Frihet och ekonomi

Mer keynesianism från Economist

2011-03-17T16:06:00.003+01:00

Okej, Eugene Famas teori kanske har fått sig en törn i och med finanskrisen. Men att missa Federal Reserves roll i att blåsa upp penningmängden och tillåta överdriven kreditexpansion åren fram till krisen är att vara aningen naiv. The Economist, annars en utmärkt tidskrift, har de senaste åren fått en allt tydligare fablaisse för att hylla aktivistiska centralbanker. Så också i en krönika av Buttonwood för ett par veckor sedan, där en ny bok av Frydman och Goldberg berördes.

Det Buttonwood i grunden säger är att centralbanker bör ta en mer aktiv roll i att stävja prisuppgångar, för att förhindra uppkomsten av bubblor; argumentet för denna intervention skulle vara att det "väger upp" de räddningsinsatser som centralbanken gör i krascher:

[C]entral banks should intervene to limit excessive asset-price swings on the upside, just as they have on the downside. The authors suggest the authorities should announce a (very broad) market range and act if prices move beyond it. Practical measures could involve higher margin or collateral measures for those taking bullish bets.

Det här låter ju väldigt keynesianskt, och intervenerande. En rimlig invändning kan vara att centralbankerna har begränsad information och att det därför är en bra fråga varför de skulle vara bättre, ex ante, än marknader på att hitta och punktera bubblor där det inte finns underliggande faktorer som backar upp snabb värdeökning. Det lustiga, sett till Buttonwood-texten, är att ett stycke ur Frydman och Goldbergs bok citeras just i stycket innan, som väl summerar den österrikiskt färgade kritiken (utifrån informationsproblemet och nationalekonomisk metodologi), men Buttonwood verkar ignorera det (min fetning):

The authors call this the “contingent-market hypothesis”, which they summarise as follows: “The causal process underpinning price movements depends on available information, which includes observations concerning fundamental factors specific to each market. This process cannot be adequately characterised by an overarching model, defined as a rule that exactly relates market outcomes to available information up to a fully predetermined random error at all time periods, past, present and future.”

Två fel gör inte ett rätt

2010-05-05T16:04:00.002+02:00

Den statliga myndigheten Finansinspektionen föreslår idag ett tak på bolån, på 85 procent av bostadens marknadsvärde. Och det finns ju skäl till oro över hushållens höga belåning. (Samtidigt erbjuder statliga bolåneinstitutet SBAB fortfarande lån till 95 % av marknadsvärdet. Per Nilsson ser ut att kunna bli sannspådd...)

Ett lånetak är förstås bara ett försök till att dämpa febern, inte att åtgärda sjukan. Utöver de brister prisregleringar (vilket lånetak är ett exempel på) har och de problem de medför, döljer det det egentliga problemet: att räntorna som Riksbanken sätter är alltför låga, vilket spär på en förnyad bubbla. Detta har jag skrivit om tidigare.

(Och förresten: besked kom i dagarna från Riksbanken, och Lars E O Svensson håller som vanligt kvar vid sin benhårda lågräntelinje.)

Avskaffat snatteri - mer incitament till stöld?

2010-04-25T18:05:00.003+02:00

Folkpartiets gruppledare i riksdagen och rättspolitiske talesman, Johan Pehrson, gick nyligen ut med att han vill avskaffa det rättsliga begreppet snatteri, och sortera in brottet under rubriceringen stöld. (Det är dock ingen ny åsikt från hans sida.) Pehrson vill också kunna genom domstolsbeslut porta vissa personer från affärer, och hoppas på typiskt politikermanér att det här ska medföra att "det skall stå klart för unga att stjäla inte är något som bara händer. Den som börjar stjäla är inne på en farlig väg".

"Tough on crime"-tänket bakom detta glädjer förstås batongglada väljare, och affärsinnehavare -- de senare får ju genom straffskärpningen en kostnad som de fått stå innan (för övervakning etc. i butiken) genom den betald av skattebetalarna (domstolssystemet) i större grad. Men ur ett rättsekonomiskt perspektiv är det inte alls givet att det här förslaget, om det implementeras, skulle leda till mindre stölder -- kanske tvärtom.

David Friedman förklarar här varför samma straff för olika allvarliga brott ger brottslingen incitament att begå det mer allvarliga brottet:

A thief has an opportunity to carry off one animal from the flock. If the penalty is the same whichever animal he chooses, he might as well take the most valuable: "As good be hanged for a sheep as a lamb." The same logic applies to more modern thefts. If we impose the same punishment however large the amount stolen, there is no incremental punishment for taking the VCR as well as the television.

Rent-seeking i universitetsvärlden

2010-04-21T16:53:00.002+02:00

Riksrevisionen pekar i en rapport från mars på hur det system för klassificering av kurser inom högre utbildning som finns på plats sedan den senaste reformer, 1993, lett till ojämlikheter mellan olika lärosäten. Olika ämnen ger olika stor ersättning från staten. Dels ges ersättning per helårsstudent (utifrån antal registrerade), dels per helårsprestation (utifrån hur många som gör klart kursen). Kurser inom humaniora, samhällsvetenskap, teologi och juridik ger lägst ersättning, såväl per student som per prestation. (De estetiska ämnena får överlägset mest -- se alla belopp och skillnader mellan områden här.) Eftersom institutionerna själva får avgöra vilket utbildningsområde en kurs kvalificerar sig inom finns det incitament för institutionsledningarna att klassificera kurser som ligger nära två olika ämnen som tillhörande det ämne som ger högst ersättning.

När olika lärosäten gör olika klassificeringar av kurser med samma innehåll får lärosätena olika medel för samma kurser, vilket gör det svårt att utvärdera kvaliteten sett till resurserna, samt försvårar konkurrens och effektivisering. Riksrevisionen pekar på att detta missbruk av systemet är något som emanerar från institutionerna, och lärosätenas ledningar har sällan insyn i det. Regeringen å sin sida styr inte hur klassificeringen ska ske -- det är upp till lärosätena, dvs. till institutionerna -- men ger Högskoleverket i uppdrag att granska klassificeringen. Både Utbildningsdepartementet och lärosätena anser att HSV:s uppföljning visar att det egna lärosätets klassificering följer riksdagens intentioner, så som de uttrycks i resurstilldelningssystemet från 1993, skriver Riksrevisionen.

Problemet är bara att HSV:s index inte mäter klassificeringen gentemot riksdagens intentioner, utan hur lärosätena klassificerar kurser i förhållande till varandra. Lärosätena har inga skäl till att granska varandra, och HSV går inte ända ner på institutionsnivå för att undersöka vad klassificeringen grundar sig på. Klassificeringen blir således ett sätt för institutionerna att, utan någon större insyn, justera sin ekonomiska situation. Lägg därtill det som beskrevs i en tidigare rapport från Riksrevisionen, från december 2009, att institutionerna har tämligen fritt skön att omfördela tilldelade medel inom sig, och att det är näst intill omöjligt att följa en tilldelad krona från regeringens anslag hela vägen ner till där den används.

Det är svårt att beskriva detta som något annat än en skyddad verkstad (begreppet bureaucratic capture kommer i åtanke). Pengarna rullar in och incitamenten handlar föga om att effektivisera, göra kvalitetsjämförelser och att lyckas väl i en konkurrens på lika villkor -- snarare om att genom rent-seeking maximera den egna institutionens budget. Högre utbildning är bra och viktigt -- och just därför borde det vara av intresse att kunna granska om de skattemedel som läggs på det används effektivt.

Bör staten ägna sig åt rymden?

2010-04-08T09:19:00.002+02:00

Ett argument för att låta staten sköta vissa saker är att det finns stordriftsfördelar. Det, samt komplicerade judiciella frågor och en del andra faktorer -- däribland särskilt nationell stolthet och prestige -- har gjort att utvecklingen av forskning om och närvaro i rymden under 1900-talet drivits nästan enbart av stater. Under kalla kriget var det en fråga om både makt och kapplöpning mellan USA och Sovjetunionen; på senare år har Kina klivit fram som en rymdnation i vardande.

Men håller argumenten för varför stater ska vara den primära aktören som driver människans utforskning av jordens omkringliggande rum? En artikel i Economist nyligen pekade på hur privata investeringar i rymdfärder ökat, och argumenterade väl för varför ökade privata satsningar inom detta fält är gynnsamt. Som artikeln påpekar är NASA, som hitintills varit den främsta drivande kraften i rymdframsteg, en produkt av kalla kriget-eran, och har nu växt till en enorm byråkrati. Som med all offentlig byråkrati har detta utgjort ett hinder för effektiviseringar och förbilliganden. Det har förts fram förslag om att privatisera NASA ett flertal gånger, och intresset för privata rymdfärder har ökat de senaste åren. Virgin, Space Adventures, Bigelow (vars ägare investerat 180 miljoner dollar av egna pengar i utveckling av rymdteknik) och andra är på banan för att ge människor med pengar (och det handlar faktiskt inte om några astronomiska summor) och intresse möjlighet till ett besök i rymden. När denna marknad växer kommer dessa aktörer självklart att ha ett first-mover advantage. Turism anses av en del bedömare som det bästa sättet att få in privat kapital i rymdforskning.

Måhända som ett svar på detta har det rört sig mot delvis privatisering av NASA:s verksamhet, och en förändring av målen för den. Man kan också tänka sig att fler projekt som Googles Lunar X Prize kommer att dyka upp, vilket ger än mer incitament för privata aktörer att investera.

Den politiska implikationen av ytterligare framstötar ut i rymden är förstås intressant. Catos Space: The Free Market-Frontier (konferens och bok) har några år på nacken nu, men har vissa intressanta uppslag; främst tanken om att rymden skulle kunna fungera som arena för en fri och oreglerad marknad är kittlande. Patri Friedmans seasteading i all ära, men rymden erbjuder mycket större möjligheter för institutionell konkurrens. (Det främsta kruxet torde vara att hantera livsnödvändiga resurser i rymden. Men om det finns resurser i rymden kan detta förhoppningsvis lösas genom handel med jorden.)

För Sveriges del då? Ptja, att Christer Fuglesang varit i rymden är förstås en prestigegrej, men personligen tycker jag att det är intressantare om Kirunas rymdstation kan bli utgångspunkt för privata rymdresor inom en snar framtid.

"High-tax libertarianism"

2010-02-14T15:48:00.005+01:00

Lite förvånande var det att se Erik "killar-måste-få-vara-killar" Hörstadius använda uttrycket "high-tax libertarianism" i sin op-ed i dagens SvD. Det är ett ganska träffande uttryck, men som trots det bara ger en handfull träffar -- icke-relevanta, därtill -- på google. Hörstadius hänvisar också till Geoffrey Brennan som upphovsman till uttrycket.

Brennan är en sån där intressant samhällsvetare som verkar i skärningspunkten mellan filosofi och nationalekonomi. Han är medlem i Mont Pelerin Society och var panelist vid dess konferens i somras (som jag också bevistade), där han även lade fram ett paper med närliggande diskussioner. (Hur Hörstadius har lyckats hitta kopplingen mellan Brennan och uttrycket är förvånande -- jag noterade inte att Hörstadius närvarade vid konferensen. Även om det kan verka fördomsfullt tror jag inte heller att Hörstadius är en regelbunden läsare av Public Choice, där Brennan förekommit. Man förleds nästan att tro att Andreas Bergh spökskriver åt Hörstadius...)

Nå. Så till själva frågan. "High-tax libertarianism" (htl) är ett sätt att beskriva ett frihetligt samhälle, med många av de institutioner libertarianismen uppskattar -- rättssäkerhet, låg korruption, (hyfsat) fri företagsamhet, social tolerans, medborgerliga rättigheter, m.m. -- men där skattetrycket är och förblir högt relativt andra länder. Skandinaviens länder är tydliga exempel på htl-samhällen. Det intressanta för filosofidiskussionen är om ett samhälle upplevs som dåligt/obehagligt, åtminstone för en libertarian, enkom av den anledningen att skattetrycket är högt. (För övrigt torde det intressanta för den enskilde primärt vara om skatterna på just hans eller hennes preferenser är höga, inte vad det aggregerade skattetrycket är.) Ganska snabbt bör man kunna konstatera att låg skatt inte är det enda som avgör om livet är gott eller ej. Som jag framhöll i förra inlägget ser libertarianismen -- med goda skäl -- skatterna som ofrihetens primära grund -- men det är inte den enda grunden. Sovjetunionen hade hyfsat låga skatter, men skatterna sa lite om graden av ekonomisk (och politisk) frihet i Sovjet.

