Optimal beskattning

I New Yorker idag (eller imorgon, egentligen) finns en artikel om det illusoriska språk som omger politikers användning av teorin om Lafferkurvan, vilken i korthet säger att det av olika anledningar kan komma in mer skatteintäkter (i pengar, inte i andel) efter en skattesänkning. Artikeln menar att politiker (republikaner) i USA använder teorin som ett cirkelbevis för varför skattesänkningar är en win-win-situation - att det går att sänka skatterna och samtidigt inte behöva skära ner på offentliga utgifter (givet att man anser att nedskärningar på offentliga utgifter inte är önskvärt). Cirkeln sluts av att ekonomin (förhoppningsvis) går uppåt inom kort, vilket gör det svårt att visa kausalt att detta inte hade att göra med skattesänkningarna.

Ett exempel på när teorin om "optimal taxation" använts som ofta kommer upp är Ronald Reagans skattereformer under 80-talet. Det är fortfarande omdebatterat om Reagans reformer ledde till en förbättring av ekonomin eller om det var andra faktorer som var avgörande.

Problemet med en analys av dylika skattereformer är att de tenderar att bli spekulativa (till exempel kan det antas vara för tidigt att analysera skattesänkningarna Bush genomförde 2001-03) eller kontrafaktiska (vad hade hänt med ekonomin om inte 9/11 inträffat, etc.). En faktor man måste ha i åtanke är när i den ekonomiska cykeln reformen sker (vilket kan vara svårt att avgöra i förväg, eftersom cykler inte alltid är lätta att förutse).

Ett exempel på att Lafferkurvan utelämnar andra faktorer var när Ryssland genomförde en inkomstskattereform 2001, som innebar en platt inkomstskatt på 13%. Reformen följdes av ökade skatteintäkter de följande åren. I ett sådant läge vore det förstås öppet mål för en lafferist att påpeka att att Ryssland genom att sänka skatterna uppnått högre statliga intäkter, genom att fler anser det lönt att gå från odeklarerade inkomster till deklarerade, fler arbetar, mm. Men i Rysslands fall spelar en faktor som som stigande eller sjunkande energipriser - och därmed skatteintäkterna från dessa - också roll för såväl statens inkomster som avdragsrätter för företag, boendekostnader mm.

Lafferkurvan används gärna av politiker, men alla skattesänkningar behöver inte vara som Bushs (ofinansierade och främst för höginkomsttagare). Det kan bli intressant att om några år se om Anders Borgs "jobbavdrag" - parat med reformer av ersättningssystem och arbetsgivaravgifter - kan sägas ha lett till ökade skatteinkomster (minskningen i statliga utgifter borträknad då).

Economist om centralbankerna

Förra numret av The Economist innehöll en stor special om centralbanker, med flera intressanta inlägg. Bland annat fanns en beskrivning hur den ekonomiska utvecklingen de senaste åren pekat mot att inflationen skulle späs på, men att centralbankerna hållit den i schack på ett lyckat sätt. Den tar även upp den balansgång centralbankernas rattare måste gå för att hantera den kontrollmakt de har getts, samt ger en god beskrivning av hur världsekonomin påverkats av kreditkrisen tidigare i höstas.

Läsvärt.

Fettskattens siare

Folket borta på Vox har fått för sig att fettskatt är en toppenidé för att bekämpa överviktsproblemen på makronivå. Och visst, beskattar man något leder det obönhörligen till mindre konsumtion av detta (generellt iallfall: fan vet hur stor skillnad höga punktskatter på bensin och alkohol har på bilkörande och supande...).

