Sverige ligger hyfsat bra till vad gäller bolagsskatter - iallafall om man jämför med bjässar som USA, Japan, Tyskland och Storbritannien, visar en studie från amerikanska Tax Foundation.
Som studien visar höjde inget OECD-land sin bolagsskatt under perioden 2000-2006. Intressant är också att G7-snittet ligger såpass mycket högre (36,5%) än OECD-snittet (28,5%).
Det går bra för Sverige, speciellt vad gäller arbetsmarknaden. Antalet sysselsatta ökade med 67 000 i juni jämfört med juni förra året, och antalet arbetslösa minskade med 64 000, visade SCB häromdagen.
För att fortsätta framgångarna med hög tillväxt och låg arbetslöshet behövs självklart incitament för företagande. Regeringen har gjort mycket på den fronten - den föreslagna sänkningen av socialavgifterna för vissa tjänstebranscher är ett grepp - men mer kan göras. Sverige är en liten, öppen ekonomi med stort fokus på teknik, utbildning och kvalitet, och skulle på sikt vinna på att liksom Irland klippa i sina bolagsskatter. Likaså kan man återuppta arbetet med att reformera reglerna för f-skattesedel (Fredrik Reinfeldt anmälde i regeringsförklaringen 6 oktober förra året att man avser att ta bort kravet på fler än en uppdragsgivare för f-skattsedel), som tycks ha avstannat.
Sverige behöver inte lagga efter andra länder, så länge vi är öppna för att reformera obsoleta och illa fungerande institutioner.
fredag 27 juli 2007
Skattefridagen
Glöm inte att fira skattefridagen nu på söndag - den dag när den genomsnittlige inkomsttagaren i Sverige upphör att jobba för andra och börjar jobba för sig själv.
Skattebetalarnas Förening har redan uppmärksammat det.
Även om jobbavdraget har gjort att vi i år firar skattefridagen i Sverige tio dagar tidigare än förra året, går fortfarande mer än hälften av det vi tjänar till andra.
Hälften kvar vore en bra och anständig nivå att uppnå, till att börja med. Men inget slutmål förstås. I USA är skattefridagen i april.
Mer info om skattefridagen.
Skattebetalarnas Förening har redan uppmärksammat det.
Även om jobbavdraget har gjort att vi i år firar skattefridagen i Sverige tio dagar tidigare än förra året, går fortfarande mer än hälften av det vi tjänar till andra.
Hälften kvar vore en bra och anständig nivå att uppnå, till att börja med. Men inget slutmål förstås. I USA är skattefridagen i april.
Mer info om skattefridagen.
onsdag 25 juli 2007
Selektiva skattesänkningar
Om regeringens förslag klarar sig igenom EU-kommissionens granskning så kommer en handfull branscher (bland annat restauranger, hotell, frisersalonger, hunddagis, taxi, hudvårdssalonger, skomakeri och motorverkstäder) få sänkta socialavgifter vid årsskiftet. Socialavgifterna - dvs det som egenföretagare betalar istället för arbetsgivaravgifter, men som liksom de senare självklart bara är en förtäckt löneskatt - sänks rejält, från 32,4 till 10,2 procent.
Alla skattesänkningar är förstås bra, och skattesänkningar på arbete är särskilt bra, eftersom arbete skapar värde och skatt på arbete gör det mindre attraktivt att arbeta (och mer attraktivt att göra andra saker, och istället leva på olika former av offentliga ersättningar).
Däremot kan man ifrågasätta om skattesänkningar som riktar sig till vissa specifika sektorer är bra i längden. Skatteverket har kritiserat regeringsförslaget för att riskera ökat fusk. Nu ska man inte alltid ta det fiskalas rop om varg på allvar, men det stämmer att selektiva skattesänkningar (eller -höjningar) leder till ändrade beteenden hos medborgarna, eftersom de ekonomiska incitamenten att agera på ett speciellt sätt ökar eller minskar. Ibland kan detta vara motiverat, till exempel av folkhälso- eller miljöskäl, vilket är anledningen till att det finns punktskatter på cigg, krök och soppa (om motiven till dess folkhälso- och miljöskäl är riktiga, moraliska eller på annat sätt motiverade är förstås en annan diskussion).