När tidigarenämnde Bergh vid ett tillfälle vintern 2007 presenterade sin bok -- som ju också presenterar ett case för hur kapitalism och höga skatter går att kombinera -- ställde han frågan "Är äganderätten stark eller svag i Sverige?". En i publiken svarade att den är svag, vilket Bergh höll med i. Det beror dock på hur man ser det, skulle jag vilja hävda. Den kanske är svag i det att staten lägger vantarna på mycket av våra inkomster. Men den är starkt skyddad i att man 1) har hyfsad förutsägbarhet i hur mycket av lönen man kommer berövas och 2) kan gå till domstol och få sin sak prövad -- på ett internationellt sett ytterst korruptionsfritt och rättssäkert sätt -- om staten agerat felaktigt. Äganderätten, liksom andra rättigheter, är inte bara vad som står i grundlagen, utan även -- och kanske viktigare -- hur det efterlevs och upprätthålls.

Och här kommer man ner till grundfrågan: bor man hellre i ett land där man vet att 40-50 % av ens inkomst kommer tas av staten, men där man kan påverka (nåja) hur stor den procenten är genom öppna politiska processer; eller i ett land där staten tar, säg, 15-20 %, men gör det helt slumpmässigt, och det inte finns möjlighet att överklaga statens beslut? Var väljer man hellre att, säg, starta ett företag, eller investera?

Slutsatsen av detta bör inte bli att libertarianer ska sluta bry sig om skatt. Beskattning kan, som jag skrev i förra inlägget, angripas med olika utgångspunkter. Låga skatter kan dock inte i sig ursäkta andra frihetsinskränkningar. (Då riskerar man att hamna där Hans-Herman Hoppe gör.) Så, låt oss säga att htl kan vara en slags strategi för libertarianer som inte vill reformera genom alexanderhugg, utan mer gradvis; man tar sig an andra liberaliseringar först, skatterna sen. Frågan är dock då vad som gör den strategin särskilt libertariansk...

Skatterna som ofrihetens primära grund

2010-01-25T15:19:00.004+01:00

Man kan ibland undra varför liberaler av olika schatteringar uppehåller sig så mycket vid skatterna. Kan man inte rätteligen påstå att skatterna inte är ett så stort problem, att det finns viktigare frihetsfrågor idag och att även ett högskatteland som Sverige är ett ganska behagligt samhälle att leva i?

Om man ska ge sig på att "mäta" förtryck är det klart att en hög risk att bli godtyckligt fängslad utan rättegång eller torterad är värre än att behöva ge upp varannan intjänad krona till staten. (Dessutom får man ju oftast nånting tillbaka för den där kronan, även om det ofta inte är vad man skulle spenderat den på själv.) Att ett demokratiskt och rättssäkert samhälle även präglas av tolerans och liberala värderingar i personlighetsfrågor kan vara betydelsefullt för den upplevda friheten (och det är ju faktiskt det upplevda som är det viktiga -- i alla fall under förutsättning att man har möjlighet att göra jämförelser).

Men i den moderna politisk-ekonomiska diskursen återkommer man ständigt till skatterna. Det är egentligen den tydligaste skiljelinjen i politiken under efterkrigstiden, i alla fall i de västeuropeiska länderna: statens storlek och om skatterna ska höjas eller sänkas. Demokratiska socialister (sossar) och icke-socialister (borgare i allmänhet) har det gemensamma att man har en riktning som utgångspunkt för skattepolitiken, inte något uppsatt mål om en fixerad procentsats. Antingen vill man sänka skatterna successivt eller så vill man höja -- eller möjligen bibehålla -- deras nivåer.

Motståndet mot skatten från höger generellt har tre grunder, varav två används omväxlande i debatten som motivering, medan den tredje är outtalad, eventuellt underförstådd eller intuitivt antagen. Men i den tredje ligger också de djupare filosofiska implikationerna.

Den första grunden handlar om att människor får större makt över sin tillvaro om de får behålla mer av sin inkomst. Detta är det troligen oftast använda skälet. Just eftersom utgångspunkten är medborgarperspektivet och väljares privatekonomi är det svårt att politiskt direkt argumentera mot det. Det ska till en rejäl etatist för att rakt ut meddela sina potentiella väljare att målet för hans eller hennes skattepolitik är att den enskilde ska få mindre kvar i plånboken efter skatt.

Den andra grunden handlar om effektivitet. Det finns både teoretisk och empirisk grund för att det offentliga är sämre på att utnyttja resurser effektivt jämfört med privat sektor. (Och, är viktigt att komma ihåg: privat sektor behöver inte innebära att produktion utförs i en specifik form, som storaktiebolag. Poängen med den privata sektorn är att olika former att organisera produktion kan prövas, de bättre växa och de sämre avta. Denna lärande- och entreprenörsprocess går inte att uppnå eller ens emulera på mer än ett på sin höjd suboptimalt sätt inom det offentliga.) Att staten omhändertar mindre del av medborgarnas pengar innebär att mer pengar stannar i privata händer. Detta motsätter sig vissa förstås av politisk-ideologiska skäl, men inom såväl ekonomisk forskning som modern partipolitik råder hyfsat utbredd konsensus om effektivitetsvinsterna i marknadsekonomi baserad på privat äganderätt. (Den som ännu inte är övertygad kan ju ta en titt på nyligen publicerade Index of Economic Freedom 2010 och jämföra topplistan med välståndslistan.)

Den tredje och mer flyktiga grunden handlar om skatterna som medel för att öka eller minska statens makt och möjligheter. Har man i grunden en skeptisk inställning till staten -- vilket enligt vissa filosofer är den gemensamma nämnaren för alla liberaler -- och vill att dess makt och storlek ska minska, då är sänkning av skatterna ett ganska bra verktyg. Visst, man kan kringskära statens makt i konstitutioner och liknande, men i slutet av dagen hänger det på huruvida staten har pengarna och kanonerna. När det kniper är konstitutionen och domstolarna bara symbolisk fernissa. Vänder sig staten mot medborgarna, då hjälper grundlagsskyddad yttrandefrihet föga när hemliga polisen knackar på dörren 04.30 (för att göra en blinkning till Churchill).

Lysander Spooner skrev: "The only security men can have for their political liberty, consists in keeping their money in their own pockets." Det är inte bara ett citat som vilket som helst; det pekar på en viktig poäng om idéers betydelse. För att förstå motståndet mot skatterna måste man se att den europeiska borgerligheten hämtat stor del av sin ekonomiska syn från amerikanska ekonomer och filosofer. Det spelar roll att politiker och deras rådgivare har läst Rand och Nozick, Friedman och Hayek. Milton Friedmans betydelse för högersvängen från 1980-talet och framåt kan inte påtalas nog.

Vad är då kopplingen till Spooner? Spooner var jurist, författare, anarkokapitalist och slaverimotståndare en tid då det inte var opportunt att vara det i USA, i mitten av 1800-talet. Spooner verkade inom den politiska traditionen som var skeptisk till politik i allmänhet och den federala regeringens makt i synnerhet; en tradition som går tillbaka till Thomas Jefferson, som starkt värjde sig mot planerna hos vissa andra grundlagsfäder att centralisera makten på federal nivå och frånta delstaterna befogenheter (och därtill skapa en centralbank, en nationell valuta, en stående nationell armé, m.m.). Den federala regeringen i USA hade i början ingen beskattningsrätt av betydelse; denna låg hos delstaterna. Motståndet mot att den federala regeringen skulle växa hängde ihop med motståndet mot federala skatter. Under konfederationstiden fanns det ingen centralmakt som kunde avtvinga delstaterna medel om de inte gick med på det. I den federala politiknivåns utökning såg Jefferson och hans gelikar en snöboll i rullning, som skulle komma att bli svårstoppad. En växande regering skulle komma att behöva växande anslag, och när staten på central nivå hade fått den makten skulle det bli hart när omöjligt att rulla tillbaka den. Skulle en sådan stat sedan hamna i händerna på politiker med skadliga eller farliga ambitioner så skulle det inte finnas någon motpol för att kontrollera den. (Därav också den tydliga maktdelningen inom staten i USA, såväl mellan dess tre grenar som horisontellt geografiskt mellan delstaterna och centralregeringen.)

Vad är då poängen med denna exposé? Den statsskeptiska tradition som utgick från farhågan vad en icke-god stat skulle kunna göra satte starka avtryck i amerikansk politik. Ekon finns kvar idag, till exempel i debatten om vapenrättigheter. Poängen är denna: en regering med onda ambitioner kan inte göra så mycket om den inte har pengar att betala sina hantlangare och utförare med. Inser man detta så inser man också att de friheter vi uppnått hänger på en hyfsat skör tråd. Själva grunden till varför vi skulle vilja ge staten någon endaste av våra slantar är att vi förutsätter att staten kommer att göra något bra med den. Men den dag då statens mål ändras och blir förtryckande, då sitter den redan på våra pengar -- om vi inte har behållit de i våra fickor.

Varför ingen österrikisk rättsekonomi?

2010-01-18T21:25:00.002+01:00

Inom Chicagoskolan utvecklades under 1900-talets andra hälft teoribildningen rättsekonomi, eller law and economics på engelska. I korthet går det ut på att använda nationalekonomiska verktyg för att analysera juridik, lagar och rättsordningar. Ledande inom området var Guido Calebresi och -- kanske främst -- Gary Becker och Richard Posner. Analyserna började göras av områden som konkurrensrätt ("konkurrensfrämjande" antitrust-lagars effektivitet) och miljörätt (skatt eller avgift, lagstiftning eller tort law för att lösa problem?), men teoribildningen blev uppmärksammad i större utsträckning när den började appliceras på vad som ansågs som inte primärt ekonomiska områden, t.ex. familjen och brottslighet.

Om man bortser från public choice-skolans rättsekonomiska inslag -- som primärt handlar om reglers utformning utifrån ett konstitutionellt eller politiskt-ekonomiskt perspektiv -- så har dock inte rättsekonomin utvecklats i någon större utsträckning inom den österrikiska skolan. Det har skrivits lite om det här och där, men ingen genomarbetad teori -- likt t.ex. den om konjunkturcykler, eller om pengar -- finns om rättens roll utifrån ett österrikiskt perspektiv.

Att österrikare kan vara ambivalenta till juridik i sig och dess betydelse är måhända inte underligt. Rothbard, som var tämligen strikt naturrättare, skulle ha svårt att nå samsyn med en konstitutionalist som t.ex. Hayek. (Hayeks Law, Legislation and Liberty är för övrigt ett gediget försök att utarbeta en teori om rätten, men den är inte ett renodlat österrikiskt teoriverk. Förvisso finns många viktiga poänger däri, som bygger vidare på Hayeks centrala punkter -- informationsproblemet, centralplaneringens misslyckande -- och förvisso pekas skillnaden mellan evolutionärt framvuxen rätt och av makthavare "skapad" rätt tydligt ut, men Hayek lyckas inte riktigt ta det vidare till att kunna förklara de drivande krafterna bakom positiva rättsliga reformer och förändringar.) Det finns också några grundantaganden inom mainstream-rättsekonomi, som alla österrikare sannolikt skulle vända sig mot:

Det går att göra interpersonella nyttojämförelser och därmed nyttomaximeringskalkyler.
"Ekonomisk effektivitet" kan uppnås genom case-specifikt meckande med lagregler.
Det ackumulerade välfärdsbegreppet (welfare economics).
Bruket av jämviktsmodeller och fokuseringen på tillstånd istället för processer.