Argument för punktskatter på onyttigheter kommer nästan alltid ner till att folk är dumma, eller iallafall att de inte vet sitt eget bästa. Eller nja, det är att vara överdrivet raljant. En mer intellektuell förevändning är att så länge vi har ett sjukvårdssystem som finansieras gemensamt, så kan man låta onyttigheterna bära sina egna kostnader - för behandling av fetmarelaterade sjukdomar, skrumplever, lungcancer, etc. - genom att beskatta orsakerna. Problemet, iallafall för en liberal, är att man då ger carte blanche till en nanny state, som lägger sig i medborgarnas individuella livsvanor. Nu är det ju inte så att man ska acceptera att människor dumpar över kostnaderna för sitt (medvetet) onyttiga leverna på andra, men den konsekventa lösningen - ett sjukvårdssystem där behandling av sådana sjukdomar inte bekostas av offentliga medel - är för många svårsmält, särskilt för de som är rädda för ytterligare glidning mot ett system med högre grad av privata sjukförsäkringar. Dessutom kan det bli svåra kausalitetsbedömningar (beror dina hjärtproblem på dina lätta övervikt och stillasittande livsstil, eller på att sådana sjukdomar ligger i släkten? osv.).

Ett annat problem är att det handlar om siande i många fall, och statligt siande därtill. Om till exempel socker i läsk beskattas kommer det ge incitament till tillverkaren att ersätta socker med något annat, till exempel sötningsmedel. Problemet är att vi inte vet i ett visst läge om vissa saker är farliga eller inte. Ska staten då "gissa" vid en viss tidpunkt vad som är nyttigt och onyttigt, reglera/beskatta utefter det, och sen ändra det när nya forskningsrön visar motsatsen?

Karl Popper skulle kanske svara ja. Men det förutsätter att staten är den aktör vi önskar ska ta ansvar för problemet. I de flesta andra fall anser liberaler att individen ska ha frihet och ta ansvar för sina handlingar själv. Förvisso kan fett- och annan onyttighetsskatt då ses som en form av "försäkring" - staten samlar in extra cash från dem som lever riskabelt. Men hur drar man gränsen mellan till exempel att äta fet mat eller dricka sprit, och andra former av (frivilligt) risktagande? Svaret blir troligen att det beror på omfattningen, eller omräknat på kostnaderna för sjukvårdssystemet. Därigenom säger staten på ett praktiskt sätt vad som är okej eller inte okej att ägna sig åt - av redan icke-illegala aktiviteter, alltså. (Följdfrågan då blir varför vissa substanser är illegala, medan andra är tillåtna...)

Slutsatsen verkar bli att regleringar oftare bygger på ad hoc-beslut snarare än principiella avvägningar. Är verkligen ad hoc-beslut inom politiken önskvärt?

Dricks och ekonomi

Ett underligt fenomen inom ekonomin är dricks. Vem som ska få det, på vilket sätt och hur mycket varierar starkt från land till land. Till synes finns det inga kulturella implikationer som går att generalisera utifrån heller. Så varför finns fenomenet då?

Vissa hävdar att det inte finns någon ekonomisk teori utarbetad om varför dricks finns. Andra menar att det finns teorier, men att de inte är hundraprocentliga. Intuitivt skulle man tänka sig att dricks ges på en inrättning dit man ofta återkommer, för att försäkra sig om gott bemötande i fortsättningen; å andra sidan, om dricks ses som en belöning som ska korreleras till det utförda arbetet (av den som serverar, alltså - inte för hur det beställda smakade, för det har den som serverar inte haft något med att göra, generellt), då bör dricks ges i i princip alla fall. Men enligt "vanlig" ekonomisk teori kommer en gäst se på priset och väga om det är värt för att få det den önskar; lägger då alla automatiskt till dricks när de gör prisjämförelser? Och vad är då det faktiska priset - det som skrivs ut, eller uppräknat med mellan 5 och 20% dricks?

Borta hos Misesinstitutet gillar man dricks, som den "vackra illustration av kraften i frivilligt, decentraliserat utbyte" (min översättning). Tanken om att dricks kommer av en form av privat vilja att uttrycka en åsikt om en tjänst talar emot den teori som säger att dricksande sker på grund av att det är en social norm, eftersom det då inte skulle handla om något personer gör utifrån en (fullständigt) rationell analys, utan av en känsla av att "det måste man, alla gör ju det". Ofer Azar har skrivit en del om dricks som social norm.

