I "Free to choose" beskrev Milton och Rose Friedman på ett enkelt och lättbegripligt sätt de fyra sätt som pengar kan spenderas på. Jag har inte det exakta citatet här, men så här beskrev Milton det i en intervju 2004 (från Wikiquote):
There are four ways in which you can spend money. You can spend your own money on yourself. When you do that, why then you really watch out what you’re doing, and you try to get the most for your money. Then you can spend your own money on somebody else. For example, I buy a birthday present for someone. Well, then I’m not so careful about the content of the present, but I’m very careful about the cost. Then, I can spend somebody else’s money on myself. And if I spend somebody else’s money on myself, then I’m sure going to have a good lunch! Finally, I can spend somebody else’s money on somebody else. And if I spend somebody else’s money on somebody else, I’m not concerned about how much it is, and I’m not concerned about what I get. And that’s government.
(Här går det att se Milton själv tala om detta.)
Poängen paret Friedman försöer få fram är att den mest effektiva användningen av en krona är när den som tjänat in den spenderar den på sig själv. (Incitamenten för "sig själv" kan i det här fallet sträckas även till den närmaste familjen, men inte längre än så.) Den minst effektiva användningen är när någon får spendera någon annans pengar på en tredje part -- och så funkar staten, menar Friedman.
Detta är förstås intressant av flera skäl, men ett är i synen på termen "effektivitet". I det här fallet kan effektivitet definieras som måluppfyllelse, där målet är att minimera slöseri och på billigaste sätt möta en efterfrågan (nyttomaximering, kan man sammanfatta det med). I nationalekonomi används ofta termen "effektivitet", men då med en något annorlunda betydelse på systemnivå. Då innebär effektivitet, brett betraktat, att:
No one can be made better off without making someone else worse off.
More output cannot be obtained without increasing the amount of inputs.
Production proceeds at the lowest possible per-unit cost.
(Från Wikipedia)
Inom rättsekonomin (law and economics) är effektivitet ett av huvudmålen. Men de informations- och incitamentsproblem som är grunden för Friedmans beskrivning av de "fyra sätten" finns här knappt närvarande. För att ta ett exempel: Ryssland gjorde en skattereform i början av 2000-talet, där inkomstskatten sänktes samtidigt som kontrollen av deklarationer blev striktare. Trots att procentsatsen sänktes blev resultatet av reformen att den totala skatteintäkten ökade. Exempel som detta brukar ibland lyftas i anslutningen till diskussionen om Laffer-kurvan. Detta skulle ur ett rättsekonomiskt perspektiv kunna ses som en "effektivisering", tillochmed Paretooptimal -- de som betalar skatt får lägre skatt, men staten får samtidigt in mer skatteintäkter. Men -- om det är det privata spenderandet av pengar som är mest effektivt, är det då inte en ineffektivisering att staten får mer pengar?
En liknande poäng gjordes av Murray Rothbard, och Thomas DiLorenzo tar upp den i föredraget "The Rothbardian Theory of Taxes" (från ca 25 min och framåt). Rothbards poäng var att "kryphål" i skattesystemet inte behöver betyda ineffektivitet, om de undandragna pengarna används mer effektivt än staten hade gjort -- och får man tro Friedman, så är det troligt.
Sedär, österrikarna kanske kan enas med Friedman då och då ändå. :)
Jag skrev för drygt två år sedan om vice riksbankschef Lars E O Svensson och hans uppenbara fablaisse för att detaljplanera ekonomin.
Dagens beslut från Riksbanken, att låta styrräntan ligga kvar på 0,25 procent, fattades av en oenig Riksbank - Lars E O Svensson ville sänka räntan till 0 procent. (Dock tycks han - fortfarande - vara i minoritet om denna åsikt i direktionen.)
Nollränta har Svensson argumenterat för ett tag nu. Det verkliga skälet kan möjligen vara att Svensson vill återgå till fast växelkurs tillfälligt och devalvera kronan, för att undvika deflation.
För det första vore det synnerligen skadligt att återvända till devalveringspolitik, något som bidrog starkt till att bygga upp förutsättningarna för 90-talskrisen. För det andra är det bekymmersamt med såpass detaljmässigt interventionistiska ambitioner hos en riksbanksledamot som de som Lars E O Svensson ger uttryck för. Dels eftersom vissa av hans policys, så som den tidigare omskrivna priskontrollen och den expansiva penningpolitiken, med största sannolikhet är skadliga för ekonomin på sikt; dels eftersom det ingalunda är säkert att de analyser han grundar sina policybeslut på stämmer.
Sedan bör man också komma ihåg att deflation inte nödvändigtvis är ett givet dåligt. Som Peter Boettke skriver, i ett inlägg i hans pågående debatt med Tyler Cowen:
In this central banking world, it is much more difficult to distinguish between "good" deflation and "bad" deflation. A "good" deflation corresponds to declining prices due to productivity increases, a "bad" deflation corresponds to falling prices that can be attributed to mismanagement of money supply relative to money demand. It is the "bad" deflation that causes fear due to its association with a cummulative rot theory of economic crises. I have argued on the blog and in a number of papers is that due to Milton Friedman's explanation of the Great Depression, economists have fought inflation in theory but feared deflation in practice and did so to such an extent that any downward market correction was met by easy monetary policy to prevent "deflation". The Greenspan years in this interpretation were far from the "perfected practice of a maestro" but instead inflationary practice which produced malinvestment and coordination failures.
Avslutningsvis vill jag ta upp en sak noterade i Liberal Debatt för någon månad sen:
Vad ska man tro? Privatekonomerna i media säger att människor absolut ska undvika att låna till konsumtion, så som till julklappar eller semestrar - det är ett säkert sätt att riskera att hamna i skuldfällan. Samtidigt tycker nationalekonomerna på Riksbanken och Finansdepartementet att det är alla tiders att sänka räntan, för att underlätta belåning och därigenom konsumtion – "för att få igång ekonomin", som det brukar heta. Lars E O Svensson, vice riksbankschef – som 2007 uttalade att han är positiv till att Riksbanken styr prisutvecklingen mot en på förhand bestämd nivå – ville till och med sänka räntan till 0 procent. Många bedömare, däribland finansminister Anders Borg, höjer nu ett varningens finger för en kommande bostadsbubbla som effekt av låga räntor och fortsatt höga priser.
Få se nu. Vilka var några av huvudfaktorerna som gjorde att det blev subprime-kris i USA? Alltför lågt satta räntor från centralbanken, oförsiktig belåning och efterföljande skuldsättning bland privatpersoner, och bostadsbubbla.