Jag skulle trots detta vilja hävda att det inte alls är omöjligt att bena ut en syn på rätten utifrån österrikiska principer. Sådana insikter som incitamentens betydelse, den decentraliserade informationen, entreprenöriella beteenden -- även inom rätten -- och den icke-positivistiska metoden är alla bra utgångspunkter. Sen är ju förstås ett problem huruvida man ska acceptera staten (även en liten sådan) eller om studiet av rätten utifrån österrikiskt perspektiv nödvändigtvis måste begränsa sig till mänsklig interaktion utan ett våldsmonopol närvarande.

Mer om Hayek och institutioner

2010-01-04T23:31:00.002+01:00

I förra inlägget skrev jag om Elinor Ostrom, Hayek och problemet med institutionell analys. Jag vill spinna vidare på poängen med att det blir ett problem om man fäster sig vid slutsatsen att de lokalt framvuxna institutionerna är avgörande, om man kombinerar det med Hayeks informationsproblem och därur följande planeringsomöjlighet. Om det är så att lokala institutioner -- som vi inte alltid vet hur de vuxit fram, men inte egentligen behöver veta det heller, så länge vi kan se att de är bättre än andra institutioner -- inte går att förändra utifrån, och särskilt inte hux flux, vad säger det oss om att använda anglosaxisk politisk filosofi i en svensk kontext? Kan man applicera Hayeks samhällssyn, som formades främst av Österrike, Storbritannien och USA, på svenska förhållanden? Eller någon annans för den delen, som verkade i en annan historisk, ekonomisk och kulturell kontext än den svenska?

För att exemplifiera. Ett bärande argument i Hayeks slutsats om planeringens omöjlighet är att medborgare inte kommer att efterleva centrala planer, eftersom planerna inte möter människors preferenser, då dessa formas av lokal kunskap och information som centralplaneraren inte har. Argumentet förutsätts aprioriskt vara sant. I många lägen stämmer det säkert, och intuitivt verkar det rimligt. Men om medborgare faktiskt anpassar sig till statsmakternas lagar och regler i vissa fall, faller inte Hayeks argument då?

Den institutionella förutsättningen kan fungera som förklaring här. Ta Sverige som exempel. Sverige är ett av den demokratiska världens mest centraliserade länder, med svag maktdelning både horisontellt och vertikalt, starka regeringar, få vetopunkter (se Johanna Ricknes kapitel i boken Reform för mer om dessa). Svenskarna som folk har individualistiska och rationalistiska värderingar. Samtidigt har svenskarna en oerhört hög grad av tillit, både till varandra och till staten (se t.ex. Bo Rothstein eller Lars Trägårdh om detta). Denna tillit har identifierats som en anledning till varför Sverige har t.ex. så låg grad av korruption i myndighetsväsende, stark rättssäkerhet, få sociala spänningar och hög effektivitet i förvaltningen.

Hayeks antagande om misstro mot centralplanering funkar således mycket sämre i en svensk kontext än i t.ex. en amerikansk, där det finns en tradition av skepsis mot politiker (särskilt i den federala regeringen) ända tillbaka till landets grundande, och därtill en stark maktdelning och federalism. Svenskar har helt enkelt under århundraden vant sig vid en centraliserad stat, och anpassat sitt agerande i stort utifrån det. Således: beslutas det om rökförbud på krogen, då slutar folk att röka. Säger myndigheterna att man ska vaccinera sig, så tas det som en självklarhet. Väldigt få skulle öppet kritisera att vi har politiskt beslutade nationella läroplaner och värdegrunder för skolan, som alla skolor -- oavsett huvudman -- måste följa. Och så vidare. Staten antas helt enkelt i väldigt stor utsträckning agera i medborgarnas (eller iallafall medborgarflertalets) intressen. (FRA-debatten var särskilt intressant ur detta hänseende, eftersom det var första gången på väldigt länge i svensk politisk debatt där staten sågs som ond.)

Vi kan med det återkoppla till diskussionen om Ostrom och institutionell ekonomi. Den sortens institutionsanalys som t.ex. Bo Rothstein gör för att förklara hur Sverige fungerar är induktiv och partikularistisk, i jämförelse med Hayeks österrikiskt deduktiva antaganden om planeringens omöjlighet. Detta ska dock inte ses som en kritik mot Hayek -- hans insikter är av yttersta vikt. Dock tycks det vara svårt att kombinera institutionell analys med det österrikiska analysramverket utan att den ena får stryka på foten.

Ostrom, Hayek och konservatism

2010-01-04T06:23:00.004+01:00

Elinor Ostrom, årets "Nobelpristagare" i ekonomi, är inte att räkna som en österrikisk ekonom (hon är inte ens nationalekonom i strikt mening, utan statsvetare). Däremot finns det en del österrikare som gillar Ostrom -- däribland Peter Boettke, borta på Austrian Economists-bloggen. Han skrev om Ostrom -- som han är "Lin" med -- då priset tillkännagavs, och medverkade vid samma tid i EconTalk. Boettke har tidigare medförfattat en bok om "Bloomington-skolan", efter Bloomington, Indiana där universitetet där Ostrom verkar ligger.

Boettke menar -- och det framkommer tydligast i EconTalk-podcasten -- att Ostroms institutionella ekonomiska forskning går i Smiths, Humes, Mises och Hayeks anda. Och just kopplingen till Hayek sätter fingret på ett centralt metodologiskt problem, särskilt för österrikarna. En av Hayeks stora grejer, först i Vägen till träldom men senare även i t.ex. hans Nobelföreläsning The Pretence of Knowledge, är ju att central planering på avstånd är omöjligt på grund av avsaknaden hos centralplaneraren av den nödvändiga information, som är lokal och utspridd. När Hayek drar ut detta resonemang kommer han fram till att vi -- som forskare, och som människor -- inte kan nå kunskap om allt, och inte bör ha det som mål (Hayek kritiserar utifrån bl.a. detta det han kallar konstruktivistisk rationalism, särskilt i The fatal conceit).

Hayeks slutsats kan leda en till ståndpunkten att man inte bör ha ens ambitionen att förändra vissa samhällsstrukturer, just för att de nödvändiga metoderna för att förändra dem inskränker friheten (eller valfritt annat eftersträvansvärt värde) för mycket. Låter rätt konservativt. Hayek kände sig ju tillochmed nödgad att skriva essän Why I am not a conservative, för att värja sig mot detta.

Tillbaka till Ostrom. Här är mitt problem med institutionell ekonomi/analys. Det har en tendens till sluttande plan ner mot partikularism, i det att lokala förhållanden/institutioner betonas så starkt. Det blir svårt att dra ut några vettiga principer om allt beror på hur det ser ut på marken. Vissa kan av ett sådant förhållningssätt ledas till en konservativ ståndpunkt, att vi ingenting kan göra åt problem som t.ex. armod, epidemier och våld i andra länder/kulturer, och att vi därför också ska avhålla oss från handling enligt "först och främst, skada inte"-principen.

Det är inte givet utifrån österrikisk ekonomi om hur man ska ställa sig till detta. Kanske har Boettke i det en poäng, att vissa luckor bör "fyllas ut" i österrikisk ekonomi -- med t.ex. public choice-teori, eller just institutionell ekonomisk analys. Särskilt när det gäller jämförelser mellan vitt skilda politiska och kulturella system kan det vara så att de österrikiska principerna inte räcker till. Men man får av den anledningen dock inte hamna i fallgropen att samtidigt kasta de österrikiska principerna överbord. Boettkes egen "tre P:n ger tre I:n"-modell är, vilket han själv också påpekar, tänkt att kunna appliceras på vilket samhälle som helst, när som helst genom historien. Det är så anti-partikulärt det kan bli.

Och apropå primum non nocere: vissa röster inom svensk biståndsdebatt har lyft fram just institutionernas betydelse för ekonomisk utveckling i fattiga länder. Men om institutionerna är nyckeln, och dessa är lokalt framvuxna och inte går att bygga genom planering på avstånd, vad kan man dra för annan slutsats om man betraktar ett samhälle från avstånd än att man inte ska blanda sig i? Gäller de marknadsekonomiska incitamenten alltid, eller bara i vissa samhällen (med "rätt" institutionella förutsättningar)?

Subjektivism och public choice

2009-11-13T13:57:00.005+01:00

En central del av grunden för österrikisk nationalekonomi är subjektivism, dvs att nyttopreferenser och skäl till att handla är subjektiva och enskilda. Detta löper genom hela skolan, från Menger och Mises över Hayek, Kirzner och Rothbard och fram till nutida österrikare. Det är således ett metodologiskt fundament, och kan möjligen sägas vara det avgörande elementet i marginalrevolutuionen. Peter Boettke m.fl. skriver t.ex.:

The subjectivist or marginalist revolution is widely thought by economists to constitute a major advance in thinking within the field of value theory, an advance through which economists clarified an issue that the previous “objectivist” assumptions in value theory had obscured. It seems to only involve several technical questions in the theory of price, interest, cost, rent, and so forth. To fail to be subjectivist is to revert to a largely discredited viewpoint in value theory.

Österrikare är generellt subjektivister (det kan ofta vara det som skiljer dem från neoklassiker), även om det kan gå olika långt. Ludwig Lachmanns "radikalsubjektivism" har till exempel varit svårsmält för vissa.

Därför kan det framstå som aningen underligt ur metodologisk synvinkel när österrikare griper till public choice-förklaringar. Subjektivism, och svårigheten (för att inte säga omöjligheten) i att göra interpersonella nyttojämförelser (i förhand), borde göra det närmast oöverkomligt svårt att modellera varför väljare röstar på det ena eller andra sättet -- vilket är en del i public choice. Bryan Caplan utmanar också i sin bok vissa vedertagna föreställningar, som t.ex. att väljare skulle styras av egenintresse (plånboksrösta) i någon större utsträckning.

Kärnan i frågan är: om man är av åsikten att preferenser och indifferenskurvor är subjektiva och inte går att utifrån förutsäga -- vilket rimligen leder en till att marknadslösningar och valfrihet är att föredra framför statliga, enhetliga lösningar -- hur kan man då metodologiskt göra anspråk på att kunna modellera varför väljare röstar på ett visst sätt överlag? Röstande torde väl drivas av subjektivism lika mycket som beteende på marknaden? (Med skillnaden att de institutionella förutsättningarna är annorlunda -- vilket dock inte ändrar något i sak i frågan.)

Är insiderlagstiftning rimlig?

2009-10-26T21:49:00.007+01:00

Den nu pågående rättegången i det s k insidermålet (se bl a Realtid) väcker frågan om rimligheten och ändamålsenligheten i lagstiftning mot insiderhandel. Två reportrar från Dagens Industri har tagit upp frågan i ett intresseväckande reportage.

Efter att ha bevistat flera av de första rättegångsdagarna kan det konstateras att åklagarna och de åtalade följer två tämligen skilda argumentationslinjer. Åklagarna försöker visa på i ingångslägena samfällda handelsmönster mellan (främst) de två huvudåtalade (Hellers och Hofmann), och att dessa är tillräckligt starka indicier på att Hellers och Hofmann handlat koordinerat -- och utifrån insiderinformation. Ett annat av åklagarnas starka kort är också de kodord och andra tecken som finns i kommunikationen mellan Hellers och Hofmann. Hellers och Hofmanns motargumentation -- som framställs med hjälp av proffsiga powerpoint-presentationer och gedigen retorik -- riktar inte in sig på att motbevisa att kommunikation förekommit (det erkänns till och med för vissa fall), utan att Hellers 1) inte spridit information av insiderkaraktär och 2) att resultaten av deras respektive investeringar i de i åtalet intagna företagen inte utfallit på ett särskilt gynnsamt sätt. Huvudpoängen är alltså att frånvaron av större vinster än de som gjorts visar på att det inte finns något mönster.

