap election" som många menade att han var på väg att göra, skriver Economist.
Rosemary Righter (kul namn) på Times Online ger goda argument mot arvsskatten - den drabbar främst medelklassen (de riktigt rika planerar bort den), bestraffar gott beteende (sparande) och är en dubbelbeskattning. Även IEA var ute i augusti med en skrift om arvsskattens skadliga verkningar.
Att arvsskatten är ekonomiskt kontraproduktiv är inget omtvistat påstående. Dess existens beror i de flesta fall på politiska principer, vilket förvisso inte behöver vara fel som grund. Det finns dessutom liberala ideologiska motiveringar till arvsskatt - John Stuart Mill förordade till exempel en brant progressiv arvsskatt, och tanken om att personer inte ska ges fördelar enbart baserat på föräldrars förmögenheter kan sägas stämma in med tanken om liberal meritokrati och jämlikhet.
I den verkliga politiken är dock arvsskatten en högeligen taktisk fråga. Man skulle kunna göra ett gott case för att socialdemokraternas avskaffande av arvs- och gåvoskatten var ett taktiskt drag, för att slippa behöva bemöta den stora kritiken mot skatten som troligen skulle komma i valrörelsen 1½ år senare. Ser man på hur s resonerat kring andra skatter på ägande så är det svårt att se varför det skulle ligga någon ideologi bakom avskaffandet av arvs- och gåvoskatten.
Arvsskatt är på många sätt en känslig skatt, eftersom det lätt kan uppfattas av efterlevande som sörjer en nyligen bortgången att staten jävlas med en i en svår stund om den kommer och vill roffa åt sig av arvet. Det finns även rättviseaspekter som talar såväl för som mot arvsskatt.
Mycket beror på hur den är utformad. I senaste Economist förordas arvsskatt i den form som den fanns i Sverige, det vill säga som en skatt på arvet, inte på dödsboet (det senare tycks vara den modell som finns i Storbritannien). Tories pressade Gordon Brown på ett taktiskt smart sätt genom att annonsera att de ville sänka arvsskatten, vilket ledde till att Brown inte hade läge att utannonsera ett "snap election" som många menade att han var på väg att göra, skriver Economist.
Rosemary Righter (kul namn) på Times Online ger goda argument mot arvsskatten - den drabbar främst medelklassen (de riktigt rika planerar bort den), bestraffar gott beteende (sparande) och är en dubbelbeskattning. Även IEA var ute i augusti med en skrift om arvsskattens skadliga verkningar.
Att arvsskatten är ekonomiskt kontraproduktiv är inget omtvistat påstående. Dess existens beror i de flesta fall på politiska principer, vilket förvisso inte behöver vara fel som grund. Det finns dessutom liberala ideologiska motiveringar till arvsskatt - John Stuart Mill förordade till exempel en brant progressiv arvsskatt, och tanken om att personer inte ska ges fördelar enbart baserat på föräldrars förmögenheter kan sägas stämma in med tanken om liberal meritokrati och jämlikhet.
I den verkliga politiken är dock arvsskatten en högeligen taktisk fråga. Man skulle kunna göra ett gott case för att socialdemokraternas avskaffande av arvs- och gåvoskatten var ett taktiskt drag, för att slippa behöva bemöta den stora kritiken mot skatten som troligen skulle komma i valrörelsen 1½ år senare. Ser man på hur s resonerat kring andra skatter på ägande så är det svårt att se varför det skulle ligga någon ideologi bakom avskaffandet av arvs- och gåvoskatten.
söndag 28 oktober 2007
Optimal beskattning
I New Yorker idag (eller imorgon, egentligen) finns en artikel om det illusoriska språk som omger politikers användning av teorin om Lafferkurvan, vilken i korthet säger att det av olika anledningar kan komma in mer skatteintäkter (i pengar, inte i andel) efter en skattesänkning. Artikeln menar att politiker (republikaner) i USA använder teorin som ett cirkelbevis för varför skattesänkningar är en win-win-situation - att det går att sänka skatterna och samtidigt inte behöva skära ner på offentliga utgifter (givet att man anser att nedskärningar på offentliga utgifter inte är önskvärt). Cirkeln sluts av att ekonomin (förhoppningsvis) går uppåt inom kort, vilket gör det svårt att visa kausalt att detta inte hade att göra med skattesänkningarna.
Ett exempel på när teorin om "optimal taxation" använts som ofta kommer upp är Ronald Reagans skattereformer under 80-talet. Det är fortfarande omdebatterat om Reagans reformer ledde till en förbättring av ekonomin eller om det var andra faktorer som var avgörande.
Problemet med en analys av dylika skattereformer är att de tenderar att bli spekulativa (till exempel kan det antas vara för tidigt att analysera skattesänkningarna Bush genomförde 2001-03) eller kontrafaktiska (vad hade hänt med ekonomin om inte 9/11 inträffat, etc.). En faktor man måste ha i åtanke är när i den ekonomiska cykeln reformen sker (vilket kan vara svårt att avgöra i förväg, eftersom cykler inte alltid är lätta att förutse).
Ett exempel på att Lafferkurvan utelämnar andra faktorer var när Ryssland genomförde en inkomstskattereform 2001, som innebar en platt inkomstskatt på 13%. Reformen följdes av ökade skatteintäkter de följande åren. I ett sådant läge vore det förstås öppet mål för en lafferist att påpeka att att Ryssland genom att sänka skatterna uppnått högre statliga intäkter, genom att fler anser det lönt att gå från odeklarerade inkomster till deklarerade, fler arbetar, mm. Men i Rysslands fall spelar en faktor som som stigande eller sjunkande energipriser - och därmed skatteintäkterna från dessa - också roll för såväl statens inkomster som avdragsrätter för företag, boendekostnader mm.
Lafferkurvan används gärna av politiker, men alla skattesänkningar behöver inte vara som Bushs (ofinansierade och främst för höginkomsttagare). Det kan bli intressant att om några år se om Anders Borgs "jobbavdrag" - parat med reformer av ersättningssystem och arbetsgivaravgifter - kan sägas ha lett till ökade skatteinkomster (minskningen i statliga utgifter borträknad då).
Ett exempel på när teorin om "optimal taxation" använts som ofta kommer upp är Ronald Reagans skattereformer under 80-talet. Det är fortfarande omdebatterat om Reagans reformer ledde till en förbättring av ekonomin eller om det var andra faktorer som var avgörande.
Problemet med en analys av dylika skattereformer är att de tenderar att bli spekulativa (till exempel kan det antas vara för tidigt att analysera skattesänkningarna Bush genomförde 2001-03) eller kontrafaktiska (vad hade hänt med ekonomin om inte 9/11 inträffat, etc.). En faktor man måste ha i åtanke är när i den ekonomiska cykeln reformen sker (vilket kan vara svårt att avgöra i förväg, eftersom cykler inte alltid är lätta att förutse).
Ett exempel på att Lafferkurvan utelämnar andra faktorer var när Ryssland genomförde en inkomstskattereform 2001, som innebar en platt inkomstskatt på 13%. Reformen följdes av ökade skatteintäkter de följande åren. I ett sådant läge vore det förstås öppet mål för en lafferist att påpeka att att Ryssland genom att sänka skatterna uppnått högre statliga intäkter, genom att fler anser det lönt att gå från odeklarerade inkomster till deklarerade, fler arbetar, mm. Men i Rysslands fall spelar en faktor som som stigande eller sjunkande energipriser - och därmed skatteintäkterna från dessa - också roll för såväl statens inkomster som avdragsrätter för företag, boendekostnader mm.
Lafferkurvan används gärna av politiker, men alla skattesänkningar behöver inte vara som Bushs (ofinansierade och främst för höginkomsttagare). Det kan bli intressant att om några år se om Anders Borgs "jobbavdrag" - parat med reformer av ersättningssystem och arbetsgivaravgifter - kan sägas ha lett till ökade skatteinkomster (minskningen i statliga utgifter borträknad då).
fredag 26 oktober 2007
Economist om centralbankerna
Förra numret av The Economist innehöll en stor special om centralbanker, med flera intressanta inlägg. Bland annat fanns en beskrivning hur den ekonomiska utvecklingen de senaste åren pekat mot att inflationen skulle späs på, men att centralbankerna hållit den i schack på ett lyckat sätt. Den tar även upp den balansgång centralbankernas rattare måste gå för att hantera den kontrollmakt de har getts, samt ger en god beskrivning av hur världsekonomin påverkats av kreditkrisen tidigare i höstas.
Läsvärt.
Läsvärt.
måndag 22 oktober 2007
Fettskattens siare
Folket borta på Vox har fått för sig att fettskatt är en toppenidé för att bekämpa överviktsproblemen på makronivå. Och visst, beskattar man något leder det obönhörligen till mindre konsumtion av detta (generellt iallfall: fan vet hur stor skillnad höga punktskatter på bensin och alkohol har på bilkörande och supande...).
Argument för punktskatter på onyttigheter kommer nästan alltid ner till att folk är dumma, eller iallafall att de inte vet sitt eget bästa. Eller nja, det är att vara överdrivet raljant. En mer intellektuell förevändning är att så länge vi har ett sjukvårdssystem som finansieras gemensamt, så kan man låta onyttigheterna bära sina egna kostnader - för behandling av fetmarelaterade sjukdomar, skrumplever, lungcancer, etc. - genom att beskatta orsakerna. Problemet, iallafall för en liberal, är att man då ger carte blanche till en nanny state, som lägger sig i medborgarnas individuella livsvanor. Nu är det ju inte så att man ska acceptera att människor dumpar över kostnaderna för sitt (medvetet) onyttiga leverna på andra, men den konsekventa lösningen - ett sjukvårdssystem där behandling av sådana sjukdomar inte bekostas av offentliga medel - är för många svårsmält, särskilt för de som är rädda för ytterligare glidning mot ett system med högre grad av privata sjukförsäkringar. Dessutom kan det bli svåra kausalitetsbedömningar (beror dina hjärtproblem på dina lätta övervikt och stillasittande livsstil, eller på att sådana sjukdomar ligger i släkten? osv.).
Ett annat problem är att det handlar om siande i många fall, och statligt siande därtill. Om till exempel socker i läsk beskattas kommer det ge incitament till tillverkaren att ersätta socker med något annat, till exempel sötningsmedel. Problemet är att vi inte vet i ett visst läge om vissa saker är farliga eller inte. Ska staten då "gissa" vid en viss tidpunkt vad som är nyttigt och onyttigt, reglera/beskatta utefter det, och sen ändra det när nya forskningsrön visar motsatsen?
Karl Popper skulle kanske svara ja. Men det förutsätter att staten är den aktör vi önskar ska ta ansvar för problemet. I de flesta andra fall anser liberaler att individen ska ha frihet och ta ansvar för sina handlingar själv. Förvisso kan fett- och annan onyttighetsskatt då ses som en form av "försäkring" - staten samlar in extra cash från dem som lever riskabelt. Men hur drar man gränsen mellan till exempel att äta fet mat eller dricka sprit, och andra former av (frivilligt) risktagande? Svaret blir troligen att det beror på omfattningen, eller omräknat på kostnaderna för sjukvårdssystemet. Därigenom säger staten på ett praktiskt sätt vad som är okej eller inte okej att ägna sig åt - av redan icke-illegala aktiviteter, alltså. (Följdfrågan då blir varför vissa substanser är illegala, medan andra är tillåtna...)
Slutsatsen verkar bli att regleringar oftare bygger på ad hoc-beslut snarare än principiella avvägningar. Är verkligen ad hoc-beslut inom politiken önskvärt?
Argument för punktskatter på onyttigheter kommer nästan alltid ner till att folk är dumma, eller iallafall att de inte vet sitt eget bästa. Eller nja, det är att vara överdrivet raljant. En mer intellektuell förevändning är att så länge vi har ett sjukvårdssystem som finansieras gemensamt, så kan man låta onyttigheterna bära sina egna kostnader - för behandling av fetmarelaterade sjukdomar, skrumplever, lungcancer, etc. - genom att beskatta orsakerna. Problemet, iallafall för en liberal, är att man då ger carte blanche till en nanny state, som lägger sig i medborgarnas individuella livsvanor. Nu är det ju inte så att man ska acceptera att människor dumpar över kostnaderna för sitt (medvetet) onyttiga leverna på andra, men den konsekventa lösningen - ett sjukvårdssystem där behandling av sådana sjukdomar inte bekostas av offentliga medel - är för många svårsmält, särskilt för de som är rädda för ytterligare glidning mot ett system med högre grad av privata sjukförsäkringar. Dessutom kan det bli svåra kausalitetsbedömningar (beror dina hjärtproblem på dina lätta övervikt och stillasittande livsstil, eller på att sådana sjukdomar ligger i släkten? osv.).