Mer intressant är då kritiken från de sympatiska organisationerna Företagarna och SACO om att regler, i synnerhet skatteregler, bör vara så neutrala och lika för alla som möjligt. Detta stämmer, och är en poäng som ofta går förlorad: genom att genomgående motivera särlösningar med att det för stunden är bra att justera en bestämmelse till förmån för en viss grupp eller i ett visst syfte, så glider man med tiden längre och längre ifrån generella regler som vilar på principiell grund och gäller lika för alla. (Att återuppnå - eller iallafall öka - neutraliteten i beskattningen var ett motiv till "århundradets skattereform" 1990/91.)
Man glömmer också att när politiker, även borgerliga, talar om skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare, så är det ökad progressivitet i skatteskalan och än mer snedvridning av reglerna de förespråkar - även om deras motiv kan synas goda vid första anblick (minska bördorna för de med minst resurser). Det är därför en strävan mot platt skatt främst handlar om en strävan mot neutrala regler och likabehandling.
Självklart hoppas vi att neutraliteten förbättras genom att socialavgifterna även för resterande sektorer snarast också sänks till 10,2 procent. =)
Alla skattesänkningar är förstås bra, och skattesänkningar på arbete är särskilt bra, eftersom arbete skapar värde och skatt på arbete gör det mindre attraktivt att arbeta (och mer attraktivt att göra andra saker, och istället leva på olika former av offentliga ersättningar).
Däremot kan man ifrågasätta om skattesänkningar som riktar sig till vissa specifika sektorer är bra i längden. Skatteverket har kritiserat regeringsförslaget för att riskera ökat fusk. Nu ska man inte alltid ta det fiskalas rop om varg på allvar, men det stämmer att selektiva skattesänkningar (eller -höjningar) leder till ändrade beteenden hos medborgarna, eftersom de ekonomiska incitamenten att agera på ett speciellt sätt ökar eller minskar. Ibland kan detta vara motiverat, till exempel av folkhälso- eller miljöskäl, vilket är anledningen till att det finns punktskatter på cigg, krök och soppa (om motiven till dess folkhälso- och miljöskäl är riktiga, moraliska eller på annat sätt motiverade är förstås en annan diskussion).
Mer intressant är då kritiken från de sympatiska organisationerna Företagarna och SACO om att regler, i synnerhet skatteregler, bör vara så neutrala och lika för alla som möjligt. Detta stämmer, och är en poäng som ofta går förlorad: genom att genomgående motivera särlösningar med att det för stunden är bra att justera en bestämmelse till förmån för en viss grupp eller i ett visst syfte, så glider man med tiden längre och längre ifrån generella regler som vilar på principiell grund och gäller lika för alla. (Att återuppnå - eller iallafall öka - neutraliteten i beskattningen var ett motiv till "århundradets skattereform" 1990/91.)
Man glömmer också att när politiker, även borgerliga, talar om skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare, så är det ökad progressivitet i skatteskalan och än mer snedvridning av reglerna de förespråkar - även om deras motiv kan synas goda vid första anblick (minska bördorna för de med minst resurser). Det är därför en strävan mot platt skatt främst handlar om en strävan mot neutrala regler och likabehandling.
Självklart hoppas vi att neutraliteten förbättras genom att socialavgifterna även för resterande sektorer snarast också sänks till 10,2 procent. =)
tisdag 24 juli 2007
Behövs konkurrenslagstiftning?
Många liberaler anser att det behövs regleringar av konkurrensbegränsande situationer, även på en fri marknad. I Sverige har vi Konkurrensverket (den bästa myndigheten?) som ska tillse att konkurrensen fungerar väl, vara så att säga oljan som smörjer marknadsmekanismerna.