Hellers har också framhållit en annan poäng, som är mer av vikt för den principiella diskussionen. I finansbranschen, särskilt bland dem som jobbar på investeringsfonder (Hellers arbetade vid Cevian Capital), ligger det i arbetets natur att man inhämtar, och därmed innehar, mer information än genomsnittsaktören på marknaden. Detta är publik information -- den blir insidermässig i princip först vid det tillfället ett beslut om att t.ex. en fond ska göra en investering fattas. Definitionen på insiderinformation är "information om en icke offentliggjord eller inte allmänt känd omständighet som är ägnad att väsentligt påverka priset på finansiella instrument” (SFS 2005:377). Alltså är det dels informationens spridning, dels uppsåtet (att väsentligt påverka priset) som avgör om det är insiderinformation eller ej. Det är svårt för en enskild aktör att avgöra om information som är publik men inte känd av många är att bedöma som "allmänt känd omständighet".

Det finns olika typer av kritik mot insiderlagstiftning. Ett är juridiskt-tekniskt: att beviskraven är orimliga, eftersom det subjektiva uppsåtet hos den som handlar inte går att bevisa objektivt -- det enda som går att visa på är indicier, vilket är en ytterst bristfällig grund att döma någon på när det handlar om känsliga och potentiellt prejudicerande omständigheter. (Denna kritik förs fram både i DI-artikeln och av forskare i juridik.) Ett annat argument är ekonomiskt: insiderlagstiftning försöker förhindra spridande av information, vilket är en grundsten i (och en av poängerna med, samhällsekonomiskt sett) finansiell handel. Regleringen skapar dessutom kostnader, som kan hävdas vara onödiga, då lagstiftningen egentligen inte skyddar någon part. (Mer om dessa argument kan läsas i denna uppsats.) En faktor som spelar in i frågan om information är Eugene Famas hypotes om effektiva marknader, och huruvida det är den starka, svaga eller semi-svaga effektiviteten som är rådande. Det som skiljer de tre åt är i huvudsak om vilken typ av information som avgör om ändringar i pris på tillgångar (t.ex. en aktie). Normativt kan man då framhålla att en marknad skulle fungera bäst om ingen gräns dras i lagen mellan vilken information som får och inte får användas -- om någon försöker använda det som idag klassas som insiderinformation skulle det återspeglas i aktiens kursändring. (Vilket kunde ha gjort att finanskrisen inte gått så illa, menar Anthony Evans.)

Denna sista poäng har diskuterats på Luf Lunds blogg. I ett första inlägg framhålls poängen om effektiva marknader. Johan, som brukar kommentera på denna blogg, svarar och framhåller att insiderlagstiftning bör finnas men inskränkas till att reglera hur anställda som handlar med aktier får göra affärer i eget ekonomiskt intresse. Man kan avseende detta peka på att detta ofta regleras inom branschen själv -- exempelvis hade Cevian ett avtal med Hellers (och alla andra anställda) som förbjöd de anställda att handla med aktier för egen del utan tillstånd från ägarna. (Det är på grund av att Hellers bröt mot detta avtal som han fick gå från Cevian.) Utifrån ett sådant avtal skulle företaget vid avtalsbrott kunna föra talan i civilmål mot den anställde, utan att lagstiftning behövs. Skulle en branschpraxis utvecklas med sådana interna avtal så skulle ett företag som inte har sådana sannolikt att förlora förtroende och därmed kunder. (Sen kan man förstås diskutera om sådana ryktesmekanismer är ett fungerande alternativ till lagstiftning rent generellt, men mot bakgrund av att insiderlagstiftningen tycks fungera tämligen illa så bör öppenhet inför alternativ finnas. Denna poäng framhålls av t.ex. Jacob Hornberger.)

Genom de finansiella marknadernas internationalisering har frågor rörande deras reglering också mer och mer kommit att hanteras på övernationell nivå. De lagregler som Sverige har om insiderhandel och marknadsmissbruk i övrigt bygger också på ett EU-direktiv. Alltså finns ett problem som förstås är genomgående för all lagstiftning som bygger på EG-rätt: det ska krävas mycket för att ett land ska gå direkt emot tanken i direktivet. Och eftersom EU enats om att insiderhandel är fel, blir det svårt att förmedla bilden av att regleringar som syftar till att förbjuda sådan handel leder till oförutsedda konsekvenser -- till exempel rättsosäkra processer, rättsekonomisk ineffektivitet och gränsdragningsproblem.

Friedman, Rothbard och "effektivitet"

2009-09-06T17:49:00.005+02:00

I "Free to choose" beskrev Milton och Rose Friedman på ett enkelt och lättbegripligt sätt de fyra sätt som pengar kan spenderas på. Jag har inte det exakta citatet här, men så här beskrev Milton det i en intervju 2004 (från Wikiquote):

There are four ways in which you can spend money. You can spend your own money on yourself. When you do that, why then you really watch out what you’re doing, and you try to get the most for your money. Then you can spend your own money on somebody else. For example, I buy a birthday present for someone. Well, then I’m not so careful about the content of the present, but I’m very careful about the cost. Then, I can spend somebody else’s money on myself. And if I spend somebody else’s money on myself, then I’m sure going to have a good lunch! Finally, I can spend somebody else’s money on somebody else. And if I spend somebody else’s money on somebody else, I’m not concerned about how much it is, and I’m not concerned about what I get. And that’s government.

(Här går det att se Milton själv tala om detta.)

Poängen paret Friedman försöer få fram är att den mest effektiva användningen av en krona är när den som tjänat in den spenderar den på sig själv. (Incitamenten för "sig själv" kan i det här fallet sträckas även till den närmaste familjen, men inte längre än så.) Den minst effektiva användningen är när någon får spendera någon annans pengar på en tredje part -- och så funkar staten, menar Friedman.

Detta är förstås intressant av flera skäl, men ett är i synen på termen "effektivitet". I det här fallet kan effektivitet definieras som måluppfyllelse, där målet är att minimera slöseri och på billigaste sätt möta en efterfrågan (nyttomaximering, kan man sammanfatta det med). I nationalekonomi används ofta termen "effektivitet", men då med en något annorlunda betydelse på systemnivå. Då innebär effektivitet, brett betraktat, att:

No one can be made better off without making someone else worse off.
More output cannot be obtained without increasing the amount of inputs.
Production proceeds at the lowest possible per-unit cost.

(Från Wikipedia)

Inom rättsekonomin (law and economics) är effektivitet ett av huvudmålen. Men de informations- och incitamentsproblem som är grunden för Friedmans beskrivning av de "fyra sätten" finns här knappt närvarande. För att ta ett exempel: Ryssland gjorde en skattereform i början av 2000-talet, där inkomstskatten sänktes samtidigt som kontrollen av deklarationer blev striktare. Trots att procentsatsen sänktes blev resultatet av reformen att den totala skatteintäkten ökade. Exempel som detta brukar ibland lyftas i anslutningen till diskussionen om Laffer-kurvan. Detta skulle ur ett rättsekonomiskt perspektiv kunna ses som en "effektivisering", tillochmed Paretooptimal -- de som betalar skatt får lägre skatt, men staten får samtidigt in mer skatteintäkter. Men -- om det är det privata spenderandet av pengar som är mest effektivt, är det då inte en ineffektivisering att staten får mer pengar?

En liknande poäng gjordes av Murray Rothbard, och Thomas DiLorenzo tar upp den i föredraget "The Rothbardian Theory of Taxes" (från ca 25 min och framåt). Rothbards poäng var att "kryphål" i skattesystemet inte behöver betyda ineffektivitet, om de undandragna pengarna används mer effektivt än staten hade gjort -- och får man tro Friedman, så är det troligt.

Sedär, österrikarna kanske kan enas med Friedman då och då ändå. :)

Lars E O Svensson, igen

2009-09-03T16:54:00.004+02:00

Jag skrev för drygt två år sedan om vice riksbankschef Lars E O Svensson och hans uppenbara fablaisse för att detaljplanera ekonomin.

Dagens beslut från Riksbanken, att låta styrräntan ligga kvar på 0,25 procent, fattades av en oenig Riksbank - Lars E O Svensson ville sänka räntan till 0 procent. (Dock tycks han - fortfarande - vara i minoritet om denna åsikt i direktionen.)

Nollränta har Svensson argumenterat för ett tag nu. Det verkliga skälet kan möjligen vara att Svensson vill återgå till fast växelkurs tillfälligt och devalvera kronan, för att undvika deflation.

För det första vore det synnerligen skadligt att återvända till devalveringspolitik, något som bidrog starkt till att bygga upp förutsättningarna för 90-talskrisen. För det andra är det bekymmersamt med såpass detaljmässigt interventionistiska ambitioner hos en riksbanksledamot som de som Lars E O Svensson ger uttryck för. Dels eftersom vissa av hans policys, så som den tidigare omskrivna priskontrollen och den expansiva penningpolitiken, med största sannolikhet är skadliga för ekonomin på sikt; dels eftersom det ingalunda är säkert att de analyser han grundar sina policybeslut på stämmer.

Sedan bör man också komma ihåg att deflation inte nödvändigtvis är ett givet dåligt. Som Peter Boettke skriver, i ett inlägg i hans pågående debatt med Tyler Cowen:

In this central banking world, it is much more difficult to distinguish between "good" deflation and "bad" deflation. A "good" deflation corresponds to declining prices due to productivity increases, a "bad" deflation corresponds to falling prices that can be attributed to mismanagement of money supply relative to money demand. It is the "bad" deflation that causes fear due to its association with a cummulative rot theory of economic crises. I have argued on the blog and in a number of papers is that due to Milton Friedman's explanation of the Great Depression, economists have fought inflation in theory but feared deflation in practice and did so to such an extent that any downward market correction was met by easy monetary policy to prevent "deflation". The Greenspan years in this interpretation were far from the "perfected practice of a maestro" but instead inflationary practice which produced malinvestment and coordination failures.

Avslutningsvis vill jag ta upp en sak noterade i Liberal Debatt för någon månad sen:

Vad ska man tro? Privatekonomerna i media säger att människor absolut ska undvika att låna till konsumtion, så som till julklappar eller semestrar - det är ett säkert sätt att riskera att hamna i skuldfällan. Samtidigt tycker nationalekonomerna på Riksbanken och Finansdepartementet att det är alla tiders att sänka räntan, för att underlätta belåning och därigenom konsumtion – "för att få igång ekonomin", som det brukar heta. Lars E O Svensson, vice riksbankschef – som 2007 uttalade att han är positiv till att Riksbanken styr prisutvecklingen mot en på förhand bestämd nivå – ville till och med sänka räntan till 0 procent. Många bedömare, däribland finansminister Anders Borg, höjer nu ett varningens finger för en kommande bostadsbubbla som effekt av låga räntor och fortsatt höga priser.
Få se nu. Vilka var några av huvudfaktorerna som gjorde att det blev subprime-kris i USA? Alltför lågt satta räntor från centralbanken, oförsiktig belåning och efterföljande skuldsättning bland privatpersoner, och bostadsbubbla.

Skatteförtryckarindex

2009-08-05T19:40:00.002+02:00

Via Let A Thousand Nations Bloom -- en i övrigt intressant sida om institutionell konkurrens hittar jag en rapport från schweiziska Institut Constant, författad av Pierre Bessard, chef för Liberales Institut. Rapporten listar ett index över "skatteförtryckande" länder inom OECD, utifrån en sammanvägning av kriterierna skatteattraktivitet, offentlig förvaltning och skydd för finansiellt privatliv.

Sverige placerar sig -- förvånande nog -- hyfsat lågt, ungefär i mitten. Indexet må vara ganska tillyxat, men pekar ändå på en viktig fråga: värdet av finansiellt privatliv tenderar att glömmas bort i den internationella kampen om skatteintäkter.

Österrikisk kufsekterism

2009-08-04T16:35:00.007+02:00

Tillbaka efter ett visst uppehåll.

Det finns tre viktigare centra i USA där den s.k. österrikiska nationalekonomiska skolan är framträdande: New York University (med bl.a. Israel Kirzner), George Mason University utanför Virginia (med bl.a. Peter Boettke, Peter Leeson, Gordon Tullock, m.fl.) och Misesinstitutet i Auburn, Alabama. För att vara en tämligen heterodox inriktning av nationalekonomin är splittringen inom den lite lustig att betrakta.