Ett annat problem är att det handlar om siande i många fall, och statligt siande därtill. Om till exempel socker i läsk beskattas kommer det ge incitament till tillverkaren att ersätta socker med något annat, till exempel sötningsmedel. Problemet är att vi inte vet i ett visst läge om vissa saker är farliga eller inte. Ska staten då "gissa" vid en viss tidpunkt vad som är nyttigt och onyttigt, reglera/beskatta utefter det, och sen ändra det när nya forskningsrön visar motsatsen?
Karl Popper skulle kanske svara ja. Men det förutsätter att staten är den aktör vi önskar ska ta ansvar för problemet. I de flesta andra fall anser liberaler att individen ska ha frihet och ta ansvar för sina handlingar själv. Förvisso kan fett- och annan onyttighetsskatt då ses som en form av "försäkring" - staten samlar in extra cash från dem som lever riskabelt. Men hur drar man gränsen mellan till exempel att äta fet mat eller dricka sprit, och andra former av (frivilligt) risktagande? Svaret blir troligen att det beror på omfattningen, eller omräknat på kostnaderna för sjukvårdssystemet. Därigenom säger staten på ett praktiskt sätt vad som är okej eller inte okej att ägna sig åt - av redan icke-illegala aktiviteter, alltså. (Följdfrågan då blir varför vissa substanser är illegala, medan andra är tillåtna...)
Slutsatsen verkar bli att regleringar oftare bygger på ad hoc-beslut snarare än principiella avvägningar. Är verkligen ad hoc-beslut inom politiken önskvärt?
lördag 13 oktober 2007
Dricks och ekonomi
Ett underligt fenomen inom ekonomin är dricks. Vem som ska få det, på vilket sätt och hur mycket varierar starkt från land till land. Till synes finns det inga kulturella implikationer som går att generalisera utifrån heller. Så varför finns fenomenet då?
Vissa hävdar att det inte finns någon ekonomisk teori utarbetad om varför dricks finns. Andra menar att det finns teorier, men att de inte är hundraprocentliga. Intuitivt skulle man tänka sig att dricks ges på en inrättning dit man ofta återkommer, för att försäkra sig om gott bemötande i fortsättningen; å andra sidan, om dricks ses som en belöning som ska korreleras till det utförda arbetet (av den som serverar, alltså - inte för hur det beställda smakade, för det har den som serverar inte haft något med att göra, generellt), då bör dricks ges i i princip alla fall. Men enligt "vanlig" ekonomisk teori kommer en gäst se på priset och väga om det är värt för att få det den önskar; lägger då alla automatiskt till dricks när de gör prisjämförelser? Och vad är då det faktiska priset - det som skrivs ut, eller uppräknat med mellan 5 och 20% dricks?
Borta hos Misesinstitutet gillar man dricks, som den "vackra illustration av kraften i frivilligt, decentraliserat utbyte" (min översättning). Tanken om att dricks kommer av en form av privat vilja att uttrycka en åsikt om en tjänst talar emot den teori som säger att dricksande sker på grund av att det är en social norm, eftersom det då inte skulle handla om något personer gör utifrån en (fullständigt) rationell analys, utan av en känsla av att "det måste man, alla gör ju det". Ofer Azar har skrivit en del om dricks som social norm.
I Sverige är dricks hyfsat ovanligt; vissa teorier menar att dricks är vanligare där minimilönerna är lägre. Till viss del kan dricks förklaras med psykologiska orsaker som dåligt samvete över ojämlikheter, menar vissa (däri kan också ligga förklaringen till att mer dricks ges till den som uppfattas som extra trevlig eller sympatisk, även om den gör samma sorts jobb; vi tenderar att vilja hjälpa dem vi sympatiserar och/eller identifierar oss med i högre utsträckning än andra). En mängd studier visar också på att det samband man kunde förvänta sig - god service och hög dricks - är svagt.
Varför ses det, iallafall i de samhällen där dricks förekommer, som en markering att inte lämna någon dricks? Borde inte dricks vara ett "plus" för den som gjort ett extra bra arbete - när man får det man beställt korrekt men utan något extra så bord eman väl rimligen betala det pris som står? Eller sänker restauranger sina priser och förväntar sig dricks? Det senare motsägs av ekonomisk teori - restaurangen måste kunna gå runt utan dricksen.
Troligast är att dricks helt enkelt är ett utrymme för att sätta betyg på servicen, så som man uppfattat den i sin subjektivitet (att mer dricks ges på soliga dagar eller om den som serverar säger sitt namn är sådant som påverkar den subjektiva uppfattningen om servicen), och utifrån sina förutsättningar (är man student kanske man dricksar mindre än en heltidsarbetande, och är man inte på humör att ge dricks så kanske man väljer att handla sin mat i en affär eller vid en snabbmatsinrättning istället för att sätta sig på en restaurang och bli serverad).
Vissa hävdar att det inte finns någon ekonomisk teori utarbetad om varför dricks finns. Andra menar att det finns teorier, men att de inte är hundraprocentliga. Intuitivt skulle man tänka sig att dricks ges på en inrättning dit man ofta återkommer, för att försäkra sig om gott bemötande i fortsättningen; å andra sidan, om dricks ses som en belöning som ska korreleras till det utförda arbetet (av den som serverar, alltså - inte för hur det beställda smakade, för det har den som serverar inte haft något med att göra, generellt), då bör dricks ges i i princip alla fall. Men enligt "vanlig" ekonomisk teori kommer en gäst se på priset och väga om det är värt för att få det den önskar; lägger då alla automatiskt till dricks när de gör prisjämförelser? Och vad är då det faktiska priset - det som skrivs ut, eller uppräknat med mellan 5 och 20% dricks?
Borta hos Misesinstitutet gillar man dricks, som den "vackra illustration av kraften i frivilligt, decentraliserat utbyte" (min översättning). Tanken om att dricks kommer av en form av privat vilja att uttrycka en åsikt om en tjänst talar emot den teori som säger att dricksande sker på grund av att det är en social norm, eftersom det då inte skulle handla om något personer gör utifrån en (fullständigt) rationell analys, utan av en känsla av att "det måste man, alla gör ju det". Ofer Azar har skrivit en del om dricks som social norm.
I Sverige är dricks hyfsat ovanligt; vissa teorier menar att dricks är vanligare där minimilönerna är lägre. Till viss del kan dricks förklaras med psykologiska orsaker som dåligt samvete över ojämlikheter, menar vissa (däri kan också ligga förklaringen till att mer dricks ges till den som uppfattas som extra trevlig eller sympatisk, även om den gör samma sorts jobb; vi tenderar att vilja hjälpa dem vi sympatiserar och/eller identifierar oss med i högre utsträckning än andra). En mängd studier visar också på att det samband man kunde förvänta sig - god service och hög dricks - är svagt.
Varför ses det, iallafall i de samhällen där dricks förekommer, som en markering att inte lämna någon dricks? Borde inte dricks vara ett "plus" för den som gjort ett extra bra arbete - när man får det man beställt korrekt men utan något extra så bord eman väl rimligen betala det pris som står? Eller sänker restauranger sina priser och förväntar sig dricks? Det senare motsägs av ekonomisk teori - restaurangen måste kunna gå runt utan dricksen.
Troligast är att dricks helt enkelt är ett utrymme för att sätta betyg på servicen, så som man uppfattat den i sin subjektivitet (att mer dricks ges på soliga dagar eller om den som serverar säger sitt namn är sådant som påverkar den subjektiva uppfattningen om servicen), och utifrån sina förutsättningar (är man student kanske man dricksar mindre än en heltidsarbetande, och är man inte på humör att ge dricks så kanske man väljer att handla sin mat i en affär eller vid en snabbmatsinrättning istället för att sätta sig på en restaurang och bli serverad).
tisdag 2 oktober 2007
"Idrotten", "sakkunniga" och rent-seeking
Ett bråk har blossat upp kring den utredning som finansdepartementet tillsatt för att se över skatteregler för föreningar och stiftelser. Något som diffust kallas "idrotten", i form av Riksidrottsförbundet, är upprörda över att de inte får vara med i utredningen.
Förvisso kan man hävda att en centralorganisation för Sveriges mesta föreningsverksamhet - idrotten - kan både ha ett intresse att påverka en eventuell ny lagstiftning och bidra med kunskaper. Frågan är vad man gör när det senare används som förevändning för att föra fram sina intressen i det förra.
I Sverige har det korporativa systemet varit en viktig del av det politiska systemet under 1900-talet. Med tiden har vi dock dragit oss ifrån det, och allt färre organisationer ges per automatik företräde in i utredningar eller som remissinstanser (några undantag finns förvisso kvar).
Korporativismen har två sidor. En förespråkare för ett ideologibefriat, teknokratiskt lagstiftningsarbete skulle troligen tycka att det är toppen att personer, organisationer och andra representanter bjuds in som "sakkunniga" inom ett visst område, när regler ska ses över. Problemet är att dessa etablerade aktörer - insiders, skulle man kunna kalla dem - är etablerade just eftersom reglerna har gynnat dem, eller att de anpassat sig till reglerna på ett sätt som visat sig gynnsamt. Av sin natur (iallafall om man utgår från rational choice-teori) kommer de att vilja bibehålla de regler som gynnar dem.
Riksidrottsförbundet är nu sura att de inte inbjuds att påverka lagutredningen. Eller, det de inte säger högt: de är rädda att förlora sina räntor. Samma symptom finns överallt hos intressegrupper som av någon anledning bjudits in som sakkunniga och fått påverka reglernas utformning.
Man bör därför ta lugnt på Riksidrottsförbundets kritik. Däremot bör man ställa sig frågan vad som ska avgöra vem som ska få sitta med och diskutera och vem inte. Det är inte plats för intressegrupper, men inte heller för godtycke. Enklast vore kanske att hålla borta de som kan tänkas ha något direkt (ekonomiskt) intresse i hur regelverket utformas. Men då riskerar lagen att endast bli ett område för jurister.
Som Bismarck sa: "Folk mår bäst av att inte veta hur korvar och lagar kommer till."
Förvisso kan man hävda att en centralorganisation för Sveriges mesta föreningsverksamhet - idrotten - kan både ha ett intresse att påverka en eventuell ny lagstiftning och bidra med kunskaper. Frågan är vad man gör när det senare används som förevändning för att föra fram sina intressen i det förra.
I Sverige har det korporativa systemet varit en viktig del av det politiska systemet under 1900-talet. Med tiden har vi dock dragit oss ifrån det, och allt färre organisationer ges per automatik företräde in i utredningar eller som remissinstanser (några undantag finns förvisso kvar).
Korporativismen har två sidor. En förespråkare för ett ideologibefriat, teknokratiskt lagstiftningsarbete skulle troligen tycka att det är toppen att personer, organisationer och andra representanter bjuds in som "sakkunniga" inom ett visst område, när regler ska ses över. Problemet är att dessa etablerade aktörer - insiders, skulle man kunna kalla dem - är etablerade just eftersom reglerna har gynnat dem, eller att de anpassat sig till reglerna på ett sätt som visat sig gynnsamt. Av sin natur (iallafall om man utgår från rational choice-teori) kommer de att vilja bibehålla de regler som gynnar dem.
Riksidrottsförbundet är nu sura att de inte inbjuds att påverka lagutredningen. Eller, det de inte säger högt: de är rädda att förlora sina räntor. Samma symptom finns överallt hos intressegrupper som av någon anledning bjudits in som sakkunniga och fått påverka reglernas utformning.
Man bör därför ta lugnt på Riksidrottsförbundets kritik. Däremot bör man ställa sig frågan vad som ska avgöra vem som ska få sitta med och diskutera och vem inte. Det är inte plats för intressegrupper, men inte heller för godtycke. Enklast vore kanske att hålla borta de som kan tänkas ha något direkt (ekonomiskt) intresse i hur regelverket utformas. Men då riskerar lagen att endast bli ett område för jurister.