Att staten har tillräckligt god självinsikt att inrätta ett verk för att främja konkurrens är naturligtvis gott. Det är dock en viss skillnad på att staten agerar mot marknadsdominans och konkurrensbegränsning som uppkommer på grund av ett staligt företags (eller en myndighets) agerande och ett privat företags dito. Det statliga företaget har nämligen såväl statskassa som lagstiftning från våldsmakten i ryggen, och kan därför konkurrera på andra villkor än privata entiteter. Att begränsa - och allra helst helt avskaffa - offentlig drift av företag är därför en självgranskande och nyttig roll som staten kan ta på sig, exempelvis genom ett konkurrensverk.
Däremot finns det, och har på senare år kommit mer och mer, sk antitrust-lagstiftning, som är till för att hindra privata företag för att dominera marknader och bli alltför monopollika (till nackdel för konsumenterna, är det implicita antagandet). Problemet med resonemanget är att privata företag når dominerande ställning genom att växa och erbjuda konsumenter populära produkter och/eller tjänster, inte genom tvång. På en fri marknad ska det gå att ta marknadsandelar genom att människor och andra företag frivilligen ingår i handel med dig eller ditt företag.
EU har finslipade regler mot konkurrensbegränsande åtgärder: t.ex. får inte två aktörer på en marknad gå hop om EU:s konkurrensmyndighet anser att de genom det skulle få en (alltför) marknadsdominerande ställning. Problemet med detta resonemang är att gränsen för vad som är "marknadsdominerande ställning" sätts upp i princip godtyckligt, ofta i form av en procentsats. På en fungerande marknad skulle detta inte vara nödvändigt, eftersom ett monopol eller därnästintill a) inte skulle överleva om konsumenterna inte ansåg dess produkter vara värt priset, eller b) överleva, eftersom monopolisten skulle utveckla och förfina sina metoder och därigenom hålla innovatörer och konkurrenter stången. IKEA är ett bra exempel på detta på global nivå.
Vad är då caset mot antitrust-lagstiftning? Man kan exempelvis ifrågasätta varför EU vill begränsa Microsofts frihet att agera på marknaden på grund av dess dominerande ställning. Varför har Microsoft nått dominerande ställning? Det handlar inte om att någon stat delat ut någon licens eller oktroj till Microsoft att ha ensamrätt på att producera mjukvara - företaget gör det helt enkelt så bra att konsumenter uppskattar Microsofts produkter mer än konkurrenternas - trots att Microsoft potentiellt utnyttjar sin ställning för att ta ut högre priser än vad konkurrensmyndigheterna anser att företaget "borde".
I antitrust-lagstiftningens grund ligger antagandet att konsumenter inte vet sitt eget bästa, och därför behöver "skyddas" av statliga myndigheter mot företag som vill ta ut överprofit och lyckas göra det genom sin dominerande ställning. Men så länge det inte handlar om en marknad där staten genom licensering, auktorisation, begränsning av bygglov, producentregler eller liknande begränsar nyetablering så beror Microsofts framgångar på att Microsoft ger konsumenterna det de efterfrågar på ett bättre sätt än konkurrenterna. Staten kan inte genom antitrust "tvinga" fram konkurrerande företag - och gör den det så ger den Microsofts konkurrenter en orättvis fördel, bara för att de råkar vara mindre på marknaden än Microsoft.
Dessutom missar EU:s konkurrensreglers antaganden att en marknadsdominerande ställning i procent av marknaden inte i sig innebär att konkurrensbegränsning föreligger. En monopolistisk eller oligopolistisk marknad kan nämligen ge incitament för nykomlingar att introcudera nya lösningar och koncept och därmed vinna marknadsandelar. Som exempel på detta kan man ta livsmedelsbutikmarknaden i Stockholms innerstad. Länge dominerades denna av en mindre handfull butikskedjor: Ica, Konsum, Vivo, SparLivs. Men så släppte stadens politiker lite på (den alltför hårt reglerade) etableringsfriheten och lät Netto, Willy's och senare även Lidl - kedjor med utländska ägare och lågprisprofil - etablera sig, och snabbt såg man effekter på matpriserna. De "gamla" butikerna hade nämligen nischat sig på vissa varor, med en viss kvalitet, till ett visst pris. Lågpriskedjorna erbjöd aningen lägre kvalitet och sämre butiksservice, men mycket lägre priser. Därigenom förnyades marknaden, trots att närmast kartelliknande förhållanden hade rådit innan - och inte behövdes det några konkurrensbegränsande statliga åtgärder mot de gamla kedjorna för att det skulle ske.