Joseph Salerno vid Misesinstitutet höll 1996 ett föredrag om den österrikiska skolans sociologiska utveckling, där han angrep - utan att namnge - vissa företrädare som Salerno ansåg vara "punks". Föredraget lades nyligen uppe på Misesinstitutets blog.

På detta reagerade Peter Boettke vid GMU, som identifierar sig själv som en av de utpekade i föredraget. Boettke skriver ett långt svar på sin gruppblogg, som är kul att läsa för att förstå bakgrunden till de här interna bråken. En av de centrala passagerna är följande:

Rather than punkism destorying the Austrian movement, what is destorying Austrian economics and making it a laughing stock inte the economics profession is anti-intellectualism, insular behaviors such as publishing only in your own journals and self-published books and only citing the work of your friends rather than engagement with the wider profession, and finally engaging in critiques without in fact acknowledging the facts or the arguments one can easily read in those works.

Boettkes kollega Dave Prychitko har också bemött Salerno, genom att plocka fram en underhållande text från 2002.

Globaliseringsrådande och berghska diskussioner

2009-02-08T16:00:00.003+01:00

I veckan var jag på en konferens med Globaliseringsrådet, om framtidens skattepolitik och socialförsäkringar. Mycket folk var där, många prominenta typer (bl.a. Kjell-Olof Feldt, som skrivit en av rapporterna för dagen, Sven-Olof Lodin, som skrev på Brännpunkt samma dag, Leif Mutén, Anna Hedborg, ett par av mina lärare, m.fl.), och diskussionerna var stundtals intressanta (och en del mindre intressanta).

I en av pauserna ramlade jag på min bekant och styrelsekollega Andreas Bergh. Det är alltid kul att språka med Andreas, särskilt för en hobbyekonom som mig, och vi hann avhandla ett par intressanta ämnen.

1) Andreas bok "Den kapitalistiska välfärdsstaten" är egentligen den första svenska boken i genren "vardagsnationalekonomi". Den bok som startade trenden i den genren, Levitts och Dubners "Freakonomics" från 2005 - som numera säljs som pocket på var och varannan flygplatsbokhandel -, fick ett antal efterföljare, till exempel Harfords "The logic of life" och "The undercover economist", Wheelans "Naked Economics" (samt vissa tidigare böcker i genren som fått ett uppsving efter "Freakonomics", som Landsburgs "Armchair Economist" och Friedmans "Hidden Order"). På svenska är det egentligen först "Den kapitalistiska välfärdsstaten" som lyckats lägga fram den nationalekonomiska diskussionen på samma lättlästa sätt (även om den inte har exakt samma anslag som "Freakonomics" etc.).

2) En sak jag funderat på en del, som knyter an till "vardagsnationalekonomin", är varför det är så dyrt med taxi i Sverige (i alla fall i Stockholm). Både uppkörningsavgift och taxor är högre än i någon annan stad jag varit i, såväl i USA som i Väst- och Centraleuropa och Asien. Andreas skriver också lite om taxiavregleringen i Sverige i början av 1990-talet i sin ovan nämnda bok. En anledning till att produkter och tjänster blir dyrare är regleringar, vilket höjer producenternas kostnader. Nutek har beskrivit taxiavregleringen (kanske mer korrekt -omregleringen), men det ger ingen hint om varför det är dyrare i Sverige än andra länder (eller i alla fall är de skäl till fördyrningen de ger inte unika för Sverige, vilket man kan se om man läser denna). Andreas menade att det helt enkelt kan handla om att taxi är en arbetsintensiv tjänst, och att priserna helt enkelt är en effekt av de höga skatterna på arbete.

3) Peter Diamonds inlägg vid konferensen, och Assar Lindbecks svar på detsamma, ansåg jag hade en aningen för optimistisk syn på de svenska socialförsäkringarnas hållbarhet på sikt. Det går såklart att diskutera hur väl deras utformning uppnår de politiska mål som är uppsatta för dem (eller med dem som instrument). Men vad jag diskuterade med Andreas som kanske är intressantare är hur tider av ekonomisk nedgång visar instabiliteten i de löften som socialförsäkringar sätter upp, och i detta fall i synnerhet de som handlar om äldres välmående.

Problemet med statliga pensioner är ungefär det här:
För att du inte ska supa upp dina pensionspengar, konsumera dem på något annat sätt nu istället för att spara dem, eller göra dåliga placeringar, så kommer staten att ta hand om dem inför din ålderdom.
Du har ingen möjlighet att opta ut ur detta.
Du har ingen möjlighet att prioritera ned en lång och rik ålderdom, för att istället konsumera dina tillgångar nu - det förstnämnda antas vara något som alla värderar, och som staten därför måste garantera.
Staten investerar dina pengar (och andras) på ett sätt som du inte kan påverka - knappt ens genom att rösta.
Om dessa investeringar visar sig dåliga, och ditt sparande förlorar i värde, så kommer staten inte att ersätta dig. Det är bara bita ihop och acceptera.

Det är kanske den sista poängen som är mest pervers. Välfärdsstaten, som har som ett av sin mål (och existensberättiganden) att "fördela mellan livsperioder", kan eventuellt godtas om den faktiskt levererar den välfärd senare som den utlovar (oaktat alla övriga invändningar mot detta, för denna pongs skull). Men om staten har bort dina pengar kan du inte göra något åt det. Och varför godtas detta av människor? Alternativet, menar förespråkare av dessa system, alltså om människor själva fick ta ansvar för sparandet för äldre dar, vore att vissa skulle göra dåliga val och därmed ojämlikheter uppstå. Men vi accepterar att människor gör olika val vad gäller köp av hus, aktier eller bil, karriärvägar, spel på lotto eller trav - och alla dessa leder till ojämlika utfall. Att undvika risk fostrar rimlighet och försiktighet, så varför är det så svårt att tänka sig att
pensioner skulle kunna sparas till privat också?

En lösning kunde vara att från staten bara garantera en viss levnadsnivå över en viss ålder, exv. över 75 års ålder, ungefär som ett socialbidrag. Låter det hårt? Well, om de statligt roddade pensionssystemen går back eller crashar hade nog de flesta önskat om de hade kunnat hämta ut sina besparingar innan det hände.

I USA pågår en viss diskussion om "privatizing Social Security" . En förespråkare för en utveckling åt det hållet som Andreas nämnde är Martin Feldstein.

(Andreas har skrivit lite punkter om själva konferensen här.)

Economists ekonomer

2009-01-25T14:56:00.003+01:00

Hur nationalekonomin framstår beror till stor del på vilka ekonomer det är som syns. Vid årsskiftet hade Economist en artikel om unga och up-and-coming ekonomer. Detta gör tidningen vart tionde år. Som beskrivs i artikeln var en av de ekonomer som lyftes fram för tjugo år sedan Paul Krugman, 2008 års "nobelpristagare" i ekonomi. Tio år senare förekom också ett namn som skulle komma att inom kort röna uppmärksamhet: Steven Levitt, tillsammans med Stephen Dubner författare till boken Freakonomics, som blev en stor succé och sedermera gick att köpa på vilken flygplatspocketbokhandel som helst (och som dessutom inspirerade ett flertal liknande böcker om trivialnationalekonomi, t.ex. denna och denna).

Årets upplaga av "nästa generations nationalekonomer" är både intressant och inte särskilt intressant på samma gång. Att Jesse Shapiro vid University of Chicago är föga förvånande - han har ett bra tag omtalats som nästa stjärnskott inom det område av nationalekonomi som har med studier av vardagliga fenomen. Shapiro omnämns tillsammans med Roland Fryer som "the intellectual heirs of Mr Levitt". (Jag har för övrigt bevistat ett seminarium med Shapiro vid en konferens i Chicago 2007.) En annan forskare inom "behavioral economics" som omnämns är Xavier Gabaix, även om han tittat mer på reglers inverkan som aspekt inom området.

Någon som väl hade kunnat vara med på listan men som inte är det är Shapiros fru, Emily Oster. Oster har studerat främst utvecklings- och hälsofrågor. En ekonom som också är verksam i det fältet som nämns i artikeln är Esther Duflo vid MIT. Duflo räknas till en grupp som kallas "randomistas", pga deras slumpförsöksbaserade metoder.

Asymmetrisk information, som jag skrivit om tidigare här, är ett område som flera av de senaste årens "nobelpristagare" i ekonomi varit aktiva inom. Amy Finkelstein, även hon vid MIT, har forskat på försäkringsmarknaden i Storbritannien och tittat på hur asymmetrisk information spelar in i dess funktionssätt. Även Raj Chetty rör sig inom området, men med större lutning åt offentlig ekonomi.

Inom makroområdet framhåller Economist Iván Werning - åter MIT - som den som fått flest nomineringar till tidningens lista. Inom handelsteori omnämns Marc Melitz, som representerar den kuriöst benämnda "nya nya handelsteorin".

Mitchell om skatteparadis

2009-01-10T23:00:00.003+01:00

Dan Mitchell, senior fellow vid Cato, chefar även över Center for Freedom and Prosperity - som mest är en websida, men som har en hel del matnyttig information om skatt. Mitchell, som nyligen gav ut en bok om skattekonkurrens, har argumenterat väl för betydelsen av så kallade "skatteparadis". Se nedanstående tre videor.

The Economic Case for Tax Havens

The Moral Case for Tax Havens

Tax Havens: Myths vs. Facts

Varför är lärare underbetalda?

2008-12-23T15:52:00.002+01:00

Grundskolan anses vara en rättighet och ska vara lika för alla, och man får därför inte ta ut avgifter i skolan. Detta innebär att skolor inte kan få mer pengar på annat sätt än genom att ha fler elever, och därigenom få "fler skolpengar". Marginalkostnaden för en elev är dock ungefär lika, vilket gör att "marginalvinstkvoten" är i princip konstant för alla skolor. Kommunala skolor ska dessutom inte gå med vinst.

Detta leder till att det inte finns någon fungerande prismekanism för att värdesätta lärares arbete. Eftersom de flesta skolor sköts av det offentliga, som har spar- och effektivitetskrav på sig, har skolorna ofta kort om pengar, vilket leder till låga lärarlöner. Skulle skolor t.ex. kunna ta ut avgifter, även frivilliga sådana, så skulle skolor kunna locka till sig bättre lärare. Betygen skulle fortfarande kunna vara det styrande intagningsverktyget, men för skolor som vill profilera sig genom att erbjuda undervisning av lärare med högre kompetens skulle det innebära en möjlighet att erbjuda högre löner. Värdesätter elever och föräldrar duktiga lärare bör det också finnas en vilja att betala dem extra.

Eftersom offentliga skolor inte har rektorn som ytterst ansvarig, utan politikerna i kommunen, saknas tydligt ansvar och incitament att göra ett gott jobb som chef. Det har börjat bli bättre på senare år, särskilt i och med friskolereformen och möjligheten för företag att driva skolor och därmed få in näringslivskompetens, men skolorna är fortfarande låsta vid vad de kommunala nämnderna beslutar. Eftersom lärarnas huvudsakliga arbetsgivare är offentliga skolor, som lider av ovanstående problem, så är lärare inget attraktivt jobb, sett till hur lång utbildningen är, hur krävande arbetet kan vara och hur sunkig arbetsplatsen ofta är. Pga detta vill färre personer bli lärare än vad som måhända vore önskvärt. Resultatet av detta är att lärarutbildningarna måste sänka sina krav för att några överhuvudtaget ska söka sig dit. Resultatet i sin tur av detta är att de som faktiskt hankar sig igenom utbildningarna har sämre kunskaper än vad som är önskvärt.

Den icke-befintliga prismekanismen, som är resultatet av en politisk prioritering av utjämning och offentlig styrning framför effektivitet och diversifiering, gör att alltså att något av det viktigaste ett samhälle har när det gäller förutsättningar för god kunskapsutveckling - utbildade och engagerade lärare - blir en bristvara. Att ge lärare "befogenheter" och att "uppvärdera" läraryrket räcker inte långt så länge det offentligas förlamande hand kontrollerar i den grundläggande utbildningen.

Individuella fiskerätter (kanske) på väg

2008-07-10T17:07:00.002+02:00

För två veckor sedan skrev jag om EU:s fiskepolitik och fiskekvoter på Svenska Dagbladets ledarsida.