Som Bismarck sa: "Folk mår bäst av att inte veta hur korvar och lagar kommer till."
onsdag 5 september 2007
Demokratins kostnad
I juli skrev Economist om ön Sark, strax öster om Gurnesey i Engelska kanalen, som är ett av få kvarvarande exempel på formell feodalism (markägarna hade tills nyligen fler platser i den lokala beslutande församlingen än de folkvalda). Sark har haft fördelen att med närmast konsensus (det bor bara 600 personer på ön) kunnat besluta om saker som beskattning, vilket har gjort att den civila administrationen har hållits liten och billig.
Nu ska detta inte ses som ett argument mot demokrati. Däremot kan man notera att såväl Sark som de central- och östeuropeiska länderna är exempel på länder där de offentliga utgifterna, och därmed den statliga administrationen, är i en ökningsfas. Det är tyvärr svårt att, när ett land blir rikare och ser en möjlig att exv. utöka de generella trygghetssystemen, undvika att mängden "red tape" och byråkrati ökar samtidigt. (Och med byråkraterna kommer lätt en svällande stat, lär oss public choice-skolan...)
Som Dan Mitchell uttrycker det: "Government is a luxury good."
Nu ska detta inte ses som ett argument mot demokrati. Däremot kan man notera att såväl Sark som de central- och östeuropeiska länderna är exempel på länder där de offentliga utgifterna, och därmed den statliga administrationen, är i en ökningsfas. Det är tyvärr svårt att, när ett land blir rikare och ser en möjlig att exv. utöka de generella trygghetssystemen, undvika att mängden "red tape" och byråkrati ökar samtidigt. (Och med byråkraterna kommer lätt en svällande stat, lär oss public choice-skolan...)
Som Dan Mitchell uttrycker det: "Government is a luxury good."
onsdag 29 augusti 2007
Kyotoprotokollet och allmänningen
Nationalekonomen Joakim Sonnegård skriver i dagens understreckare om Kyotoprotokollet och de filosofiska problem som gör att det inte har levts upp till lika väl som förväntats.
För det första handlar kärnan i bekämpandet av klimatutsläpp om att åstadkomma fungerande äganderätter till luften. Luften, liksom till stor del även vattnet, är ett skolboksexempel på allmänningens tragedi. Detta är ett grundläggande filosofiskt problem - oägda resurser ger förvisso alla som har tillgång till dem nyttjandemöjlighet, men detta leder till att resurserna överutnyttjas, eftersom det inte finns intresse hos någon av aktörerna att minska sin använding av resurser, i alla fall så länge ingen annan gör det.
Vilket för oss in på nästa problem: fångarnas dilemma. Det finns olika modeller för detta problem, men i detta fall är upplägget tydligt: varför ska en aktör - i detta fall ett land - minska sitt utnyttjande av allmänningen - luften - på bekostnad av konkurrensnackdel gentemot andra och minskad tillväxt?
Sonnegård refererar i detta ekonomiprofessorn Scott Barrett, som konstaterar det som är ganska uppenbart: i det fall det inte finns någon teknik för att avgränsa äganderätter på (anledningen till att man vill göra det från början är att det hindrar överanvändning av resurserna; när ansvaret för en resurs är ens eget och inte kollektivt så tenderar människor att vårda den. Eller som David Schmidtz uttrycker det: "We need to take the resources out of the commons if we want them to be preserved for our children.") ännu, som vad gäller exempelvis luften, så blir det rimliga alternativet att förespråka någon annan form av reglering. Då det, som påpekas av Barrett, inte finns någon världsregering som kan reglera detta genom lag och hot om våld vid överträdelse så måste regleringen ske frivilligen.
Alltså behövs ett protokoll, eller någon liknande överenskommelse, som inkluderar ett stort antal av världens större och viktigare länder för att dels vara trovärdigt, dels ha någon effekt (de nordiska länderna kan enas om att skära ned sina koldioxidutsläpp fyrdubbelt mer än Kyotoprotokollets ambition, men det skulle inte göra någon större skillnad så länge USA eller Kina inte gjorde någon form av minskning).
Ur ett ekonomiskt perspektiv skulle man titta på de ekonomiska incitamenten som finns att fortsätta släppa ut klimatgas i det nuvarande systemet. Då kan också ganska lätt konstateras att den anarkiska statsordning som råder på det globala planet ger ett direkt incitament att överutnyttja resurser som är allmänna för klotet - bland dem luften. Tills det finns en ordning som kan upprätthålla någon form av avtal om nyttjanderätt och mekanismer för att - på globalt plan - internalisera externaliteternas kostnad, i miljöfarlighet räknat, så kommer vi behöva dras med fortsatt ökande utsläpp.
Detta kan dock ställas på huvudet av t.ex. ett plötsligt tekniksprång.
För det första handlar kärnan i bekämpandet av klimatutsläpp om att åstadkomma fungerande äganderätter till luften. Luften, liksom till stor del även vattnet, är ett skolboksexempel på allmänningens tragedi. Detta är ett grundläggande filosofiskt problem - oägda resurser ger förvisso alla som har tillgång till dem nyttjandemöjlighet, men detta leder till att resurserna överutnyttjas, eftersom det inte finns intresse hos någon av aktörerna att minska sin använding av resurser, i alla fall så länge ingen annan gör det.
Vilket för oss in på nästa problem: fångarnas dilemma. Det finns olika modeller för detta problem, men i detta fall är upplägget tydligt: varför ska en aktör - i detta fall ett land - minska sitt utnyttjande av allmänningen - luften - på bekostnad av konkurrensnackdel gentemot andra och minskad tillväxt?
Sonnegård refererar i detta ekonomiprofessorn Scott Barrett, som konstaterar det som är ganska uppenbart: i det fall det inte finns någon teknik för att avgränsa äganderätter på (anledningen till att man vill göra det från början är att det hindrar överanvändning av resurserna; när ansvaret för en resurs är ens eget och inte kollektivt så tenderar människor att vårda den. Eller som David Schmidtz uttrycker det: "We need to take the resources out of the commons if we want them to be preserved for our children.") ännu, som vad gäller exempelvis luften, så blir det rimliga alternativet att förespråka någon annan form av reglering. Då det, som påpekas av Barrett, inte finns någon världsregering som kan reglera detta genom lag och hot om våld vid överträdelse så måste regleringen ske frivilligen.
Alltså behövs ett protokoll, eller någon liknande överenskommelse, som inkluderar ett stort antal av världens större och viktigare länder för att dels vara trovärdigt, dels ha någon effekt (de nordiska länderna kan enas om att skära ned sina koldioxidutsläpp fyrdubbelt mer än Kyotoprotokollets ambition, men det skulle inte göra någon större skillnad så länge USA eller Kina inte gjorde någon form av minskning).
Ur ett ekonomiskt perspektiv skulle man titta på de ekonomiska incitamenten som finns att fortsätta släppa ut klimatgas i det nuvarande systemet. Då kan också ganska lätt konstateras att den anarkiska statsordning som råder på det globala planet ger ett direkt incitament att överutnyttja resurser som är allmänna för klotet - bland dem luften. Tills det finns en ordning som kan upprätthålla någon form av avtal om nyttjanderätt och mekanismer för att - på globalt plan - internalisera externaliteternas kostnad, i miljöfarlighet räknat, så kommer vi behöva dras med fortsatt ökande utsläpp.
Detta kan dock ställas på huvudet av t.ex. ett plötsligt tekniksprång.
tisdag 28 augusti 2007
lördag 25 augusti 2007
Centralbankers principer och pragmatik
Erik skriver i ett välartikulerat inlägg en kritik av mina tidigare inlägg om kreditkrisen kring de amerikanska bolånen och de stora centralbankernas svar på denna. Jag ska här försöka ge ett svar.
För det första menar Erik att det är centralbankens - i detta fall Fed - uppgift att "inskjuta lite förtroende" i en marknad som gungar pga osäkerhet kring förväntningar och kommande utveckling och kreditgivning. I detta kan jag hålla med, men det är å andra sidan en positivistisk slutsats: eftersom centralbankerna har denna givna uppgift så är det rätt att de fullföljer den. Javisst. Men är det rätt att det är deras uppgift?
Frågan kan bemötas på två sätt - pragmatiskt och principiellt. Pragmatiskt är det mycket riktigt svårt att se det felaktiga i att centralbanken agerar för att uppnå funktionella och önskvärda mål som stabilitet, tilltro och tillväxt i ekonomin. Principiellt kan man dock fråga sig - möjligen aningen kontrafaktiskt, men ändock - vad som hade hänt om centralbanken inte kliver in och "justerar" en utveckling. Alla ser den stora nedgången/kraschen hägra när orosmoln hopar sig, men samtidigt anses nedgångar generellt vara naturliga justeringar av tidigare uppgångar (i en konjunkturcykel). Tilltron till centralbanken som nödvändig aktör för att stabilisera marknadsrörelser bygger på en bristande tilltro till att marknaden skulle kunna sköta detta av sig själv. Men aktörer på de finansiella marknaderna agerar inte fullt ut som att det handlade om en marknad om det finns en "korrigerande" kraft där i bakgrunden...
Förvisso kan man med fog hävda att det inte finns något egenvärde i att minska centralbankers inflytande, speciellt inte om det sker till bekostnad av en stabil marknad. Men i "stabilitetsskapandet" ligger också risken att centralbanker vill ta sig excesser i regleringen av marknaden. Eller hur ska man annars se på vice riksbankschefen Lars E O Svenssons (som Erik citerar i ett annat sammanhang) uttalande (DN 23/8, min fetning):
För det första menar Erik att det är centralbankens - i detta fall Fed - uppgift att "inskjuta lite förtroende" i en marknad som gungar pga osäkerhet kring förväntningar och kommande utveckling och kreditgivning. I detta kan jag hålla med, men det är å andra sidan en positivistisk slutsats: eftersom centralbankerna har denna givna uppgift så är det rätt att de fullföljer den. Javisst. Men är det rätt att det är deras uppgift?
Frågan kan bemötas på två sätt - pragmatiskt och principiellt. Pragmatiskt är det mycket riktigt svårt att se det felaktiga i att centralbanken agerar för att uppnå funktionella och önskvärda mål som stabilitet, tilltro och tillväxt i ekonomin. Principiellt kan man dock fråga sig - möjligen aningen kontrafaktiskt, men ändock - vad som hade hänt om centralbanken inte kliver in och "justerar" en utveckling. Alla ser den stora nedgången/kraschen hägra när orosmoln hopar sig, men samtidigt anses nedgångar generellt vara naturliga justeringar av tidigare uppgångar (i en konjunkturcykel). Tilltron till centralbanken som nödvändig aktör för att stabilisera marknadsrörelser bygger på en bristande tilltro till att marknaden skulle kunna sköta detta av sig själv. Men aktörer på de finansiella marknaderna agerar inte fullt ut som att det handlade om en marknad om det finns en "korrigerande" kraft där i bakgrunden...
Förvisso kan man med fog hävda att det inte finns något egenvärde i att minska centralbankers inflytande, speciellt inte om det sker till bekostnad av en stabil marknad. Men i "stabilitetsskapandet" ligger också risken att centralbanker vill ta sig excesser i regleringen av marknaden. Eller hur ska man annars se på vice riksbankschefen Lars E O Svenssons (som Erik citerar i ett annat sammanhang) uttalande (DN 23/8, min fetning):
En annan [tanke om utveckling av inflationsmålspolitiken] är att längre fram
ta upp diskussionen om ett prisnivåmål där Riksbanken avsiktligt och tydligt
skulle styra prisutvecklingen mot en på en förhand bestämd nivå.
- Detta är något som diskuteras i delar av centralbanksvärlden och i forskarkretsar,
förklarar Lars E O Svensson.
fredag 24 augusti 2007
Rätt av Bernake, rätt av Trichet och rätt av King
Diskussionerna om centralbankernas agerande under de senaste veckornas kreditkris går höga, på den har bloggen här Patrick Krassén kritiserat framförallt Bernake för att spela ett dubbelspel och att inte ta inflationshotet tillräckligt allvarligt.
Jag tror annorlunda. Fed Funds rate ligger på tämligen höga 5,25 och inflationen, 2,7 på årsbasis, är under kontroll även om en viss höjning skedde under sommaren. Marknaden hade redan sent våras börjat markera att räntetoppen var nådd och diskonterade framtida räntesänkningar. Det handlar alltså inte om någont helomvändning på andra sidan om atlanten. Skulle Fed sänka styrräntan på mötet den 18 september kan det kraftigast, och det endast med god vilja, benämnas som ett tidigareläggande av redan förväntade justeringar.