På primitivare marknader skulle man kunna tänka sig att lagstiftning som förhindrar en monopolist att ta ut för höga priser skulle vara motiverat, om det handlade om livsnödvändiga basvaror. Men erfarenheten visar att marknader löser detta av sig själva. Vi har inte ockerpriser på vatten eller mat, och där det är höga priser (t.ex. el och bostäder) rör det sig oftast inte om "rena" marknadssituationer - ofta finns olika former av statlig regleringar inblandat. Så även när det handlar om de delar av världen där brist på det mest basala råder: där råder heller nästan aldrig någon marknadssituation.
Det senaste exemplet på antitrust är de befarade åtgärderna mot Google. Man kan fråga sig varför Google ska straffas. Att starta nya verksamheter på Internet går lätt, snabbt och närmast kostnadsfritt: populära tjänster som Facebook, Skype och YouTube är exempel på det. De två senare ägs numera av Google (och kring den förstnämnda går det säljrykten med såväl Google som Yahoo! och Microsoft inblandade, och rykten om summor upp mot 10 miljarder dollar florerar). Alla tre är exempel på entreprenörer som startat, byggt upp och sedan sålt sin verksamhet - vilket bör vara helt okej att göra på en fri marknad, även om köparen råkar vara en storaktör på marknaden. För vad gör man om man från statligt håll stoppar sådana köp? Jo, man straffar den entreprenör som anser sig ha en produkt bra nog att kunna sälja för en god hacka, genom att förbjuda en affär med den som kan betala bäst. Det låter mest som en underlig form av socialism, i marknadsförpackning.
Att staten har tillräckligt god självinsikt att inrätta ett verk för att främja konkurrens är naturligtvis gott. Det är dock en viss skillnad på att staten agerar mot marknadsdominans och konkurrensbegränsning som uppkommer på grund av ett staligt företags (eller en myndighets) agerande och ett privat företags dito. Det statliga företaget har nämligen såväl statskassa som lagstiftning från våldsmakten i ryggen, och kan därför konkurrera på andra villkor än privata entiteter. Att begränsa - och allra helst helt avskaffa - offentlig drift av företag är därför en självgranskande och nyttig roll som staten kan ta på sig, exempelvis genom ett konkurrensverk.
Däremot finns det, och har på senare år kommit mer och mer, sk antitrust-lagstiftning, som är till för att hindra privata företag för att dominera marknader och bli alltför monopollika (till nackdel för konsumenterna, är det implicita antagandet). Problemet med resonemanget är att privata företag når dominerande ställning genom att växa och erbjuda konsumenter populära produkter och/eller tjänster, inte genom tvång. På en fri marknad ska det gå att ta marknadsandelar genom att människor och andra företag frivilligen ingår i handel med dig eller ditt företag.
EU har finslipade regler mot konkurrensbegränsande åtgärder: t.ex. får inte två aktörer på en marknad gå hop om EU:s konkurrensmyndighet anser att de genom det skulle få en (alltför) marknadsdominerande ställning. Problemet med detta resonemang är att gränsen för vad som är "marknadsdominerande ställning" sätts upp i princip godtyckligt, ofta i form av en procentsats. På en fungerande marknad skulle detta inte vara nödvändigt, eftersom ett monopol eller därnästintill a) inte skulle överleva om konsumenterna inte ansåg dess produkter vara värt priset, eller b) överleva, eftersom monopolisten skulle utveckla och förfina sina metoder och därigenom hålla innovatörer och konkurrenter stången. IKEA är ett bra exempel på detta på global nivå.