I dagarna har frågan lyfts i den svenska debatten. Sveriges Fiskares Riksförbund höll igår ett seminarium i Almedalen där en ny rapport om individuella fiskekvoter presenterades. Samma dag presenterade också Göran Hägglund ett initiativ till ny fiskepolitik från kd, som går ut på en övergång från kvantitativa fångstkvoter till individuella och överföringsbara fiskerätter. Fiskepolitiken är inte direkt socialministerns bord, snarast jordbruksministerns, men kd-förslaget är ändå ett steg i rätt riktning.

Rapporten från Sveriges Fiskares Riksförbund, författad av Staffan Waldo, Anton Paulrud och Anna Jansson, visar att torsken hotas av utfiskning. Det är inte direkt en nyhet; det har påvisats av forskare ett bra tag. Intressantare är att författarna menar att samhällsekonomiskt ineffektivt - fiskeflottan är för stor för beståndet av fisk, för många fisketillstånd delas ut och subventionerna snedvrider incitamenten i verksamheten. En lösning som föreslås är just individuella fiskerätter. Erfarenheter av system med sådana finns från bland annat Island, Nya Zeeland och flera andra länder. En positiv effekt som har noterats i Kanada är att systemet leder till mindre mängder bortslängd fisk. (Tidigare i år kom också en rapport till regeringen om möjligheterna med större inslag av ägande- och fångsträttigheter i fiskepolitiken.)

EU håller för närvarande på att överväga hur en rättighetsbaserad fiskepolitik skulle kunna utformas. Om Sverige kan bidra till att ett sammanhängande system som leder till ett mer marknadsbaserat system för fisket vore det en mycket viktig insats för att minska utfiskningen.

(Texten även publicerad på SvD:s ledarblogg.)

Planekonomiska tendenser från Hägglund

2008-04-25T16:13:00.003+02:00

Prissättningen på tandläkartjänster är fortfarande fri. Kanske inte länge till. Socialminister Göran Hägglund har aviserat att en "riktprislista" ska tas fram för vad olika behandlingar hos tandläkaren "bör" kosta. Målet är att den som går till en tandläkare som tar högre pris än vad "listan" anger ska byta tandläkare, och att denna förbättrade prismedvetenhet ska leda till att tandläkarna pressar priserna.

Grundtanken må vara god - att prismedvetenhet leder till bättre upplysta och mer rörliga konsumenter, vilket leder till att de som tillhandahåller tjänsten (eller varan) inte kan ta ut för höga priser ostraffat - men missar viktiga aspekter. Dels tycks den viktiga hayekianska läxan om planeringens informationsproblem ha missats i detta: är det bra för marknadsekonomin att staten sätter "riktpriser", som bygger på uträkningar som obönhörligen bygger på begränsad information?

Det andra som missas är att när staten försöker "skapa konkurrens" så öppnar det för kontinuerliga ingrepp i marknaden - och det är en tunn gräns mellan att skydda konkurrens och att intervenera i marknadens funktion. Eftersom tandläkares tjänster och prissättning inte är lika reglerad som annan sjukvård tenderar de att vara dyra, och det kan vara svårt för politiker att försvara (särskilt när andra politiker fiskar röster genom skattefinansierade pristak för tandvårdstjänster).

Tandvården är en bra symbolisk fråga för konflikten mellan frihet och paternalism. Dåliga tänder ger få om några externaliteter, och det är något så ovanligt som ett vårdområde där både privata utförare och fri prissättning florerar. Regeringen har säkerligen frihetliga ambitioner med mycket av sin politik, men tänderna vill man inte riktigt låta människor ta ansvar för själva. Det är tydligen problematiskt att vissa väljer bort regelbunden tandvård. I själva verket är det utmärkt att människor får ta större ansvar själva för vård av sin egen kropp. De fall där staten lägger sig i vad man gör med sin egen kropp brukar oftast hänföras till paternalism. Paternalism kräver en stat med stora befogenheter att intervenera i individers frivilliga handlingar, och i det liknar paternalismen definitivt planekonomin.

Sjuksköterskestrejken blottar välfärdsstatens kakdilemma

2008-04-24T19:59:00.002+02:00

Ett antal sjuksköterskor strejkar på sjukhus runtom i landet i dagarna. Motparten i löneförhandlingarna, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), har inte velat gå med på så höga löneökningar som sköterskorna begär. Dock kan inte alla gå ut i strejk; i de fall där arbetsgivaren anser att det vore samhällsfarligt är strejk inte tillåten.

Det hela är mycket underligt. Responsen från allmänheten i media har varit överväldigande på sköterskornas sido, och även många av dem som drabbas av längre kötider har sagt att sköterskorna är "värda mer än de får betalt idag". Ändå har sjuksköterskorna erbarmligt låga löner, och få vill idag utbilda sig till yrket.

Antingen ljuger folk som säger det, eller så är det något annat fel i mekanismen. Lön är pris på arbete, enkelt uttryckt (eller på fritid om man vill se det omvänt). Om någons arbete är värt mycket - vilket personal inom sjukvårdens oftast anses vara - så borde betalningsviljan vara stor. Och det kanske den är. Men samtidigt tycker få att den som vill ha vård snabbare ska kunna betala extra för det, eftersom det skapar "ojämlikhet" i tillgången till vård (och detta kan inte accepteras på det sätt som, säg, ojämlikheten i tillgången till lyxbilar kan, eftersom lyxbilar inte ses som så oundgängligt som sjukvård - med rätta, också). Alla ska betala via skattsedeln, och det offentliga ska bekosta sjukvården.

SKL, arbetsgivarparten, som i det närmaste är monopolist, kan inte betala ut hur höga löner som helst, och har därför ett intresse av att hålla nere löneökningstakten. Men om vanligt folks betalningsvilja för att konsumera vård är så hög (vilket manifesteras genom att man anser att sjuksköterskorna är värda högre löner), varför kommer dessa högre löner inte till stånd? Svaret är just att finansieringen måste ta vägen över staten, och på den vägen utjämnas.

Systemet bygger alltså på att allmänheten både vill äta kakan (att sjuksköterskorna ska få rejält högre löner) och ha den kvar (att det "jämlika" finansieringssystemet över skattsedeln kvarstår, och att ingen därmed kan betala någon mer för vård, även om den tycker att det är värt det).

Lösningen är ganska enkel: fler arbetsgivare behövs, finansiering av vård genom egenavgifter måste kunna förekomma i större utsträckning, och skatten behöver sänkas. Först då kan illusionen om att det offentliga kan trolla fram bra sjukvård utan att betala mer för det brytas.

Varliga marknadshyror är bra

2008-04-18T18:48:00.002+02:00

Dagens framlagda utredning (finns som pdf här), som föreslår en försiktig övergång mot marknadsbaserade hyror, är både väntad och välkommen. Inte bara de EG-rättsliga regler som ligger till grund för att det svenska regelverket måste ändras är skäl nog till att att överge den reglerade modellen. Det främsta torde vara att det blir mer rättvist med hyror anpassade efter utbud och efterfrågan.

När tak på hyror läggs - vilket är vad som blir den praktiska konsekvenserna av att de icke vinstdrivande kommunala bostadsbolagens hyressättning, som sker enligt "bruksvärdesprincipen", blir vägledande - uppstår det som inom nationalekonomin kallas "välfärdsförlust": en skillnad mellan betalningsvilja och faktiskt pris vilket leder till underproduktion. Detta inser inte s-anknutna Hyresgästföreningen, som menar att det "absoluta flertalet" av landets hyresgäster kommer få höjda hyror (felaktigt, säger experter).

Hyresgästföreningar skyddar, i traditionellt facklig-protektionistisk anda, sina medlemmar, alltså de som redan är "insiders" och som vill bevara sin ställning som sådana. Det kan de gott få göra, men då kan man fråga sig varför dessa personer är viktigare att värna om än de personer (230 000 bara i Stockholm) som köar för att hitta en hyresrätt.

TV4:s och SVT:s nyheter har idag intervjuat hyresgäster i. ironiskt nog, Gamla Stan i Stockholm och Örgryte i Glteborg, som oroat sig för konsekvenserna av förslaget. Naturligtvis är de oroliga. Bor man i attraktiva centrala eller höginkomsttagardelar av de större städerna så är efterfrågan större. Att då hålla dessa lägenheters hyror artificiellt låga innebär både en välfärdsförlust och, mer indirekt, en subventionering som sker på bekostnad av hyresgästerna i mindre attraktiva områden. Detta har påpekats ofta och av många olika parter.

Ett problem med regeringens approach är att Mats Odell envisas med att säga att regeringen "aldrig" kommer inför marknadshyror, trots att detta förslag - som är lagt av en utredning som Odell gett direktiven till - i princip innebär marknadshyror. Odell har också slirat på frågan om vilken roll EG-rätten spelar. Regeringen bör självklart ha kompetensen att kunna förklara sina förslag, och modet att stå för dem, även när sossetugget kommer igång.

Asymmetrisk information och den högre utbildningen

2008-03-17T23:35:00.002+01:00

Högre utbildning har flera ekonomiska aspekter som är intressanta, såväl på output- som input-sidan. Den utbildning som är mellan den högsta graden av förväntad utbildning (förut grundskolan, idag i praktiken gymnasiet) och forskningen ges lätt en instrumentell roll, till exempel en klassmönsterbrytande (genom att mål om att fler ska läsa vidare sätts av staten) eller en arbetsmarknadspolitisk (genom att - lite ironiskt kan man tycka - mål om att fler ska läsa vidare sätts av staten).

Högre utbildning brukar också tas som ett exempel på ett sätt att undvika s.k. adverse selection. Adverse selection uppstår när en part i ett avtalsförhållande har mer information (även känt som asymmetrisk information, vilket var föremålet för ekonomipriset till Nobels minne både 2001 och 2007) än motparten och anpassar sitt agerande därefter, på ett sätt som får negativa konsekvenser på det hela taget. Det mest typiska exemplet är försäkringar. En person med ett visst beteende, som är risktagande i högre utsträckning av andra, kommer "tjäna" på en försäkring som t.ex. täcker sjukhuskostnader vid skador, medan försäkringsbolaget helst vill ha många kunder som aldrig utnyttjar sin försäkring. Bolaget kan inte veta vilken kund som är vilken typ och den premie som sätts kommer vara fördelaktig för några, men mindre så för andra, vilket kommer leda till ett skevt urval som urholkar försäkringen på sikt.

Analogin med utbildning handlar om att högre studier - som ju är en investering den enskilde gör, i huvudsak i högre lön efter avslutade studier, eftersom man avstår från arbetsinkomster under studietiden, och samtidigt skuldsätter sig genom studielån - är en signal gentemot kommande arbetsgivare att man är en person som är beredd att investera i sin framtid, och därmed kommer göra ett bra arbete. Arbetsgivare vet ju nämligen inte bara utifrån utfästelser om färdigheter vem av de sökande som faktiskt har det som krävs, utan signalverktyg som detta. (Sen finns det ju många andra poänger med högre utbildning, men de är inte huvudsakligt relevanta i detta sammanhang.) Utbildningars längd motsvarar den mängd tid som vid en analys av ens möjligheter och arbetsmarknaden framstår som rationell att investera i en kommande högre lön.

Nu är detta självklart en väldigt stiliserad modell, men några viktiga slutsatser kan (eventuellt) dras. En är att olika åtgärder från staten, som gör det "billigare" att investera i studier, kommer att ställa denna signalmekanism på ända, och göra arbetsgivare mer vaksamma och mindre benägna att se högre utbildning som en sådan given garanti för att personen de eventuell ska anställa är högproduktiv. Kvantitetsmål eller studielön fastställda av staten är sådana åtgärder, som gör att fler studerar än det är ekonomiskt effektivt, vilket genom detta ändå till slut drabbar studenterna själva när de sedan ska söka jobb.