Ytterliggare ett argument för den, uttalat tillfälliga, diskontoräntesänkningen och den, också tillfälliga, kreditboosten den augusti 17 augusti är att Fed, till skillnad från exempelvis Riksbanken har ett dualt mål; de har ansvar för att hålla stabila priser men styrdokumenten uttalar också en målsättning om ”maximal sysselsättning”. I Ett läge där finansbranschen bakbinder sig själv, man skulle kunna prata om stadier av förnekelse, förskjutning och till sist en kollektivt psykologisk regression, är det Bernakes plikt att inskjuta lite förtroende igen, att påminna om att fundamenta fortfarande ser bra ut. När Fed bedömer ”att nedåtriskerna mot tillväxten har ökat märkbart” ska man agera; allt annat är ett kardinalfel.
Lars E O Svensson påminner oss också återigen i dagens DI att bilden som ofta målas upp om moderna centralbanker som ”inflation nutters”, aldrig kan bli mer än vad han kallar en ”pedagogiskt förenkling”. Vid sidan om inflationsmålet är stabiliserandet av resursutnyttjanden alltid en praktiskt del av verksamheten. Lika väsentligt som det är att inflationen alltid står i centrum av analysen, lika viktigt är det att den aldrig får bli allenarådande (att stirra sig blind på inflationen kan var direkt skadlig; ta exemplet med exogena chocker). Skulle resultatet av en eventuell räntesänkning bli en svag höjning av inflationstakten kanske det är ett pris värt att betala för ett fungerande finansiell marknad; också en elementär del av ett centralbanks uppdrag.
Vissa menar vidare att de kriskrediter som Fed, ECB och nu senast Bank of England har ställt ut på lång sikt rubbar förutsättningarna för kreditgivningen, att vetskapen om att centralbankerna alltid tar smällen om det går illa kommer sänka priset på För lågt pris leder till för stora efterfrågan och marknadsmisslyckandet är ett faktum; om något år kommer vi vara tillbaka på ruta ett igen och återigen tvingas rädda private equity-branschen. Det ligger mycket i iaktagelsen men vad är alternativet? När Long Term Capital Management kollapsade 1998 hotades stora delar av världens finansiella system, denna kris har redan tvingats Bear Stearns att stänga två hedgefonder och här hemma spekuleras det i, återigen i DI, att Ragnhild Wiborg-förvaltade Pecunia ska gå samma väg till mötes. Att Pecunia skulle tvingas stänga och att två amerikanska hedgefonder i det närmaste har raderats ut är i sig inget problem, investerarna i fonderna håller samtidigt som detta skrivs att realisera sina förluster, de har misslyckats med sina investeringar och betalar just nu priset, men det är om vi kommer upp på LCTM-nivå som ”to big to fail” verkligen blir en realitet. Därför är Fed:s, ECB:s och Bank of Englands tidiga agerade riktigt, de riktar genom sitt generella erbjudande in sig på de övriga , de som inte överinvesterat i lågratade krediter. Men kan diskutera om räntan i Feds overnight-lån, 4,0 %, inte är några punkter för låg men att därifrån dra slutsatsen att agerandet på lång sikt snedvrider marknaden är att ta det allt några steg för långt; ingripandet är tillfälligt och inte överdrivet lukrativt. Det handlar inte om att rädda några investera utan att ingjuta en åtminstone modest framtidstro i det finansiella systemet..
Jag tror annorlunda. Fed Funds rate ligger på tämligen höga 5,25 och inflationen, 2,7 på årsbasis, är under kontroll även om en viss höjning skedde under sommaren. Marknaden hade redan sent våras börjat markera att räntetoppen var nådd och diskonterade framtida räntesänkningar. Det handlar alltså inte om någont helomvändning på andra sidan om atlanten. Skulle Fed sänka styrräntan på mötet den 18 september kan det kraftigast, och det endast med god vilja, benämnas som ett tidigareläggande av redan förväntade justeringar.
Ytterliggare ett argument för den, uttalat tillfälliga, diskontoräntesänkningen och den, också tillfälliga, kreditboosten den augusti 17 augusti är att Fed, till skillnad från exempelvis Riksbanken har ett dualt mål; de har ansvar för att hålla stabila priser men styrdokumenten uttalar också en målsättning om ”maximal sysselsättning”. I Ett läge där finansbranschen bakbinder sig själv, man skulle kunna prata om stadier av förnekelse, förskjutning och till sist en kollektivt psykologisk regression, är det Bernakes plikt att inskjuta lite förtroende igen, att påminna om att fundamenta fortfarande ser bra ut. När Fed bedömer ”att nedåtriskerna mot tillväxten har ökat märkbart” ska man agera; allt annat är ett kardinalfel.
Lars E O Svensson påminner oss också återigen i dagens DI att bilden som ofta målas upp om moderna centralbanker som ”inflation nutters”, aldrig kan bli mer än vad han kallar en ”pedagogiskt förenkling”. Vid sidan om inflationsmålet är stabiliserandet av resursutnyttjanden alltid en praktiskt del av verksamheten. Lika väsentligt som det är att inflationen alltid står i centrum av analysen, lika viktigt är det att den aldrig får bli allenarådande (att stirra sig blind på inflationen kan var direkt skadlig; ta exemplet med exogena chocker). Skulle resultatet av en eventuell räntesänkning bli en svag höjning av inflationstakten kanske det är ett pris värt att betala för ett fungerande finansiell marknad; också en elementär del av ett centralbanks uppdrag.
Vissa menar vidare att de kriskrediter som Fed, ECB och nu senast Bank of England har ställt ut på lång sikt rubbar förutsättningarna för kreditgivningen, att vetskapen om att centralbankerna alltid tar smällen om det går illa kommer sänka priset på För lågt pris leder till för stora efterfrågan och marknadsmisslyckandet är ett faktum; om något år kommer vi vara tillbaka på ruta ett igen och återigen tvingas rädda private equity-branschen. Det ligger mycket i iaktagelsen men vad är alternativet? När Long Term Capital Management kollapsade 1998 hotades stora delar av världens finansiella system, denna kris har redan tvingats Bear Stearns att stänga två hedgefonder och här hemma spekuleras det i, återigen i DI, att Ragnhild Wiborg-förvaltade Pecunia ska gå samma väg till mötes. Att Pecunia skulle tvingas stänga och att två amerikanska hedgefonder i det närmaste har raderats ut är i sig inget problem, investerarna i fonderna håller samtidigt som detta skrivs att realisera sina förluster, de har misslyckats med sina investeringar och betalar just nu priset, men det är om vi kommer upp på LCTM-nivå som ”to big to fail” verkligen blir en realitet. Därför är Fed:s, ECB:s och Bank of Englands tidiga agerade riktigt, de riktar genom sitt generella erbjudande in sig på de övriga , de som inte överinvesterat i lågratade krediter. Men kan diskutera om räntan i Feds overnight-lån, 4,0 %, inte är några punkter för låg men att därifrån dra slutsatsen att agerandet på lång sikt snedvrider marknaden är att ta det allt några steg för långt; ingripandet är tillfälligt och inte överdrivet lukrativt. Det handlar inte om att rädda några investera utan att ingjuta en åtminstone modest framtidstro i det finansiella systemet..
torsdag 23 augusti 2007
Fyllig artikel om Bastiat
Nu kan man förvisso ifrågasätta om påståendet att fransmannen Frédéric Bastiat skulle ha varit en "österrikare", sisådär 50 år innan den österrikiska skolan anses ha grundats av Carl Menger.
Det gör det dock inte mindre värt att läsa denna artikel på mises.org.
Det gör det dock inte mindre värt att läsa denna artikel på mises.org.
tisdag 21 augusti 2007
Kreditkrisens frågetecken, del 3
William Buiter och Anne Sibert på den utmärkta nya ekonomiportalen Vox skriver, angående den subprime-inducerade kreditkrisen, med ungefär samma argument som jag hade tidigare:
Följdfrågan blir förstås vilka de är som betalar priset, som författarna syftar på. Marco Onado skriver på samma portal att dessa är "the final investors":
Den direkta krisen verkar vara utriden nu, som det ser ut. Men någon gång kommer den globala högkonjunkturen att planas ut, och då gäller det för bedömare och investerare att inte bli tagna på sängen - vilket de verkar ha blivit under denna kris.
It is of course essential that ‘moral hazard’ be minimised. This 'bail
out' of the illiquid by the Fed should be sufficiently costly that those paying
the price would still remember it during the next credit boom, and act more
prudently.
Följdfrågan blir förstås vilka de är som betalar priset, som författarna syftar på. Marco Onado skriver på samma portal att dessa är "the final investors":
The market participants who profited from creating the falteringFrågan är om de policyimplikationer Onado beskriver verkligen är de riktiga. Hans "fixing"-lösning säger föga om vem som ska fixa (politiker? centralbanker?), och hur stabil "fixningen" kommer att vara. Som Charles Wyplosz skriver, ett par dagar tidigare:
debt instruments are not the ones who will pay most of the cost of the
crisis; the losses will fall on the shoulders of final investors. Three things
need fixing: credit ratings, evaluations of asset marketability, and
transparency in the retail market for financial assets.
The deeper moral is simple. Financial markets exist to do risky things. The
more risk they take, the higher the (expected) returns. You can use
regulation to squeeze risk out of a segment of the market, say banks, but
you don’t eliminate the risk, you just move it elsewhere. New segments,
say hedge funds, emerge to take over the risk and the high (expected)
returns that go with it. The problem is that little is known of the new
segment and its players, so the armies of regulators and supervisors that
protect us look in the wrong direction because they don’t know where to look.
Den direkta krisen verkar vara utriden nu, som det ser ut. Men någon gång kommer den globala högkonjunkturen att planas ut, och då gäller det för bedömare och investerare att inte bli tagna på sängen - vilket de verkar ha blivit under denna kris.
måndag 20 augusti 2007
Relativitet
Nån gång förra veckan kom det in en man på banken där jag arbetar extra, han skulle göra ett uttag på några tusenlappar. Under min obligatoriska eskapad in i grabbens privatekonomi, måste ju se om jag sälja på honom något mer tjänst, ser jag att han har närmare 300 000 kr på ett konto helt utan ränta. Mest av omsorg men självklart med bonusen i bakhuvudet säger jag nått i stil med att ”du ar ganska mycket pengar på det där kontot”.
Han svarade med ett leende att allt är relativt.
I morse var jag på anställningsintervju på samma bank; knappt torr bakom öronen ooch med ett år av halvt misslyckade ekonomistudier bakom mig jag blev erbjuden ett arbete som banksäljare, ett hyfsat arbete med hyfsad lön. Var det för att det inte fanns någon som skulle vara bättre än mig på en sådan position? Aldrig; det finns säkert 100 000 civilekonomer i Sverige som skulle krossa mig fullständigt i att sälja visakort, le åt alla människor som inte förstår innebörden av ”Beloppet med bokstäver” och lägga upp bolån, vissa kanske tom med en hel examen bakom sig istället för några poäng internationell ekonomi och statistik. Men det spelar ingen roll; vi har specialiserat oss och de där 100 000 civilekonomerna är ännu mycket mer bättre än mig som controller eller på supply chain-management. De är bättre än mig på allt, de har den absoluta fördelen, men det är ändå jag, som tack vare att jag är lite mindre sämre än de på just det här, som har den relativa fördelen, som blivit erbjuden jobbet.
Allt är relativt.
Vi behöver alltså inte oroa oss himla mycket. Vi kommer alltid att hitta, Botswana och Brasilien kommer alltid hitta, något som vi och dem är relativt är bättre på än både Estland, Kina eller Indien. Nobelpristagaren Paul Samuelsson sade någon gång att denna insikt, att det är relativa och inte absoluta fördelar, som avgör vad som produceras och var det producerar ”is the best exampel I know of an economic principle that is undeniably true yet not obvius to intelligent people”
Det är synd men sant. Denna kollektiva brist på insikt har gett oss förstörelseturism och en stenkastarvänster som verkar växa sig starkare för varje polis de spottar på. Det är så enkelt. Om de bara förstod lite mer, var lite mer postmoderna. Om de någonstans kunde sätta saker i relation till något annat. En enkel övning vore att börja med sätta antalet krossade skyltfönster i relation till, ja, typ, meningslösheten i att göra det.