Vad är då caset mot antitrust-lagstiftning? Man kan exempelvis ifrågasätta varför EU vill begränsa Microsofts frihet att agera på marknaden på grund av dess dominerande ställning. Varför har Microsoft nått dominerande ställning? Det handlar inte om att någon stat delat ut någon licens eller oktroj till Microsoft att ha ensamrätt på att producera mjukvara - företaget gör det helt enkelt så bra att konsumenter uppskattar Microsofts produkter mer än konkurrenternas - trots att Microsoft potentiellt utnyttjar sin ställning för att ta ut högre priser än vad konkurrensmyndigheterna anser att företaget "borde".
I antitrust-lagstiftningens grund ligger antagandet att konsumenter inte vet sitt eget bästa, och därför behöver "skyddas" av statliga myndigheter mot företag som vill ta ut överprofit och lyckas göra det genom sin dominerande ställning. Men så länge det inte handlar om en marknad där staten genom licensering, auktorisation, begränsning av bygglov, producentregler eller liknande begränsar nyetablering så beror Microsofts framgångar på att Microsoft ger konsumenterna det de efterfrågar på ett bättre sätt än konkurrenterna. Staten kan inte genom antitrust "tvinga" fram konkurrerande företag - och gör den det så ger den Microsofts konkurrenter en orättvis fördel, bara för att de råkar vara mindre på marknaden än Microsoft.
Dessutom missar EU:s konkurrensreglers antaganden att en marknadsdominerande ställning i procent av marknaden inte i sig innebär att konkurrensbegränsning föreligger. En monopolistisk eller oligopolistisk marknad kan nämligen ge incitament för nykomlingar att introcudera nya lösningar och koncept och därmed vinna marknadsandelar. Som exempel på detta kan man ta livsmedelsbutikmarknaden i Stockholms innerstad. Länge dominerades denna av en mindre handfull butikskedjor: Ica, Konsum, Vivo, SparLivs. Men så släppte stadens politiker lite på (den alltför hårt reglerade) etableringsfriheten och lät Netto, Willy's och senare även Lidl - kedjor med utländska ägare och lågprisprofil - etablera sig, och snabbt såg man effekter på matpriserna. De "gamla" butikerna hade nämligen nischat sig på vissa varor, med en viss kvalitet, till ett visst pris. Lågpriskedjorna erbjöd aningen lägre kvalitet och sämre butiksservice, men mycket lägre priser. Därigenom förnyades marknaden, trots att närmast kartelliknande förhållanden hade rådit innan - och inte behövdes det några konkurrensbegränsande statliga åtgärder mot de gamla kedjorna för att det skulle ske.
På primitivare marknader skulle man kunna tänka sig att lagstiftning som förhindrar en monopolist att ta ut för höga priser skulle vara motiverat, om det handlade om livsnödvändiga basvaror. Men erfarenheten visar att marknader löser detta av sig själva. Vi har inte ockerpriser på vatten eller mat, och där det är höga priser (t.ex. el och bostäder) rör det sig oftast inte om "rena" marknadssituationer - ofta finns olika former av statlig regleringar inblandat. Så även när det handlar om de delar av världen där brist på det mest basala råder: där råder heller nästan aldrig någon marknadssituation.
Det senaste exemplet på antitrust är de befarade åtgärderna mot Google. Man kan fråga sig varför Google ska straffas. Att starta nya verksamheter på Internet går lätt, snabbt och närmast kostnadsfritt: populära tjänster som Facebook, Skype och YouTube är exempel på det. De två senare ägs numera av Google (och kring den förstnämnda går det säljrykten med såväl Google som Yahoo! och Microsoft inblandade, och rykten om summor upp mot 10 miljarder dollar florerar). Alla tre är exempel på entreprenörer som startat, byggt upp och sedan sålt sin verksamhet - vilket bör vara helt okej att göra på en fri marknad, även om köparen råkar vara en storaktör på marknaden. För vad gör man om man från statligt håll stoppar sådana köp? Jo, man straffar den entreprenör som anser sig ha en produkt bra nog att kunna sälja för en god hacka, genom att förbjuda en affär med den som kan betala bäst. Det låter mest som en underlig form av socialism, i marknadsförpackning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)