Det med adverse selection närbesläktade begreppet moral hazard (båda brukar sorteras under kategorin "marknadsmisslyckanden", och som båda handlar om asymmetrisk information-problematiken) är också relevant vad gäller högre utbildning. I det senare handlar det om att en part ändrar sitt beteende efter att ett avtal kommit till stånd, generellt till ett mer risktagande/slarvigt/icke-rationellt beteende. Om vi återvänder till exemplet försäkringar så undviks moral hazard-problematiken genom självrisker som försäkringstagaren måste betala själv, som fungerar som en "tröskel" mot alltför stort utnyttjande. Analogvis kan (låga men symboliska) studieavgifter ses som en sådan självrisk i den högre utbildningen. När det är "för billigt" att utbilda sig - vilket är närmast oundvikligt utanför modellen, men oaktat detta kan modellens slutsatser ändå användas - leder det nämligen till att det "går inflation" i högskoleutbildning: för många utbildar sig - till nackdel för studenterna själva, återigen. Ett sätt att komma till rätta med detta är att ha avgifter till studierna som fungerar som tröskel och förhindrar inlåsningseffekter (som kan vara knepiga att ad hoc-åtgärda).

Studieavgifter har naturligtvis fler dimensioner än denna. Däremot är det intressant att idén har framförts av lite olika parter i debatten på sistone.

USA hankar efter med bolagsskattesänkningar

2008-03-11T23:13:00.004+01:00

Sverige må vara ett högskattesamhälle, men vissa skatter har vi mindre problem med än andra länder.

Bolagsskatten kan sägas vara på en förhållandevis konkurrenskraftig nivå i Sverige. Nu beror detta naturligtvis på vilket land man jämför med: Sveriges 28% står sig slätt mot t.ex. Irlands 12,5% eller Slovakiens 19%, men ett land som - lite förvånande - ligger avsevärt högre är USA, på 35% (eller över 39%, beroende på hur man räknas). USA ligger faktiskt väl över OECD-snittet på 28,5%. (OECD-siffror härifrån.)

Att USA hamnat över snittet beror främst på att många andra länder sänkt sina bolagsskatter under de senaste åren, enligt Alex Brill vid AEI. Han förklarade i en podcast i höstas hur det kan sägas finnas en Lafferkurva för bolagsskatter (Cato utreder det kortfattat i ett paper här och i en artikel här), genom att en för hög skattesats helt enkelt hämmar företagandet (studien finns här). Att sänka skattesatsen behöver inte betyda sänkta skatteinkomster för staten; Irland är ett exempel på hur sänkta företagsskatter kan locka fram nytt företagande (även om det till viss del säkert kan tillskrivas skattekonkurrens mellan jämförbara länder (inom EU) snarare än nyföretagande).

Brill menar att en skattesats runt 26% tycks vara den bästa nivån för att maximera skatteinkomsterna. Detta torde dock vara väldigt föränderligt över tiden, och samvariera med förändringar i andra skatter (främst på arbete). Hur som helst är det nyttigt att den tiden är över då det var en vida utbredd uppfattning att man kunde beskatta företagen hur hårt som helst utan att det fick negativa effekter. Istället är det nu snarare en praktisk fråga än en ideologisk.

Här lite matnyttig fakta på ämnet från Tax Foundation.

Celebert beröm

2008-03-11T18:15:00.002+01:00

Finansminister Anders Borg är känd för att läsa mycket och ofta basera sin politik på ekonomisk forskning. Han inledde själv forskarstudier vid Stockholms universitet, dock utan att lägga fram någon licentiat- eller doktorsavhandling.

Nyligen fick ekonomen och Ratioforskaren Andreas Bergh en kommentar på sin blogg angående sin bok "Den kapitalistiska välfärdsstaten" (som jag recenserat) signerad "Anders Borg". Nu finns det ganska många Anders Borg i Sverige, men enligt källor på Ratio så ska en kontroll med finansministerns pressansvariga ha givit vid hand att det faktiskt är han som ligger bakom kommentaren.

I och för sig kanske det inte var helt otroligt att han skulle berömma just Berghs bok... =)

Spelmarknader som analysverktyg

2008-03-01T19:11:00.002+01:00

I sin senaste - mycket läsvärda - bok, "The myth of the rational voter" (ett utdrag finns här, dock utan avsnittet relevant för det nedanstående), tar Bryan Caplan upp exemplet med PAM, Policy Analysis Market, ett verktyg som sattes upp av en underavdelning till det amerikanska försvarsdepartmentet. Genom PAM kunde människor lägga bud på olika frågeställningar kring säkerhets- och försvarsfrågor. Två kongressledamöter riktade kritik mot PAM, och menade att det uppmanade till terrorism, eftersom en del av frågorna handlade om risken för terrorattentat, mot USA och annorstädes. Verktyget fick uppmärksamhet och stark kritik även från annat håll, och lades snabbt ned. (Mer om PAM finns att läsa bl.a. här.)

Problemet som Caplan pekar på är att detta var en reflexreaktion, utan egentlig eftertanke. I själva verket har det konstaterats att vadmarknader är mycket bra på att ge indikationer kring vad som är riktiga analyser och policybeslut i en given situation, och även hur val kommer att utfalla.

I Newsweek rapporterades nyligen att vadmarknader för politiska händelser har blivit mer och mer populära runtom i Asien. Intressantast är kanske hur taiwanesiska Centre for Predicition Markets satt upp en vadslagning (dock ej med riktiga pengar) om det kommande presidentvalet i slutet av mars.

Det intressanta ur ekonomisk synpunkt med vad är hur de kan användas för att förutsäga resultatet av processer som val, marknadsbeteenden eller agerande i kritiska situationer. Analysen av vadmarknader faller inom området spelteori, som varit det område inom vilket flera forskare som belönats med ekonomipriset till Nobels minne på senare år varit aktiva. Det är inte orimligt att gissa att kommande års spetsekonomiforskning och ekonomipris kommer röra sig inom området spelteori.

Kanske kan man slå vad om det sistnämnda?

Avfallsekonomi

2008-02-25T17:32:00.002+01:00

Nästan allt kan vara resurser, även sådant människor vill bli av med (man kan ju tänka sig att betala för att göra sig av med avfall, på ett eller annat sätt). Således finns det en ekonomi kring sopor, som kan vara särskilt intressant för Sverige. I Kiruna importerar man sopor från Norge, eftersom det i Sverige finns företag med komparativa fördelar vad gäller sopförbränning. Enligt EU omsätter avfallshantering 100 miljarder € om året i EU(-25, siffror från 2006).

Nu senast skrev Per Bylund på mises.org om Sveriges havererade återvinningspolitik. En intressant studie av sophanteringsmarknaden i Skåne släpptes av Timbro för något år sedan. (Av samma författare finns även en rapport på Captus om Avfall Sveriges lobbyverksamhet. Här skriver Avfall Sverige själva om avfallsekonomi.)

Det som kan vara särskilt intresseväckande med just sophanteringen är att det lätt sorteras in bland de uppgifter som vanligen räknas som kommunens kärnuppgifter, som infrastruktur, VA och renhållning. Genom att upphandlingssystem införts så har privata aktörer dock kunnat ta sig in (även om det inte alltid fungerar som det borde). Upphandling är dock bara ett mellansteg mellan offentligt utförande och en faktisk privat marknad. Som med andra kommunala verksamheter är stordriftsfördelarna det främsta skälet som anges till varför detta är något som ska skötas av kommunerna själva, eller i alla fall under uppsikt av dem. Det är måhända svårt att tänka sig en mindre reglerad modell, där kunderna och avfallshanteringsföretag sluter skulle sluta avtal om hämtning (det finns inte mycket skrivet om det, men jag hittade den här analysen i denna småroliga skriftserie). Ett problem i ett sådant läge är självklart att sopor skapar negativa externaliteter när någon av en eller annan anledning inte tömmer dem.

Vissa utvecklingsländer, däribland Indien, importerar miljöfarligt avfall som båtskrov, elektronik mm. och låter det sen bara ligga, vilket skapar enorma soptippar av giftigt avfall som inte hanteras och isoleras ordentligt. Detta är förstås baksidan av frånvaron av internationella regleringar, särskilt då det finns risk att det skapar negativa externaliteter även för andra länder om tipparna finns i havsnära miljöer. (Problemet liknar det med oljetransporter till havs.)

Så länge avfallshanteringen sker inom vettiga institutionella ramar torde det finnas möjlighet för privata aktörer att delta. Då krävs dock självklart någon form av regleringar.

Några tips

2008-02-15T21:07:00.003+01:00

Det har varit ganska tyst här på bloggen de senaste två månaderna, vilket vi såklart beklagar. Åtminstone jag ska försöka bättra på postningsfrekvensen i det kommande. Under tiden är här några tips på intressanta skriverier borta på Vox.

Tre ekonomer (Alesina, Ichino, Karabarbounis) har föreslagit att kvinnor ska betala lägre skatt än män. De har fått kritik för detta, och svarar här.

Via CEPR finns ett bra och kortfattat paper om CAP:s historia och framtid.

Andrew Rose har skrivit en intressant - om än med en vag slutsats - betraktelse över länder som lämnar valutasamarbeten.

Landet utan liberaler

2007-12-15T00:03:00.000+01:00

Österrike är ett underligt land. Inklämt mellan bergskedjor, i Tysklands bakvatten, på gränsen mellan väst- och östeuropa, fortfarande med det dryga sexhundraåriga habsburgska väldets arv som en del av den nationella känslan, en byråkratisk apparat med lika många gråa tjänstemän som under dubbelmonarkin Österrike-Ungern för 120 år sedan... och samtidigt ett oerhört rikt och lyckat land, med en välfärdsstat nästan lika omfattande som den svenska.

Economist hade för ett par veckor sen en special om Österrike. Landet som för hundra år sedan var Europas intellektuella centrum, som födde fram den österrikiska ekonomiska skolan, Popper, Wittgenstein och fantastisk musik, är idag kanske inte ledande inom dessa områden, men fortfarande ett välmående och välgående land. Den "österrikiska modellen", om man kan tala om en sådan, bygger i korthet på dels en överenskommelse mellan stat, industri, kapital och fack om att ha landets och ekonomins bästa som första prioritet, vilket lett till en fredlig arbetsmarknad, låg inflation och låg tillväxt; dels internationell neutralitet, men sedan 1995 entusiastiskt deltagande i EU; dels en federal modell med nio delstater; dels två stora, statsbärande partier (ÖVP, "de svarta", kristdemokrater respektive SPÖ, "de röda", socialdemokrater) som turats om att styra sedan den formella självständigheten 1955 eller i stora koalitioner. Andra komponenter, så som ett småföretagsintensivt näringsliv och katolicism, kan räknas med i modellen men dessa är de viktigare beståndsdelarna.

Det lustiga med Österrike är att man trots en öppen, exportinriktad ekonomi, relativt hög invandring, EU-vänlighet, kontakter med väst alltsedan självständigheten och stabila sociala förhållanden inte hittar några liberaler i landet. Det finns Liberales Forum, med en riksdagsledamot sen valet 2006, och han - Alexander Zach, partiledare och före detta generalsekreterare i studentförbundet - blev invald på en socialdemokratisk lista, i utbyte mot att liberalerna kampanjade för SPÖ i valet. Mellan 1999 och 2006 var Liberales Forum inte representerat i parlamentet, och efter 1999, som Wikipedia uttrycker det, "liberalism effectively ceased to exist as a political force in Austria". Inte heller i de andra partierna finns det några påtagliga liberala element, så som i moderaterna och centerpartiet i Sverige. Inom ÖVP finns det en del marknadsliberaler, och de gröna är liberala i en del frågor, men det är ytterst marginellt.

Att Österrike lyckas förbli ett land med högt välstånd kan sägas bero på att de andra partierna för en liberal politik på de rätta områdena (även om de själva skulle beskriva det som sunt förnuft-politik). Strukturomställningar inom industri har gått förhållandevis lätt, landet ligger långt fram inom forskning och högteknologisk utveckling (med en satsning på 2,4% av BNP förra året på FoU), investeringar i funktionell infrastruktur och boende (staden Wien - känt som "röda Wien", eftersom den styrts av SPÖ oavbrutet sedan den skildes från Niederösterreich och blev en egen delstat 1922 - är tydligen världens största enskilda fastighetsägare, med över 200 000 kommunala bostadsfastigheter) har underlättat för marknadsekonomin att fungera.