Han svarade med ett leende att allt är relativt.
I morse var jag på anställningsintervju på samma bank; knappt torr bakom öronen ooch med ett år av halvt misslyckade ekonomistudier bakom mig jag blev erbjuden ett arbete som banksäljare, ett hyfsat arbete med hyfsad lön. Var det för att det inte fanns någon som skulle vara bättre än mig på en sådan position? Aldrig; det finns säkert 100 000 civilekonomer i Sverige som skulle krossa mig fullständigt i att sälja visakort, le åt alla människor som inte förstår innebörden av ”Beloppet med bokstäver” och lägga upp bolån, vissa kanske tom med en hel examen bakom sig istället för några poäng internationell ekonomi och statistik. Men det spelar ingen roll; vi har specialiserat oss och de där 100 000 civilekonomerna är ännu mycket mer bättre än mig som controller eller på supply chain-management. De är bättre än mig på allt, de har den absoluta fördelen, men det är ändå jag, som tack vare att jag är lite mindre sämre än de på just det här, som har den relativa fördelen, som blivit erbjuden jobbet.
Allt är relativt.
Vi behöver alltså inte oroa oss himla mycket. Vi kommer alltid att hitta, Botswana och Brasilien kommer alltid hitta, något som vi och dem är relativt är bättre på än både Estland, Kina eller Indien. Nobelpristagaren Paul Samuelsson sade någon gång att denna insikt, att det är relativa och inte absoluta fördelar, som avgör vad som produceras och var det producerar ”is the best exampel I know of an economic principle that is undeniably true yet not obvius to intelligent people”
Det är synd men sant. Denna kollektiva brist på insikt har gett oss förstörelseturism och en stenkastarvänster som verkar växa sig starkare för varje polis de spottar på. Det är så enkelt. Om de bara förstod lite mer, var lite mer postmoderna. Om de någonstans kunde sätta saker i relation till något annat. En enkel övning vore att börja med sätta antalet krossade skyltfönster i relation till, ja, typ, meningslösheten i att göra det.
Kreditkrisens frågetecken, del 2
En vidareutveckling av förra veckans inlägg:
Jag tror att jag har kommit på vad som har bekymrat mig med den europeiska och andra centralbankers inskjutning av pengar till bankerna för att stabilisera marknadsoron kring kreditmarknaderna för dryga veckan sen.
Ekonomiska incitament gäller för ekonomiska aktörer; så även för banker och andra kreditgivningsinstitut. Men i moderna finansiella system finns nästan alltid en "lender of last resort". Oftast handlar det om centralbanker. När en centralbank, så som ECB i förrförra veckan, skjuter till likviditet - kredit - till marknader i oro för att förhindra ras eller andra potentiellt skadliga effekter, så sker detta med upptryckta pengar. Men dessa pengar motsvarar inget ökat värde i ekonomin; de skulle kunna kallas för "fiat money". Tillskott av (pappers-)pengar i ekonomin är ingen hållbar lösning, eftersom det spär på inflationen.
Ett annat knepigt problem är att marknadsaktörerna i kreditgivning agerar som de gör utifrån rikstagande och incitament. Vad skickar centralbanken för signal till kreditgivarna när den går in och "räddar" en krissituation vid ett givet tillfälle? Jo, att det är den punkt mot vilken de kan skjuta riskerna - det är där centralbanken kommer rädda dem i det fall risken slår över till kris. Detta leder till att kreditgivarna kan expandera krediten längre än de annars skulle göra, eftersom de vet att någon annan kommer att stå risken. Detta leder i sin tur till att utbudet av kredit ser annorlunda ut än det skulle göra utan de "marknadskorrigerande" ingreppen från centralbanken. Men kreditinstituten agerar annars (i huvudsak) på marknaden, inte på order av centralbanken...
Därför ska det bli högeligen intressant att följa kreditmarknadernas utveckling framöver.
Jag tror att jag har kommit på vad som har bekymrat mig med den europeiska och andra centralbankers inskjutning av pengar till bankerna för att stabilisera marknadsoron kring kreditmarknaderna för dryga veckan sen.
Ekonomiska incitament gäller för ekonomiska aktörer; så även för banker och andra kreditgivningsinstitut. Men i moderna finansiella system finns nästan alltid en "lender of last resort". Oftast handlar det om centralbanker. När en centralbank, så som ECB i förrförra veckan, skjuter till likviditet - kredit - till marknader i oro för att förhindra ras eller andra potentiellt skadliga effekter, så sker detta med upptryckta pengar. Men dessa pengar motsvarar inget ökat värde i ekonomin; de skulle kunna kallas för "fiat money". Tillskott av (pappers-)pengar i ekonomin är ingen hållbar lösning, eftersom det spär på inflationen.
Ett annat knepigt problem är att marknadsaktörerna i kreditgivning agerar som de gör utifrån rikstagande och incitament. Vad skickar centralbanken för signal till kreditgivarna när den går in och "räddar" en krissituation vid ett givet tillfälle? Jo, att det är den punkt mot vilken de kan skjuta riskerna - det är där centralbanken kommer rädda dem i det fall risken slår över till kris. Detta leder till att kreditgivarna kan expandera krediten längre än de annars skulle göra, eftersom de vet att någon annan kommer att stå risken. Detta leder i sin tur till att utbudet av kredit ser annorlunda ut än det skulle göra utan de "marknadskorrigerande" ingreppen från centralbanken. Men kreditinstituten agerar annars (i huvudsak) på marknaden, inte på order av centralbanken...
Därför ska det bli högeligen intressant att följa kreditmarknadernas utveckling framöver.
tisdag 14 augusti 2007
Kreditkrisens frågetecken
Hur ska man egentligen förhålla sig till den pågående (eller stundande? eller övergångna?) kreditkrisen, som blev drastiskt uppenbar förra veckan?
Å ena sidan har vi den stora inhällningen av likvida medel från ECB, Fed och andra centralbanker in i marknaderna, som skulle kunna oroa av olika anledningar. Världsekonomin är i högkonjunktur - någon egentlig krasch har inte kommit i USA, den tyska ekonomin går hyfsat bra och Kina fortsätter ånga på - och det finns farhågor för en stundande inflation. Det handlar dock om brist på arbetskraft som pådrivande faktor, inte ökad likviditet. En österrikare skulle påpeka att ökad likviditet spär på inflationen, men här ser vi samtidigt an annan tendens parallellt - centralbankerna ökar räntorna. Ökade räntor - som anses minska penningomsättningshastigheten och öka sparandet - används för att dämpa inflationstakten. Men österrikarna - och monetaristerna likaså - är av åsikten att ökad penningmängd späder på inflationen. Försöker centralbankerna alltså göra en sak med ena handen och det motsatta med den andra?
Ja, kanske. Det handlar om vem man skickar vilka signaler till. Kreditinstitut, analytiker, stora företag mm. behöver de stabiliserande, kortsiktiga åtgärderna - till exempel snabba inskjut av likvidia medel i systemet för "stabilisering". Samtidigt behöver arbetsmarknaden, och lånemarknaden i stort, en dämpning av inflationen. Kan det vara så, som ECB-chefen tror, att stormen denna gång är urriden, och att det för finansmarknadernas aktörer handlar om att hålla huvudet kallt? Kanske det. Vi får se hur det utvecklar sig framöver.
Å ena sidan har vi den stora inhällningen av likvida medel från ECB, Fed och andra centralbanker in i marknaderna, som skulle kunna oroa av olika anledningar. Världsekonomin är i högkonjunktur - någon egentlig krasch har inte kommit i USA, den tyska ekonomin går hyfsat bra och Kina fortsätter ånga på - och det finns farhågor för en stundande inflation. Det handlar dock om brist på arbetskraft som pådrivande faktor, inte ökad likviditet. En österrikare skulle påpeka att ökad likviditet spär på inflationen, men här ser vi samtidigt an annan tendens parallellt - centralbankerna ökar räntorna. Ökade räntor - som anses minska penningomsättningshastigheten och öka sparandet - används för att dämpa inflationstakten. Men österrikarna - och monetaristerna likaså - är av åsikten att ökad penningmängd späder på inflationen. Försöker centralbankerna alltså göra en sak med ena handen och det motsatta med den andra?
Ja, kanske. Det handlar om vem man skickar vilka signaler till. Kreditinstitut, analytiker, stora företag mm. behöver de stabiliserande, kortsiktiga åtgärderna - till exempel snabba inskjut av likvidia medel i systemet för "stabilisering". Samtidigt behöver arbetsmarknaden, och lånemarknaden i stort, en dämpning av inflationen. Kan det vara så, som ECB-chefen tror, att stormen denna gång är urriden, och att det för finansmarknadernas aktörer handlar om att hålla huvudet kallt? Kanske det. Vi får se hur det utvecklar sig framöver.
fredag 10 augusti 2007
Mugabes planekonomi
Sedan en tid har Zimbabwe en strikt prisreglering. Financial Times rapporterar att omkring 7 500 näringsidkare har blivit arresterade och bötfällda för att ha brutit mot prisregleringen. Framöver ska priset på ett tjugotal varor bestämmas av regeringen och justeringar i priset får endast göras efter ansökan hos och godkännande från regeringen.
Det är en illusion att tro att prisreglering kan åtgärda brist - eller, för den delen, att prisreglering kan upprätthållas under någon längre tid utan en kommandoekonomi. Man bör därför vara vaksam på utvecklingen i Zimbabwe: än så länge har Mugabes regim begränsat sig till att styra produktionen genom olika former av pris- och inflationsmanipulationer. Men varken nöden och bristen bland befolkningen eller grundläggande ekonomiska sammanhang försvinner för att Mugabe trixar med valutan eller försöker kontrollera priser utan hänsyn till utbud och efterfrågan. När systemet kraschar (mer än det redan gjort) ligger det nära till hands för Mugabe att börja styra och planera även produktionen.
Prisregleringen var ett skäl till att det sovjetiska ekonomiska systemet brakade ihop. Lärdomen borde vara tydlig:
Sådan är planekonomin.
Det är en illusion att tro att prisreglering kan åtgärda brist - eller, för den delen, att prisreglering kan upprätthållas under någon längre tid utan en kommandoekonomi. Man bör därför vara vaksam på utvecklingen i Zimbabwe: än så länge har Mugabes regim begränsat sig till att styra produktionen genom olika former av pris- och inflationsmanipulationer. Men varken nöden och bristen bland befolkningen eller grundläggande ekonomiska sammanhang försvinner för att Mugabe trixar med valutan eller försöker kontrollera priser utan hänsyn till utbud och efterfrågan. När systemet kraschar (mer än det redan gjort) ligger det nära till hands för Mugabe att börja styra och planera även produktionen.
Prisregleringen var ett skäl till att det sovjetiska ekonomiska systemet brakade ihop. Lärdomen borde vara tydlig:
Sådan är planekonomin.
tisdag 7 augusti 2007
Trängselskatter och finansiering av vägar
1 augusti återinfördes trängselskatt/-avgifter/biltullar/vadmannuvillkalladet i Stockholm, denna gång permanent (är det tänkt).
Man kan ha en hel del invändningar mot trängselskatten. En uppenbar är att intäkterna inte går till gröna skatteväxlingar eller investeringar i kollektivtrafik (att de inte går till utbyggda vägar för bilisterna är självskrivet - ett av syftena är ju att minska bilåkandet). En annan är att det är högst ologiskt att man ska behöva betala när man lämnar staden - det logiska vore, om man vill minska trängseln i innerstan, att man får avdrag på avgiften - t.ex. med 50% av den gällande taxan vid tidpunkten - om man åker ut från stan. (Nu är det ju förvisso köerna man vill ha bort genom avgifterna, snarare än trafiken inne i stan, oavsett vad man säger utåt från officiellt håll.) Därutöver kan man ifrågasätta registreringen av bilars rörelse av integritetsskäl.
Intressantare ur ekonomisk-teoretisk synpunkt är diskussionen om vägfinansiering som väcks av biltullar. Tullvägar är ingalunda något nytt och finns över hela världen, med olika system för betalning. Vägar, i synnerhet större vägar, ses generellt som "public goods". Sådana kollektiva varor anses behöva tillhandahållas, eller i alla fall finansieras, via det offentliga. Det är i sig en föga intressant position ur liberal synpunkt. Intressantare då är att fråga sig om det finns ett privat alternativ.