I Sverige är dricks hyfsat ovanligt; vissa teorier menar att dricks är vanligare där minimilönerna är lägre. Till viss del kan dricks förklaras med psykologiska orsaker som dåligt samvete över ojämlikheter, menar vissa (däri kan också ligga förklaringen till att mer dricks ges till den som uppfattas som extra trevlig eller sympatisk, även om den gör samma sorts jobb; vi tenderar att vilja hjälpa dem vi sympatiserar och/eller identifierar oss med i högre utsträckning än andra). En mängd studier visar också på att det samband man kunde förvänta sig - god service och hög dricks - är svagt.

Varför ses det, iallafall i de samhällen där dricks förekommer, som en markering att inte lämna någon dricks? Borde inte dricks vara ett "plus" för den som gjort ett extra bra arbete - när man får det man beställt korrekt men utan något extra så bord eman väl rimligen betala det pris som står? Eller sänker restauranger sina priser och förväntar sig dricks? Det senare motsägs av ekonomisk teori - restaurangen måste kunna gå runt utan dricksen.

Troligast är att dricks helt enkelt är ett utrymme för att sätta betyg på servicen, så som man uppfattat den i sin subjektivitet (att mer dricks ges på soliga dagar eller om den som serverar säger sitt namn är sådant som påverkar den subjektiva uppfattningen om servicen), och utifrån sina förutsättningar (är man student kanske man dricksar mindre än en heltidsarbetande, och är man inte på humör att ge dricks så kanske man väljer att handla sin mat i en affär eller vid en snabbmatsinrättning istället för att sätta sig på en restaurang och bli serverad).

"Idrotten", "sakkunniga" och rent-seeking

Ett bråk har blossat upp kring den utredning som finansdepartementet tillsatt för att se över skatteregler för föreningar och stiftelser. Något som diffust kallas "idrotten", i form av Riksidrottsförbundet, är upprörda över att de inte får vara med i utredningen.

Förvisso kan man hävda att en centralorganisation för Sveriges mesta föreningsverksamhet - idrotten - kan både ha ett intresse att påverka en eventuell ny lagstiftning och bidra med kunskaper. Frågan är vad man gör när det senare används som förevändning för att föra fram sina intressen i det förra.

I Sverige har det korporativa systemet varit en viktig del av det politiska systemet under 1900-talet. Med tiden har vi dock dragit oss ifrån det, och allt färre organisationer ges per automatik företräde in i utredningar eller som remissinstanser (några undantag finns förvisso kvar).

Korporativismen har två sidor. En förespråkare för ett ideologibefriat, teknokratiskt lagstiftningsarbete skulle troligen tycka att det är toppen att personer, organisationer och andra representanter bjuds in som "sakkunniga" inom ett visst område, när regler ska ses över. Problemet är att dessa etablerade aktörer - insiders, skulle man kunna kalla dem - är etablerade just eftersom reglerna har gynnat dem, eller att de anpassat sig till reglerna på ett sätt som visat sig gynnsamt. Av sin natur (iallafall om man utgår från rational choice-teori) kommer de att vilja bibehålla de regler som gynnar dem.

Riksidrottsförbundet är nu sura att de inte inbjuds att påverka lagutredningen. Eller, det de inte säger högt: de är rädda att förlora sina räntor. Samma symptom finns överallt hos intressegrupper som av någon anledning bjudits in som sakkunniga och fått påverka reglernas utformning.

Man bör därför ta lugnt på Riksidrottsförbundets kritik. Däremot bör man ställa sig frågan vad som ska avgöra vem som ska få sitta med och diskutera och vem inte. Det är inte plats för intressegrupper, men inte heller för godtycke. Enklast vore kanske att hålla borta de som kan tänkas ha något direkt (ekonomiskt) intresse i hur regelverket utformas. Men då riskerar lagen att endast bli ett område för jurister.

Som Bismarck sa: "Folk mår bäst av att inte veta hur korvar och lagar kommer till."