Estland och skattekonkurrens

SVT rapporterar att det finns folk som kommit på att det finns ett land en timmes flygresa bort som har 0 % beskattning av ej utdelade vinster i företag - att jämföra med Sveriges 28 %. Det finns - logiskt nog - också människor som upptäckt att det går att tjäna pengar på att informera om hur man startar ett företag i sagda land.

Fogdens representant ondgör sig över att detta kan leda till att människor som inte är "lojala med det svenska systemet" utnyttjar denna möjlighet. No shit. Det krävs en hel del lojalitet för att en företagare ska välja en såpass mycket högre skattesats. Givet att företag är intresserade av vinst, och inte av andra, mer diffusa värden som lojalitet med hemlandets skattesystem, så kan man inte klandra dem. Det man borde fundera på i Sverige är - om man anser det vara ett problem, alltså - vilka skälen är till att företag väljer Estland framför Sverige (att det går som på räls för Estland är en konsekvens av de skälen, inte skälen i sig).

Frågan berör en debatt som förts de senaste åren, om skattekonkurrens. (Folket på Cato förklarar varför skattekonkurrens är bra för att hålla regeringar skärpta vad gäller utgiftsdisciplin, ävenså Dan Mitchell när han var på Heritage; en informativ uppsats från GU finns här.) Att vissa länder använt skattesatser för att nå fördelar i den institutionella konkurrensen inom EU har lett till att andra länder klagat på "illojal" och "skadlig" skattekonkurrens, och EU har börjat fila på lagstiftning för att förhindra detta. (Estland har t.ex. redan fått höja sina punktskatter på tobak och alkohol, men i det fallet är det inte endast konkurrensfördelen i sig som motiverar EG-ingrepp i den inhemska beskattningen, utan samma "folkhälsohänsyn" som motiverar att Sverige kan ha kvar ett alkoholmonopol, den inre marknaden till trots.)

Man kan se det som att skattekonkurrens och skatteharmonisering står i motsats mot varandra. Högern brukar då - logiskt nog - ställa sig på skattekonkurrensens sida, som en marknadens restriktion på staten (det brukar ju vara tvärtom). OECD gick 1998 ut mot skattekonkurrens, eller vad den menar är "harmful tax practices" (Dan Mitchell var, föga förvånande, kritisk - liksom ett antal marknadsliberala ekonomer, däribland Milton Friedman, i ett öppet brev till Bush i maj 2001).

Det problematiska är att det som skatteätare ser som problemet med skatteharmonisering (mindre konkurrens, risk för högre skatter och sämre budgetdisciplin -> svällande stat) även kan ses som en harmonisering av regler, och därmed ett utjämnande av rättigheter. Liberaler brukar gilla lika rättigheter (i motsats till särskilda rättigheter eller särrättigheter), men följdfrågan blir varifrån vi får ett "liberalt" koncept om lika rättigheter som inte utmynnar i en glidande skala ner till ett nordkoreanskt alla-svälter-lika-mycket-begrepp? Jo, vi får ett sådant koncept genom jämförelser mellan olika system - eller, om man så vill, konkurrens mellan dessa. Om Estland behandlar sina företag lika och beskattar deras (icke-utdelade) vinster till 0 %, och Sverige behandlar sina lika och beskattar dem dito till 28 %, så kommer troligen många företag att föredra den estniska likabehandlingen. Och det är därför institutionell konkurrens, såväl vad gäller skatter och företagsklimat som idéer och åsikter, är värt att värna; det är nämligen ur den som vi vaskar fram ståndpunkter kring vilka system som är bra och vilka som bara, i en eller annan utsträckning, suger.

Den nekrofila skatten

Vid årsskiftet 2004/5 avskaffades arvs- och gåvoskatten i Sverige. Det var den socialdemokratiska regeringen som gjorde det, och det kom relativt överraskande, även om det fanns bred politisk uppslutning bakom beslutet. (En bra bakgrundsbeskrivning till beslutet ges här.)

Arvsskatt är på många sätt en känslig skatt, eftersom det lätt kan uppfattas av efterlevande som sörjer en nyligen bortgången att staten jävlas med en i en svår stund om den kommer och vill roffa åt sig av arvet. Det finns även rättviseaspekter som talar såväl för som mot arvsskatt.

Mycket beror på hur den är utformad. I senaste Economist förordas arvsskatt i den form som den fanns i Sverige, det vill säga som en skatt på arvet, inte på dödsboet (det senare tycks vara den modell som finns i Storbritannien). Tories pressade Gordon Brown på ett taktiskt smart sätt genom att annonsera att de ville sänka arvsskatten, vilket ledde till att Brown inte hade läge att utannonsera ett "snap election" som många menade att han var på väg att göra, skriver Economist.

Rosemary Righter (kul namn) på Times Online ger goda argument mot arvsskatten - den drabbar främst medelklassen (de riktigt rika planerar bort den), bestraffar gott beteende (sparande) och är en dubbelbeskattning. Även IEA var ute i augusti med en skrift om arvsskattens skadliga verkningar.

Att arvsskatten är ekonomiskt kontraproduktiv är inget omtvistat påstående. Dess existens beror i de flesta fall på politiska principer, vilket förvisso inte behöver vara fel som grund. Det finns dessutom liberala ideologiska motiveringar till arvsskatt - John Stuart Mill förordade till exempel en brant progressiv arvsskatt, och tanken om att personer inte ska ges fördelar enbart baserat på föräldrars förmögenheter kan sägas stämma in med tanken om liberal meritokrati och jämlikhet.

I den verkliga politiken är dock arvsskatten en högeligen taktisk fråga. Man skulle kunna göra ett gott case för att socialdemokraternas avskaffande av arvs- och gåvoskatten var ett taktiskt drag, för att slippa behöva bemöta den stora kritiken mot skatten som troligen skulle komma i valrörelsen 1½ år senare. Ser man på hur s resonerat kring andra skatter på ägande så är det svårt att se varför det skulle ligga någon ideologi bakom avskaffandet av arvs- och gåvoskatten.