I Japan har befintliga motorvägar överförts från offentliga bolag till privata. En som skissat på ett totalt laissez faire-system för vägar är Walter Block (bl.a här och här). Detta bör dock snarast ses som ett tankeexperiment. I den så kallade verkligheten är olika former av PPP-lösningar det normalt förekommande (OPS på svenska). Det är en form av medelväg, som har förespråkare inom olika områden och i såväl USA som Sverige.
Häromdagen hade DN en artikel om skepsisen mot de PPP-planerade väg- och järnvägsbyggena runt om i Sverige. Invändningarna är av olika sort - allt från fiskalt ansvarstagande från infrastrukturministerns sakkunniga till en vänsterpartist som framför den hisnande tanken att företag skulle blanda sig i PPP-projekt för att de "förväntar sig att tjäna pengar".
Eftersom staten har mark- och planmonopol i de flesta stater så är fri konkurrens med vägar svårt att tänka sig - utrymmet är begränsat (om man inte tänker sig en lösning med flera vägar på pelare ovanpå varandra, med skillnader i t.ex. hastighet, pris etc.). Därmed måste alltid staten i någon form finnas med i leken som tillhandahållare av marken. Efter det kan man tänka sig olika modeller. Engel och Fischer vid Cato pekar här på två lösningar. BOT (Build-Operate-and-Transfer) handlar om att en privat entreprenör får ett kontrakt, eventuellt efter ett upphandlingsförfarande (exv. en Demsetz-auktion), från staten för att uppföra, underhålla och (eventuellt) bekosta en väg under en viss tid, varefter vägen övergår till statlig kontroll. På det sättet överförs risken med projektet till den privata entreprenören. Problem som detta kan medföra är att kostnadsanalysen är svår att göra för en period om 20 eller 30 år. Eftersom avtalet med entreprenören därför kan komma att behöva omförhandlas kan detta bli kostsamt för det offentliga, varpå vinsten med risköverföringen går miste. Engel och Fischer föreslår som lösning på detta PVR (Present-Value-of-Revenues), där entreprenörerna som ställer upp i upphandlingen med det för stunden rådande priset för utförandet (matchat mot de ersättningar de kan tänka sig att få in från brukarna).
PPP-lösningar är som sagt populärt i Sverige hos en del. Stockholms Handelskammare släppte förra året en rapport som förordar PPP som en bra lösning för framtida infrastruktursatsningar. I den tas en rad fördelar med PPP upp - däribland effektivt genomförande, kortare byggtid, förutsägbarhet och risköverföring till privat sektor. Arlandabanan tas som ett exempel på en variant av PPP-upphandling. Kritiken mot denna tas också upp, och som så ofta annars kan problemen härledas till bristfälligt formulerade avtal snarare än till modellen i sig. Österleden, Förbifart Stockholm och tvärbanan norr tas som exempel på framtida projekt som kan tänkas utföras genom PPP-lösningar.
Sammanfattningsvis kan sägas att det är intressant att se möjligheter för hur det "naturliga monopolet" på infrastruktur kan kombineras med privat sektors dynamik och innovation. PPP-lösningar och andra former av privat infrastrukturfinansiering torde höra framtiden till.
Man kan ha en hel del invändningar mot trängselskatten. En uppenbar är att intäkterna inte går till gröna skatteväxlingar eller investeringar i kollektivtrafik (att de inte går till utbyggda vägar för bilisterna är självskrivet - ett av syftena är ju att minska bilåkandet). En annan är att det är högst ologiskt att man ska behöva betala när man lämnar staden - det logiska vore, om man vill minska trängseln i innerstan, att man får avdrag på avgiften - t.ex. med 50% av den gällande taxan vid tidpunkten - om man åker ut från stan. (Nu är det ju förvisso köerna man vill ha bort genom avgifterna, snarare än trafiken inne i stan, oavsett vad man säger utåt från officiellt håll.) Därutöver kan man ifrågasätta registreringen av bilars rörelse av integritetsskäl.
Intressantare ur ekonomisk-teoretisk synpunkt är diskussionen om vägfinansiering som väcks av biltullar. Tullvägar är ingalunda något nytt och finns över hela världen, med olika system för betalning. Vägar, i synnerhet större vägar, ses generellt som "public goods". Sådana kollektiva varor anses behöva tillhandahållas, eller i alla fall finansieras, via det offentliga. Det är i sig en föga intressant position ur liberal synpunkt. Intressantare då är att fråga sig om det finns ett privat alternativ.
I Japan har befintliga motorvägar överförts från offentliga bolag till privata. En som skissat på ett totalt laissez faire-system för vägar är Walter Block (bl.a här och här). Detta bör dock snarast ses som ett tankeexperiment. I den så kallade verkligheten är olika former av PPP-lösningar det normalt förekommande (OPS på svenska). Det är en form av medelväg, som har förespråkare inom olika områden och i såväl USA som Sverige.
Häromdagen hade DN en artikel om skepsisen mot de PPP-planerade väg- och järnvägsbyggena runt om i Sverige. Invändningarna är av olika sort - allt från fiskalt ansvarstagande från infrastrukturministerns sakkunniga till en vänsterpartist som framför den hisnande tanken att företag skulle blanda sig i PPP-projekt för att de "förväntar sig att tjäna pengar".
Eftersom staten har mark- och planmonopol i de flesta stater så är fri konkurrens med vägar svårt att tänka sig - utrymmet är begränsat (om man inte tänker sig en lösning med flera vägar på pelare ovanpå varandra, med skillnader i t.ex. hastighet, pris etc.). Därmed måste alltid staten i någon form finnas med i leken som tillhandahållare av marken. Efter det kan man tänka sig olika modeller. Engel och Fischer vid Cato pekar här på två lösningar. BOT (Build-Operate-and-Transfer) handlar om att en privat entreprenör får ett kontrakt, eventuellt efter ett upphandlingsförfarande (exv. en Demsetz-auktion), från staten för att uppföra, underhålla och (eventuellt) bekosta en väg under en viss tid, varefter vägen övergår till statlig kontroll. På det sättet överförs risken med projektet till den privata entreprenören. Problem som detta kan medföra är att kostnadsanalysen är svår att göra för en period om 20 eller 30 år. Eftersom avtalet med entreprenören därför kan komma att behöva omförhandlas kan detta bli kostsamt för det offentliga, varpå vinsten med risköverföringen går miste. Engel och Fischer föreslår som lösning på detta PVR (Present-Value-of-Revenues), där entreprenörerna som ställer upp i upphandlingen med det för stunden rådande priset för utförandet (matchat mot de ersättningar de kan tänka sig att få in från brukarna).
PPP-lösningar är som sagt populärt i Sverige hos en del. Stockholms Handelskammare släppte förra året en rapport som förordar PPP som en bra lösning för framtida infrastruktursatsningar. I den tas en rad fördelar med PPP upp - däribland effektivt genomförande, kortare byggtid, förutsägbarhet och risköverföring till privat sektor. Arlandabanan tas som ett exempel på en variant av PPP-upphandling. Kritiken mot denna tas också upp, och som så ofta annars kan problemen härledas till bristfälligt formulerade avtal snarare än till modellen i sig. Österleden, Förbifart Stockholm och tvärbanan norr tas som exempel på framtida projekt som kan tänkas utföras genom PPP-lösningar.
Sammanfattningsvis kan sägas att det är intressant att se möjligheter för hur det "naturliga monopolet" på infrastruktur kan kombineras med privat sektors dynamik och innovation. PPP-lösningar och andra former av privat infrastrukturfinansiering torde höra framtiden till.
EU:s antitrust i kläm
Financial Times skriver idag om hur EU:s förstainstansdomstol i juli har gett kommissionen och konkurrensinstansen pisk för dess taffligt skötta juridiska process när man stoppade samgåendet mellan Schneider och Legrand 2001. Schneider har krävt nästan 1,7 miljarder € i ersättning av kommissionen. Konkurrensinstansen avser nu försöka få EG-domstolen att upphäva förstainstansens beslut - man är rädd att det kan bli ett prejudikat som kan bli kostsamt vid liknande fall framöver.
Självklart är det inte bra om kostnaderna för EU blir högre än de behöver vara. Men här föreligger en viktig konflikt där det gäller att inte hamna fel: företagen som vill göra fusioner eller uppköp handlar bara utifrån vad som är rationellt och möjligt på marknaden. Om EU:s konkurrensverk sedan vill sätta käppar i hjulet av någon anledning är det minsta man kan begära att det genomförs på ett juridiskt korrekt sett. Kan inte EU:s företrädare ens uppbåda den kompetensen så är företagen värda varenda €-cent i ersättning. (Nu gissar förvisso domstolen att ersättningen i det aktuella fallet inte komemr bli högre än ca 400 miljoner €, men det är ändå en skaplig summa och en välbehövlig näsknäpp för de som tror att ingrepp i marknadsekonomin kan ske godtyckligt.)
Självklart är det inte bra om kostnaderna för EU blir högre än de behöver vara. Men här föreligger en viktig konflikt där det gäller att inte hamna fel: företagen som vill göra fusioner eller uppköp handlar bara utifrån vad som är rationellt och möjligt på marknaden. Om EU:s konkurrensverk sedan vill sätta käppar i hjulet av någon anledning är det minsta man kan begära att det genomförs på ett juridiskt korrekt sett. Kan inte EU:s företrädare ens uppbåda den kompetensen så är företagen värda varenda €-cent i ersättning. (Nu gissar förvisso domstolen att ersättningen i det aktuella fallet inte komemr bli högre än ca 400 miljoner €, men det är ändå en skaplig summa och en välbehövlig näsknäpp för de som tror att ingrepp i marknadsekonomin kan ske godtyckligt.)
torsdag 2 augusti 2007
Politikerna och begränsad information
Ett problem som är centralt i förståelsen varför statens inflytande över ekonomin bör vara begränsat är informationsproblemet - information om vad som behöver göras, av vem, hur, och vilka konsekvenser det får kan aldrig samlas tillräckligt väl av en enda (central) part. Detta var ett av Friedrich Hayeks och Ludwig von Mises viktigaste argument i den s.k. kalkyleringsdebatten under 1920-talet och framåt (mer angående denna debatt och Mises här och här).
En intressant aspekt av detta är regeringars förhållande till kontemporär forskning. Bör politisk-ekonomiska beslut utgå från det för stunden rådande förhållandet, eller bör de bygga på mer principiell grund?
John James Cowperthwaite, som dog i januari förra året, var finansiell sekreterare i Hong Kong under 1960-talet. Istället för att planera rekonstruktion fann han att ekonomin hämtade sig väl av sig själv, och valde därför att staten inte skulle intervenera i ekonomin. Detta anses generellt ha bidragit till Hong Kongs ekonomiska mirakel.
En i detta sammanhang intressant sak med Cowperthwaite var att han vägrade samla in ekonomisk statistik för Hong Kong överhuvudtaget, eftersom han befarade att regeringen skulle vilja använda denna för att lägga sig i ekonomin och försöka styra den på olika sätt. "If I let them compute those statistics, they’ll want to use them for planning", lär han ha sagt till Milton Friedman.
Den centrala planeringen, oavsett hur goda dess avsikter må vara, kommer alltid lida av informationsproblemet: det går inte göra analyser av kausala konsekvenser i ett evolutionärt system som utgörs av tusentals och åter tusentals individuella beslut varje dag, oavsett hur bra statistik man än har - i alla fall inte under längre perioder.
En intressant aspekt av detta är regeringars förhållande till kontemporär forskning. Bör politisk-ekonomiska beslut utgå från det för stunden rådande förhållandet, eller bör de bygga på mer principiell grund?
John James Cowperthwaite, som dog i januari förra året, var finansiell sekreterare i Hong Kong under 1960-talet. Istället för att planera rekonstruktion fann han att ekonomin hämtade sig väl av sig själv, och valde därför att staten inte skulle intervenera i ekonomin. Detta anses generellt ha bidragit till Hong Kongs ekonomiska mirakel.
En i detta sammanhang intressant sak med Cowperthwaite var att han vägrade samla in ekonomisk statistik för Hong Kong överhuvudtaget, eftersom han befarade att regeringen skulle vilja använda denna för att lägga sig i ekonomin och försöka styra den på olika sätt. "If I let them compute those statistics, they’ll want to use them for planning", lär han ha sagt till Milton Friedman.
