Planekonomiska tendenser från Hägglund

Prissättningen på tandläkartjänster är fortfarande fri. Kanske inte länge till. Socialminister Göran Hägglund har aviserat att en "riktprislista" ska tas fram för vad olika behandlingar hos tandläkaren "bör" kosta. Målet är att den som går till en tandläkare som tar högre pris än vad "listan" anger ska byta tandläkare, och att denna förbättrade prismedvetenhet ska leda till att tandläkarna pressar priserna.

Grundtanken må vara god - att prismedvetenhet leder till bättre upplysta och mer rörliga konsumenter, vilket leder till att de som tillhandahåller tjänsten (eller varan) inte kan ta ut för höga priser ostraffat - men missar viktiga aspekter. Dels tycks den viktiga hayekianska läxan om planeringens informationsproblem ha missats i detta: är det bra för marknadsekonomin att staten sätter "riktpriser", som bygger på uträkningar som obönhörligen bygger på begränsad information?

Det andra som missas är att när staten försöker "skapa konkurrens" så öppnar det för kontinuerliga ingrepp i marknaden - och det är en tunn gräns mellan att skydda konkurrens och att intervenera i marknadens funktion. Eftersom tandläkares tjänster och prissättning inte är lika reglerad som annan sjukvård tenderar de att vara dyra, och det kan vara svårt för politiker att försvara (särskilt när andra politiker fiskar röster genom skattefinansierade pristak för tandvårdstjänster).

Tandvården är en bra symbolisk fråga för konflikten mellan frihet och paternalism. Dåliga tänder ger få om några externaliteter, och det är något så ovanligt som ett vårdområde där både privata utförare och fri prissättning florerar. Regeringen har säkerligen frihetliga ambitioner med mycket av sin politik, men tänderna vill man inte riktigt låta människor ta ansvar för själva. Det är tydligen problematiskt att vissa väljer bort regelbunden tandvård. I själva verket är det utmärkt att människor får ta större ansvar själva för vård av sin egen kropp. De fall där staten lägger sig i vad man gör med sin egen kropp brukar oftast hänföras till paternalism. Paternalism kräver en stat med stora befogenheter att intervenera i individers frivilliga handlingar, och i det liknar paternalismen definitivt planekonomin.

Sjuksköterskestrejken blottar välfärdsstatens kakdilemma

Ett antal sjuksköterskor strejkar på sjukhus runtom i landet i dagarna. Motparten i löneförhandlingarna, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), har inte velat gå med på så höga löneökningar som sköterskorna begär. Dock kan inte alla gå ut i strejk; i de fall där arbetsgivaren anser att det vore samhällsfarligt är strejk inte tillåten.

Det hela är mycket underligt. Responsen från allmänheten i media har varit överväldigande på sköterskornas sido, och även många av dem som drabbas av längre kötider har sagt att sköterskorna är "värda mer än de får betalt idag". Ändå har sjuksköterskorna erbarmligt låga löner, och få vill idag utbilda sig till yrket.

Antingen ljuger folk som säger det, eller så är det något annat fel i mekanismen. Lön är pris på arbete, enkelt uttryckt (eller på fritid om man vill se det omvänt). Om någons arbete är värt mycket - vilket personal inom sjukvårdens oftast anses vara - så borde betalningsviljan vara stor. Och det kanske den är. Men samtidigt tycker få att den som vill ha vård snabbare ska kunna betala extra för det, eftersom det skapar "ojämlikhet" i tillgången till vård (och detta kan inte accepteras på det sätt som, säg, ojämlikheten i tillgången till lyxbilar kan, eftersom lyxbilar inte ses som så oundgängligt som sjukvård - med rätta, också). Alla ska betala via skattsedeln, och det offentliga ska bekosta sjukvården.

SKL, arbetsgivarparten, som i det närmaste är monopolist, kan inte betala ut hur höga löner som helst, och har därför ett intresse av att hålla nere löneökningstakten. Men om vanligt folks betalningsvilja för att konsumera vård är så hög (vilket manifesteras genom att man anser att sjuksköterskorna är värda högre löner), varför kommer dessa högre löner inte till stånd? Svaret är just att finansieringen måste ta vägen över staten, och på den vägen utjämnas.

Systemet bygger alltså på att allmänheten både vill äta kakan (att sjuksköterskorna ska få rejält högre löner) och ha den kvar (att det "jämlika" finansieringssystemet över skattsedeln kvarstår, och att ingen därmed kan betala någon mer för vård, även om den tycker att det är värt det).

Lösningen är ganska enkel: fler arbetsgivare behövs, finansiering av vård genom egenavgifter måste kunna förekomma i större utsträckning, och skatten behöver sänkas. Först då kan illusionen om att det offentliga kan trolla fram bra sjukvård utan att betala mer för det brytas.

Varliga marknadshyror är bra

Dagens framlagda utredning (finns som pdf här), som föreslår en försiktig övergång mot marknadsbaserade hyror, är både väntad och välkommen. Inte bara de EG-rättsliga regler som ligger till grund för att det svenska regelverket måste ändras är skäl nog till att att överge den reglerade modellen. Det främsta torde vara att det blir mer rättvist med hyror anpassade efter utbud och efterfrågan.

När tak på hyror läggs - vilket är vad som blir den praktiska konsekvenserna av att de icke vinstdrivande kommunala bostadsbolagens hyressättning, som sker enligt "bruksvärdesprincipen", blir vägledande - uppstår det som inom nationalekonomin kallas "välfärdsförlust": en skillnad mellan betalningsvilja och faktiskt pris vilket leder till underproduktion. Detta inser inte s-anknutna Hyresgästföreningen, som menar att det "absoluta flertalet" av landets hyresgäster kommer få höjda hyror (felaktigt, säger experter).

Hyresgästföreningar skyddar, i traditionellt facklig-protektionistisk anda, sina medlemmar, alltså de som redan är "insiders" och som vill bevara sin ställning som sådana. Det kan de gott få göra, men då kan man fråga sig varför dessa personer är viktigare att värna om än de personer (230 000 bara i Stockholm) som köar för att hitta en hyresrätt.

TV4:s och SVT:s nyheter har idag intervjuat hyresgäster i. ironiskt nog, Gamla Stan i Stockholm och Örgryte i Glteborg, som oroat sig för konsekvenserna av förslaget. Naturligtvis är de oroliga. Bor man i attraktiva centrala eller höginkomsttagardelar av de större städerna så är efterfrågan större. Att då hålla dessa lägenheters hyror artificiellt låga innebär både en välfärdsförlust och, mer indirekt, en subventionering som sker på bekostnad av hyresgästerna i mindre attraktiva områden. Detta har påpekats ofta och av många olika parter.

Ett problem med regeringens approach är att Mats Odell envisas med att säga att regeringen "aldrig" kommer inför marknadshyror, trots att detta förslag - som är lagt av en utredning som Odell gett direktiven till - i princip innebär marknadshyror. Odell har också slirat på frågan om vilken roll EG-rätten spelar. Regeringen bör självklart ha kompetensen att kunna förklara sina förslag, och modet att stå för dem, även när sossetugget kommer igång.