Den centrala planeringen, oavsett hur goda dess avsikter må vara, kommer alltid lida av informationsproblemet: det går inte göra analyser av kausala konsekvenser i ett evolutionärt system som utgörs av tusentals och åter tusentals individuella beslut varje dag, oavsett hur bra statistik man än har - i alla fall inte under längre perioder.
onsdag 1 augusti 2007
Centralbanker och inflation
Den snabbt stigande inflationen i Zimbabwe har nu blivit ett huvudbry inte bara för massorna som ser sin från början inte alltför överdrivna köpkraft nu spolas bort, utan även för tyrannen Robert Mugabe. BBC rapporterade igår att en ny 200 000 $-sedel ska börja cirkuleras. Zimbabwes centralbank (som är statens bank) anser att värdet på den nya sedeln är 13 USA-dollar; på svarta marknaden (det vill säga, den faktiska marknaden) får man en dollar för den.
Mugabe-regimens sinneslösa hantering av pris- och penningproblemet (för några veckor sedan beordrade Mugabe alla affärer att halvera alla priser över en natt för att komma till bukt med den höga inflationstakten; vem som helst med elementära kunskaper i ekonomi vet att det inte förändrar den reella köpkraften hos medborgarna, utan efter en kort rusning leder till en än högre inflation) har bara bidragit till att störta landet i djupare misär än tidigare. Det är sedan tidigare känt att centralbanker i utvecklingsländer - i synnerhet odemokratiska sådana - inte kan fungera, eftersom det inte finns tillräcklig tilltro till att de räntor och växlingskurser de sätter stämmer överens med det riktiga marknadsvärdet (White och Selgin har skrivit om detta, bl.a. här).
Att det är regeringar som är inflationsdrivande (genom reglering av penningutbudet) är en central tanke inom monetarismen. I Sverige har vi en från politisk styrning fristående (nåja) riksbank, vilket självklart är bättre än de statligt styrda centralbankerna. Men vissa liberaler har föreslagit att man ska gå ännu längre och frikoppla penningproduktionen från staten. Nu är det kanske inte den närmast förestående politiska reformen, varken i Sverige eller Zimbabwe, men det kan ju vara på sin plats att fråga sig varför det finns ett statlig monopol på penningutgivning.
(Läs mer om den s.k. fribankskolan här.)
Mugabe-regimens sinneslösa hantering av pris- och penningproblemet (för några veckor sedan beordrade Mugabe alla affärer att halvera alla priser över en natt för att komma till bukt med den höga inflationstakten; vem som helst med elementära kunskaper i ekonomi vet att det inte förändrar den reella köpkraften hos medborgarna, utan efter en kort rusning leder till en än högre inflation) har bara bidragit till att störta landet i djupare misär än tidigare. Det är sedan tidigare känt att centralbanker i utvecklingsländer - i synnerhet odemokratiska sådana - inte kan fungera, eftersom det inte finns tillräcklig tilltro till att de räntor och växlingskurser de sätter stämmer överens med det riktiga marknadsvärdet (White och Selgin har skrivit om detta, bl.a. här).
Att det är regeringar som är inflationsdrivande (genom reglering av penningutbudet) är en central tanke inom monetarismen. I Sverige har vi en från politisk styrning fristående (nåja) riksbank, vilket självklart är bättre än de statligt styrda centralbankerna. Men vissa liberaler har föreslagit att man ska gå ännu längre och frikoppla penningproduktionen från staten. Nu är det kanske inte den närmast förestående politiska reformen, varken i Sverige eller Zimbabwe, men det kan ju vara på sin plats att fråga sig varför det finns ett statlig monopol på penningutgivning.
(Läs mer om den s.k. fribankskolan här.)
fredag 27 juli 2007
Ibland lyckas Sverige hyfsat
Sverige ligger hyfsat bra till vad gäller bolagsskatter - iallafall om man jämför med bjässar som USA, Japan, Tyskland och Storbritannien, visar en studie från amerikanska Tax Foundation.
Som studien visar höjde inget OECD-land sin bolagsskatt under perioden 2000-2006. Intressant är också att G7-snittet ligger såpass mycket högre (36,5%) än OECD-snittet (28,5%).
Det går bra för Sverige, speciellt vad gäller arbetsmarknaden. Antalet sysselsatta ökade med 67 000 i juni jämfört med juni förra året, och antalet arbetslösa minskade med 64 000, visade SCB häromdagen.
För att fortsätta framgångarna med hög tillväxt och låg arbetslöshet behövs självklart incitament för företagande. Regeringen har gjort mycket på den fronten - den föreslagna sänkningen av socialavgifterna för vissa tjänstebranscher är ett grepp - men mer kan göras. Sverige är en liten, öppen ekonomi med stort fokus på teknik, utbildning och kvalitet, och skulle på sikt vinna på att liksom Irland klippa i sina bolagsskatter. Likaså kan man återuppta arbetet med att reformera reglerna för f-skattesedel (Fredrik Reinfeldt anmälde i regeringsförklaringen 6 oktober förra året att man avser att ta bort kravet på fler än en uppdragsgivare för f-skattsedel), som tycks ha avstannat.
Sverige behöver inte lagga efter andra länder, så länge vi är öppna för att reformera obsoleta och illa fungerande institutioner.
Som studien visar höjde inget OECD-land sin bolagsskatt under perioden 2000-2006. Intressant är också att G7-snittet ligger såpass mycket högre (36,5%) än OECD-snittet (28,5%).
Det går bra för Sverige, speciellt vad gäller arbetsmarknaden. Antalet sysselsatta ökade med 67 000 i juni jämfört med juni förra året, och antalet arbetslösa minskade med 64 000, visade SCB häromdagen.
För att fortsätta framgångarna med hög tillväxt och låg arbetslöshet behövs självklart incitament för företagande. Regeringen har gjort mycket på den fronten - den föreslagna sänkningen av socialavgifterna för vissa tjänstebranscher är ett grepp - men mer kan göras. Sverige är en liten, öppen ekonomi med stort fokus på teknik, utbildning och kvalitet, och skulle på sikt vinna på att liksom Irland klippa i sina bolagsskatter. Likaså kan man återuppta arbetet med att reformera reglerna för f-skattesedel (Fredrik Reinfeldt anmälde i regeringsförklaringen 6 oktober förra året att man avser att ta bort kravet på fler än en uppdragsgivare för f-skattsedel), som tycks ha avstannat.
Sverige behöver inte lagga efter andra länder, så länge vi är öppna för att reformera obsoleta och illa fungerande institutioner.
Skattefridagen
Glöm inte att fira skattefridagen nu på söndag - den dag när den genomsnittlige inkomsttagaren i Sverige upphör att jobba för andra och börjar jobba för sig själv.
Skattebetalarnas Förening har redan uppmärksammat det.
Även om jobbavdraget har gjort att vi i år firar skattefridagen i Sverige tio dagar tidigare än förra året, går fortfarande mer än hälften av det vi tjänar till andra.
Hälften kvar vore en bra och anständig nivå att uppnå, till att börja med. Men inget slutmål förstås. I USA är skattefridagen i april.
Mer info om skattefridagen.
Skattebetalarnas Förening har redan uppmärksammat det.
Även om jobbavdraget har gjort att vi i år firar skattefridagen i Sverige tio dagar tidigare än förra året, går fortfarande mer än hälften av det vi tjänar till andra.
Hälften kvar vore en bra och anständig nivå att uppnå, till att börja med. Men inget slutmål förstås. I USA är skattefridagen i april.
Mer info om skattefridagen.
onsdag 25 juli 2007
Selektiva skattesänkningar
Om regeringens förslag klarar sig igenom EU-kommissionens granskning så kommer en handfull branscher (bland annat restauranger, hotell, frisersalonger, hunddagis, taxi, hudvårdssalonger, skomakeri och motorverkstäder) få sänkta socialavgifter vid årsskiftet. Socialavgifterna - dvs det som egenföretagare betalar istället för arbetsgivaravgifter, men som liksom de senare självklart bara är en förtäckt löneskatt - sänks rejält, från 32,4 till 10,2 procent.
Alla skattesänkningar är förstås bra, och skattesänkningar på arbete är särskilt bra, eftersom arbete skapar värde och skatt på arbete gör det mindre attraktivt att arbeta (och mer attraktivt att göra andra saker, och istället leva på olika former av offentliga ersättningar).
Däremot kan man ifrågasätta om skattesänkningar som riktar sig till vissa specifika sektorer är bra i längden. Skatteverket har kritiserat regeringsförslaget för att riskera ökat fusk. Nu ska man inte alltid ta det fiskalas rop om varg på allvar, men det stämmer att selektiva skattesänkningar (eller -höjningar) leder till ändrade beteenden hos medborgarna, eftersom de ekonomiska incitamenten att agera på ett speciellt sätt ökar eller minskar. Ibland kan detta vara motiverat, till exempel av folkhälso- eller miljöskäl, vilket är anledningen till att det finns punktskatter på cigg, krök och soppa (om motiven till dess folkhälso- och miljöskäl är riktiga, moraliska eller på annat sätt motiverade är förstås en annan diskussion).
Mer intressant är då kritiken från de sympatiska organisationerna Företagarna och SACO om att regler, i synnerhet skatteregler, bör vara så neutrala och lika för alla som möjligt. Detta stämmer, och är en poäng som ofta går förlorad: genom att genomgående motivera särlösningar med att det för stunden är bra att justera en bestämmelse till förmån för en viss grupp eller i ett visst syfte, så glider man med tiden längre och längre ifrån generella regler som vilar på principiell grund och gäller lika för alla. (Att återuppnå - eller iallafall öka - neutraliteten i beskattningen var ett motiv till "århundradets skattereform" 1990/91.)
Man glömmer också att när politiker, även borgerliga, talar om skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare, så är det ökad progressivitet i skatteskalan och än mer snedvridning av reglerna de förespråkar - även om deras motiv kan synas goda vid första anblick (minska bördorna för de med minst resurser). Det är därför en strävan mot platt skatt främst handlar om en strävan mot neutrala regler och likabehandling.
Självklart hoppas vi att neutraliteten förbättras genom att socialavgifterna även för resterande sektorer snarast också sänks till 10,2 procent. =)
Alla skattesänkningar är förstås bra, och skattesänkningar på arbete är särskilt bra, eftersom arbete skapar värde och skatt på arbete gör det mindre attraktivt att arbeta (och mer attraktivt att göra andra saker, och istället leva på olika former av offentliga ersättningar).
Däremot kan man ifrågasätta om skattesänkningar som riktar sig till vissa specifika sektorer är bra i längden. Skatteverket har kritiserat regeringsförslaget för att riskera ökat fusk. Nu ska man inte alltid ta det fiskalas rop om varg på allvar, men det stämmer att selektiva skattesänkningar (eller -höjningar) leder till ändrade beteenden hos medborgarna, eftersom de ekonomiska incitamenten att agera på ett speciellt sätt ökar eller minskar. Ibland kan detta vara motiverat, till exempel av folkhälso- eller miljöskäl, vilket är anledningen till att det finns punktskatter på cigg, krök och soppa (om motiven till dess folkhälso- och miljöskäl är riktiga, moraliska eller på annat sätt motiverade är förstås en annan diskussion).
Mer intressant är då kritiken från de sympatiska organisationerna Företagarna och SACO om att regler, i synnerhet skatteregler, bör vara så neutrala och lika för alla som möjligt. Detta stämmer, och är en poäng som ofta går förlorad: genom att genomgående motivera särlösningar med att det för stunden är bra att justera en bestämmelse till förmån för en viss grupp eller i ett visst syfte, så glider man med tiden längre och längre ifrån generella regler som vilar på principiell grund och gäller lika för alla. (Att återuppnå - eller iallafall öka - neutraliteten i beskattningen var ett motiv till "århundradets skattereform" 1990/91.)
Man glömmer också att när politiker, även borgerliga, talar om skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare, så är det ökad progressivitet i skatteskalan och än mer snedvridning av reglerna de förespråkar - även om deras motiv kan synas goda vid första anblick (minska bördorna för de med minst resurser). Det är därför en strävan mot platt skatt främst handlar om en strävan mot neutrala regler och likabehandling.
Självklart hoppas vi att neutraliteten förbättras genom att socialavgifterna även för resterande sektorer snarast också sänks till 10,2 procent. =)
tisdag 24 juli 2007
Behövs konkurrenslagstiftning?
Många liberaler anser att det behövs regleringar av konkurrensbegränsande situationer, även på en fri marknad. I Sverige har vi Konkurrensverket (den bästa myndigheten?) som ska tillse att konkurrensen fungerar väl, vara så att säga oljan som smörjer marknadsmekanismerna.
Att staten har tillräckligt god självinsikt att inrätta ett verk för att främja konkurrens är naturligtvis gott. Det är dock en viss skillnad på att staten agerar mot marknadsdominans och konkurrensbegränsning som uppkommer på grund av ett staligt företags (eller en myndighets) agerande och ett privat företags dito. Det statliga företaget har nämligen såväl statskassa som lagstiftning från våldsmakten i ryggen, och kan därför konkurrera på andra villkor än privata entiteter. Att begränsa - och allra helst helt avskaffa - offentlig drift av företag är därför en självgranskande och nyttig roll som staten kan ta på sig, exempelvis genom ett konkurrensverk.
Däremot finns det, och har på senare år kommit mer och mer, sk antitrust-lagstiftning, som är till för att hindra privata företag för att dominera marknader och bli alltför monopollika (till nackdel för konsumenterna, är det implicita antagandet). Problemet med resonemanget är att privata företag når dominerande ställning genom att växa och erbjuda konsumenter populära produkter och/eller tjänster, inte genom tvång. På en fri marknad ska det gå att ta marknadsandelar genom att människor och andra företag frivilligen ingår i handel med dig eller ditt företag.
EU har finslipade regler mot konkurrensbegränsande åtgärder: t.ex. får inte två aktörer på en marknad gå hop om EU:s konkurrensmyndighet anser att de genom det skulle få en (alltför) marknadsdominerande ställning. Problemet med detta resonemang är att gränsen för vad som är "marknadsdominerande ställning" sätts upp i princip godtyckligt, ofta i form av en procentsats. På en fungerande marknad skulle detta inte vara nödvändigt, eftersom ett monopol eller därnästintill a) inte skulle överleva om konsumenterna inte ansåg dess produkter vara värt priset, eller b) överleva, eftersom monopolisten skulle utveckla och förfina sina metoder och därigenom hålla innovatörer och konkurrenter stången. IKEA är ett bra exempel på detta på global nivå.
Vad är då caset mot antitrust-lagstiftning? Man kan exempelvis ifrågasätta varför EU vill begränsa Microsofts frihet att agera på marknaden på grund av dess dominerande ställning. Varför har Microsoft nått dominerande ställning? Det handlar inte om att någon stat delat ut någon licens eller oktroj till Microsoft att ha ensamrätt på att producera mjukvara - företaget gör det helt enkelt så bra att konsumenter uppskattar Microsofts produkter mer än konkurrenternas - trots att Microsoft potentiellt utnyttjar sin ställning för att ta ut högre priser än vad konkurrensmyndigheterna anser att företaget "borde".
I antitrust-lagstiftningens grund ligger antagandet att konsumenter inte vet sitt eget bästa, och därför behöver "skyddas" av statliga myndigheter mot företag som vill ta ut överprofit och lyckas göra det genom sin dominerande ställning. Men så länge det inte handlar om en marknad där staten genom licensering, auktorisation, begränsning av bygglov, producentregler eller liknande begränsar nyetablering så beror Microsofts framgångar på att Microsoft ger konsumenterna det de efterfrågar på ett bättre sätt än konkurrenterna. Staten kan inte genom antitrust "tvinga" fram konkurrerande företag - och gör den det så ger den Microsofts konkurrenter en orättvis fördel, bara för att de råkar vara mindre på marknaden än Microsoft.
Dessutom missar EU:s konkurrensreglers antaganden att en marknadsdominerande ställning i procent av marknaden inte i sig innebär att konkurrensbegränsning föreligger. En monopolistisk eller oligopolistisk marknad kan nämligen ge incitament för nykomlingar att introcudera nya lösningar och koncept och därmed vinna marknadsandelar. Som exempel på detta kan man ta livsmedelsbutikmarknaden i Stockholms innerstad. Länge dominerades denna av en mindre handfull butikskedjor: Ica, Konsum, Vivo, SparLivs. Men så släppte stadens politiker lite på (den alltför hårt reglerade) etableringsfriheten och lät Netto, Willy's och senare även Lidl - kedjor med utländska ägare och lågprisprofil - etablera sig, och snabbt såg man effekter på matpriserna. De "gamla" butikerna hade nämligen nischat sig på vissa varor, med en viss kvalitet, till ett visst pris. Lågpriskedjorna erbjöd aningen lägre kvalitet och sämre butiksservice, men mycket lägre priser. Därigenom förnyades marknaden, trots att närmast kartelliknande förhållanden hade rådit innan - och inte behövdes det några konkurrensbegränsande statliga åtgärder mot de gamla kedjorna för att det skulle ske.
På primitivare marknader skulle man kunna tänka sig att lagstiftning som förhindrar en monopolist att ta ut för höga priser skulle vara motiverat, om det handlade om livsnödvändiga basvaror. Men erfarenheten visar att marknader löser detta av sig själva. Vi har inte ockerpriser på vatten eller mat, och där det är höga priser (t.ex. el och bostäder) rör det sig oftast inte om "rena" marknadssituationer - ofta finns olika former av statlig regleringar inblandat. Så även när det handlar om de delar av världen där brist på det mest basala råder: där råder heller nästan aldrig någon marknadssituation.
Det senaste exemplet på antitrust är de befarade åtgärderna mot Google. Man kan fråga sig varför Google ska straffas. Att starta nya verksamheter på Internet går lätt, snabbt och närmast kostnadsfritt: populära tjänster som Facebook, Skype och YouTube är exempel på det. De två senare ägs numera av Google (och kring den förstnämnda går det säljrykten med såväl Google som Yahoo! och Microsoft inblandade, och rykten om summor upp mot 10 miljarder dollar florerar). Alla tre är exempel på entreprenörer som startat, byggt upp och sedan sålt sin verksamhet - vilket bör vara helt okej att göra på en fri marknad, även om köparen råkar vara en storaktör på marknaden. För vad gör man om man från statligt håll stoppar sådana köp? Jo, man straffar den entreprenör som anser sig ha en produkt bra nog att kunna sälja för en god hacka, genom att förbjuda en affär med den som kan betala bäst. Det låter mest som en underlig form av socialism, i marknadsförpackning.
Att staten har tillräckligt god självinsikt att inrätta ett verk för att främja konkurrens är naturligtvis gott. Det är dock en viss skillnad på att staten agerar mot marknadsdominans och konkurrensbegränsning som uppkommer på grund av ett staligt företags (eller en myndighets) agerande och ett privat företags dito. Det statliga företaget har nämligen såväl statskassa som lagstiftning från våldsmakten i ryggen, och kan därför konkurrera på andra villkor än privata entiteter. Att begränsa - och allra helst helt avskaffa - offentlig drift av företag är därför en självgranskande och nyttig roll som staten kan ta på sig, exempelvis genom ett konkurrensverk.
Däremot finns det, och har på senare år kommit mer och mer, sk antitrust-lagstiftning, som är till för att hindra privata företag för att dominera marknader och bli alltför monopollika (till nackdel för konsumenterna, är det implicita antagandet). Problemet med resonemanget är att privata företag når dominerande ställning genom att växa och erbjuda konsumenter populära produkter och/eller tjänster, inte genom tvång. På en fri marknad ska det gå att ta marknadsandelar genom att människor och andra företag frivilligen ingår i handel med dig eller ditt företag.
EU har finslipade regler mot konkurrensbegränsande åtgärder: t.ex. får inte två aktörer på en marknad gå hop om EU:s konkurrensmyndighet anser att de genom det skulle få en (alltför) marknadsdominerande ställning. Problemet med detta resonemang är att gränsen för vad som är "marknadsdominerande ställning" sätts upp i princip godtyckligt, ofta i form av en procentsats. På en fungerande marknad skulle detta inte vara nödvändigt, eftersom ett monopol eller därnästintill a) inte skulle överleva om konsumenterna inte ansåg dess produkter vara värt priset, eller b) överleva, eftersom monopolisten skulle utveckla och förfina sina metoder och därigenom hålla innovatörer och konkurrenter stången. IKEA är ett bra exempel på detta på global nivå.
Vad är då caset mot antitrust-lagstiftning? Man kan exempelvis ifrågasätta varför EU vill begränsa Microsofts frihet att agera på marknaden på grund av dess dominerande ställning. Varför har Microsoft nått dominerande ställning? Det handlar inte om att någon stat delat ut någon licens eller oktroj till Microsoft att ha ensamrätt på att producera mjukvara - företaget gör det helt enkelt så bra att konsumenter uppskattar Microsofts produkter mer än konkurrenternas - trots att Microsoft potentiellt utnyttjar sin ställning för att ta ut högre priser än vad konkurrensmyndigheterna anser att företaget "borde".
I antitrust-lagstiftningens grund ligger antagandet att konsumenter inte vet sitt eget bästa, och därför behöver "skyddas" av statliga myndigheter mot företag som vill ta ut överprofit och lyckas göra det genom sin dominerande ställning. Men så länge det inte handlar om en marknad där staten genom licensering, auktorisation, begränsning av bygglov, producentregler eller liknande begränsar nyetablering så beror Microsofts framgångar på att Microsoft ger konsumenterna det de efterfrågar på ett bättre sätt än konkurrenterna. Staten kan inte genom antitrust "tvinga" fram konkurrerande företag - och gör den det så ger den Microsofts konkurrenter en orättvis fördel, bara för att de råkar vara mindre på marknaden än Microsoft.
Dessutom missar EU:s konkurrensreglers antaganden att en marknadsdominerande ställning i procent av marknaden inte i sig innebär att konkurrensbegränsning föreligger. En monopolistisk eller oligopolistisk marknad kan nämligen ge incitament för nykomlingar att introcudera nya lösningar och koncept och därmed vinna marknadsandelar. Som exempel på detta kan man ta livsmedelsbutikmarknaden i Stockholms innerstad. Länge dominerades denna av en mindre handfull butikskedjor: Ica, Konsum, Vivo, SparLivs. Men så släppte stadens politiker lite på (den alltför hårt reglerade) etableringsfriheten och lät Netto, Willy's och senare även Lidl - kedjor med utländska ägare och lågprisprofil - etablera sig, och snabbt såg man effekter på matpriserna. De "gamla" butikerna hade nämligen nischat sig på vissa varor, med en viss kvalitet, till ett visst pris. Lågpriskedjorna erbjöd aningen lägre kvalitet och sämre butiksservice, men mycket lägre priser. Därigenom förnyades marknaden, trots att närmast kartelliknande förhållanden hade rådit innan - och inte behövdes det några konkurrensbegränsande statliga åtgärder mot de gamla kedjorna för att det skulle ske.
På primitivare marknader skulle man kunna tänka sig att lagstiftning som förhindrar en monopolist att ta ut för höga priser skulle vara motiverat, om det handlade om livsnödvändiga basvaror. Men erfarenheten visar att marknader löser detta av sig själva. Vi har inte ockerpriser på vatten eller mat, och där det är höga priser (t.ex. el och bostäder) rör det sig oftast inte om "rena" marknadssituationer - ofta finns olika former av statlig regleringar inblandat. Så även när det handlar om de delar av världen där brist på det mest basala råder: där råder heller nästan aldrig någon marknadssituation.
Det senaste exemplet på antitrust är de befarade åtgärderna mot Google. Man kan fråga sig varför Google ska straffas. Att starta nya verksamheter på Internet går lätt, snabbt och närmast kostnadsfritt: populära tjänster som Facebook, Skype och YouTube är exempel på det. De två senare ägs numera av Google (och kring den förstnämnda går det säljrykten med såväl Google som Yahoo! och Microsoft inblandade, och rykten om summor upp mot 10 miljarder dollar florerar). Alla tre är exempel på entreprenörer som startat, byggt upp och sedan sålt sin verksamhet - vilket bör vara helt okej att göra på en fri marknad, även om köparen råkar vara en storaktör på marknaden. För vad gör man om man från statligt håll stoppar sådana köp? Jo, man straffar den entreprenör som anser sig ha en produkt bra nog att kunna sälja för en god hacka, genom att förbjuda en affär med den som kan betala bäst. Det låter mest som en underlig form av socialism, i marknadsförpackning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)