Economist lyfter i specialen fram Joseph Schumpeter, en av 1900-talets viktigaste ekonomer, som myntade uttrycket "kreativ förstörelse". Det har blivit ett viktigt begrepp i globaliseringens tid, där gamla produktionssätt alltmer behövt uppdateras, förändras, läggas ned - eller förstöras - för att anpassa ekonomin till global konkurrens. Economist lyfter fram några områden där Österrike skulle vara betjänt av reformer de kommande åren: nationell infrastruktur, skattesystemet och offentliga utgifter, arbetsmarknaden, konkurrenskraften och utbildningssektorn. Det sistnämnda är särskilt viktigt, eftersom Österrike inte har betygskrav för högre studier, vilket lett till en kvantitativ expansion, påspädd av inflyttande tyska studenter. Arbetsmarknadens behov av reformer är något OECD trycker speciellt på i sin economic survey över Österrike från juli i år.

Att jämföra Sverige och Österrike är intressant. Båda länderna har höga skatter, låg korruption, öppna ekonomier, omfattande generell välfärd, semikorporativistiska arbetsmarknadssystem, konsensusbetonad politik och liknande efterkrigshistoria (neutralitet, EU-medlemskap 1995, strukturomvandlingar, ökad invandring under 90-talet). Trots det skulle jag inte säga att det finns mycket Sverige kan lära av Österrike i dagsläget.

Mer konstgjord andning

2007-12-12T19:52:00.000+01:00

Nu har Fed, ECB mfl. centralbanker lärt sig att de kan samordna sina insatser, till skillnad från vad de gjorde under subprime-krisen tidigare i höstas. Idag offentliggjorde de att de hade handen på hanen när börserna dök, och sköt in mer pengar på marknaden (vilket - kortsiktigt - löste problemen och nedgången vändes till en uppgång). Det är svårt att se detta som annat än konstgjord andning till marknader i gungning.

DN skriver att "Centralbankernas syfte är att öka likviditeten på de ansträngda internationella finansmarknaderna, det vill säga minska bristen på pengar". För en monetarist skulle detta vara motsägelsefullt, eftersom centralbanker även ska begränsa inflationstakten (något man förvisso inte alltid lyckats med), vilket inte uppnås särskilt väl genom att minska riskerna för finansmarknadsaktörer genom räntesänkningar och återkommande inskjutningar av likvida medel.

Som Erik argumenterade när vi senast hade uppe centralbankers roll till diskussion här på bloggen så kan man se skapandet av stabilitet och förtroende i det finansiella systemet som den viktigaste uppgiften för centralbanker. Men om man ser centralbanker som föräldrar och finansiella marknader som bångstyriga småbarn så kan analogvis centralbankerna inte alltid komma till räddning när finansmarknaderna gjort något dumt, utan att samtidigt på något sätt kommunicera att "barnen" uppfört sig på ett opassande eller ohållbart sätt. Det skulle leda till alltför generös kreditgivning (vilket kan analogvis kan beskrivas som att barnen tillåts äta för mycket lösgodis på lördagen) inom det givna systemet - något som centralbankerna sen får städa upp efter, för att undvika en fullständig krasch.

Becker och Posner om skatteundvikande

2007-12-07T22:35:00.001+01:00

Gary Becker och Richard Posner är två av världens ledande teoretiker inom det intressanta området rättsekonomi (law and economics). Becker fick också ekonomipriset till Alfred Nobels minne 1992 för sitt arbete med att expandera nationalekonomisk analys till delar av den mänskliga samvaron som inte vanligtvis räknas till marknaden, exempelvis kriminalitet och familjestrukturer. (Stephen Dubner och Steven Levitt har populariserat detta med sin bok Freakonomics från 2005, som var början till ett ökat populärvetenskapligt intresse för nationalekonomisk analys.)

Becker och Posner har en gemensam blog, där de skriver insiktsfullt om olika ämnen, främst inom rättsekonomi. Nyligen gjorde de varsitt inlägg om skatteflykt (tax avoidance) och skatteundandragelse (tax evasion) som är läsvärda.

Becker frågar sig inledningsvis varför det inte är förekommer mer skatteundvikande (om man använder det som samlingsbegrepp för legal skatteundandragelse och illegal skatteflykt), när den förväntade vinsten på beteendet är hög. Den beräknas (enkelt uttryckt) genom att sannolikheten att bli upptäckt multiplicerat med summan på böterna subtraheras från sannolikheten att inte bli upptäckt multiplicerat med summan som undandras beskattning. Becker exemplifierar med att om en person kan undandra skattemyndigheten 1000 dollar, böterna för undandragelsen är 20 procent av summan (200 dollar) och risken att bli upptäckt 7 % (så stor andel av deklarationerna granskas av IRS årligen i USA), så blir den förväntade vinsten 916 dollar ((0.93x1000)-(0.07x200)=916).

Två faktorer som Becker identifierar som viktiga för skatteundvikandet är straffets storlek och mängden deklarationer som granskas, respektive hur höga marginalskatterna är. Ju högre marginalskatt, desto större tendens till skatteundvikande (vilket är en central aspekt för teorin om optimal beskattning, med den enkelt illustrerade Lafferkurvan: (för) höga skatter påverkar individers agerande i riktning mot att hellre undvika att redovisa inkomster, vilket leder till mindre skatteinkomster för staten).

Men detta är inte allt, fortsätter Becker. Även institutionella och kulturella aspekter spelar in. Utifrån en kommande studie av Oscar Vela vid University of Chicago konstaterar Becker att exv. personer i yrken där mycket av inkomsten är dricks av naturliga skäl inte kommer redovisa all sin inkomst (det är svårt för staten att kontrollera vad som ges i dricks). Gifta personer tenderar tydligen att undvika skatt i lägre utsträckning än ogifta. Och i vissa system och länder - Becker nämner Ryssland, delar av Östeuropa, Afrika och Latinamerika - är det svårt för staten att få människor att lämna in inkomstdeklarationer överhuvudtaget, varför man föredrar system där skattebasen förskjuts mot mot moms och företagsskatter, som är svårare att fuska med. Det framstår mycket riktigt som logiskt att länder med system som ändrats ofta och där ickedemokratiska system funnits nyligen har lägre grad av tilltro från medborgarna till staten, vilket kan vara en anledning till obenägenhet att inkomstdeklarera (detta bekräftas också i denna studie).

Posner håller i stort med Becker, men noterar ändå att Becker i hans mening underskattar den beräknade kostnaden förknippat med att bli upptäckt vid skattefusk, särskilt rättegångs- och advokatkostnaderna om man ska bestrida åtalet. Mer intressant är dock kanske Posners invändning om informationskostnaden som är involverad: det är inte hur lätt som helst att skatteplanera, och kräver antingen att den tid man lägger ner på det ska vara värd den eventuella vinsten, eller att kostnaden för att låta någon planera ens skatter är lägre än det man räknar med kunna undanhålla staten genom det. Att skatteplanera är inte som att stjäla en cykel, påpekar Posner.

Mer svårmätt är den punkt som både Becker och Posner tar upp, nämligen människors tendens att följa lagen när man uppfattar att andra gör det, för att det är socialt stigmatiserande att uppfattas som en fuskare. (Detta kan i sin tur påverkas av vilka sällskap man vistas i, kan man tänka sig: de skatteundvikande m-ministrar och -tjänstemän som fått löpa gatlopp i media har troligen umgåtts i kretsar där det (av både ideologiska, moraliska och andra skäl) är mer accepterat att undandra skatt än i andra kretsar.)

Vidare diskussion kring Beckers och Posners inlägg finns här.

En bra uppsats kring teorier om skatteundvikande finns här.

Sen finns det en fråga som är relaterad till detta, nämligen hur lagstiftningen kring skatteflykt ser ut (det har jag skrivit om här).

Ekonomipriset förklarat

2007-12-06T11:49:00.000+01:00

Timbro har nyligen gett ut en rapport av Joakim Munkhammar, där teorin om allokeringsmekanismer som gav trion Hurwicz-Maskin-Myerson Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne i år förklaras. Rekommenderas.

Estland och skattekonkurrens

2007-11-19T21:07:00.000+01:00

SVT rapporterar att det finns folk som kommit på att det finns ett land en timmes flygresa bort som har 0 % beskattning av ej utdelade vinster i företag - att jämföra med Sveriges 28 %. Det finns - logiskt nog - också människor som upptäckt att det går att tjäna pengar på att informera om hur man startar ett företag i sagda land.

Fogdens representant ondgör sig över att detta kan leda till att människor som inte är "lojala med det svenska systemet" utnyttjar denna möjlighet. No shit. Det krävs en hel del lojalitet för att en företagare ska välja en såpass mycket högre skattesats. Givet att företag är intresserade av vinst, och inte av andra, mer diffusa värden som lojalitet med hemlandets skattesystem, så kan man inte klandra dem. Det man borde fundera på i Sverige är - om man anser det vara ett problem, alltså - vilka skälen är till att företag väljer Estland framför Sverige (att det går som på räls för Estland är en konsekvens av de skälen, inte skälen i sig).

Frågan berör en debatt som förts de senaste åren, om skattekonkurrens. (Folket på Cato förklarar varför skattekonkurrens är bra för att hålla regeringar skärpta vad gäller utgiftsdisciplin, ävenså Dan Mitchell när han var på Heritage; en informativ uppsats från GU finns här.) Att vissa länder använt skattesatser för att nå fördelar i den institutionella konkurrensen inom EU har lett till att andra länder klagat på "illojal" och "skadlig" skattekonkurrens, och EU har börjat fila på lagstiftning för att förhindra detta. (Estland har t.ex. redan fått höja sina punktskatter på tobak och alkohol, men i det fallet är det inte endast konkurrensfördelen i sig som motiverar EG-ingrepp i den inhemska beskattningen, utan samma "folkhälsohänsyn" som motiverar att Sverige kan ha kvar ett alkoholmonopol, den inre marknaden till trots.)

Man kan se det som att skattekonkurrens och skatteharmonisering står i motsats mot varandra. Högern brukar då - logiskt nog - ställa sig på skattekonkurrensens sida, som en marknadens restriktion på staten (det brukar ju vara tvärtom). OECD gick 1998 ut mot skattekonkurrens, eller vad den menar är "harmful tax practices" (Dan Mitchell var, föga förvånande, kritisk - liksom ett antal marknadsliberala ekonomer, däribland Milton Friedman, i ett öppet brev till Bush i maj 2001).

Det problematiska är att det som skatteätare ser som problemet med skatteharmonisering (mindre konkurrens, risk för högre skatter och sämre budgetdisciplin -> svällande stat) även kan ses som en harmonisering av regler, och därmed ett utjämnande av rättigheter. Liberaler brukar gilla lika rättigheter (i motsats till särskilda rättigheter eller särrättigheter), men följdfrågan blir varifrån vi får ett "liberalt" koncept om lika rättigheter som inte utmynnar i en glidande skala ner till ett nordkoreanskt alla-svälter-lika-mycket-begrepp? Jo, vi får ett sådant koncept genom jämförelser mellan olika system - eller, om man så vill, konkurrens mellan dessa. Om Estland behandlar sina företag lika och beskattar deras (icke-utdelade) vinster till 0 %, och Sverige behandlar sina lika och beskattar dem dito till 28 %, så kommer troligen många företag att föredra den estniska likabehandlingen. Och det är därför institutionell konkurrens, såväl vad gäller skatter och företagsklimat som idéer och åsikter, är värt att värna; det är nämligen ur den som vi vaskar fram ståndpunkter kring vilka system som är bra och vilka som bara, i en eller annan utsträckning, suger.

Den nekrofila skatten

2007-11-01T23:35:00.000+01:00

Vid årsskiftet 2004/5 avskaffades arvs- och gåvoskatten i Sverige. Det var den socialdemokratiska regeringen som gjorde det, och det kom relativt överraskande, även om det fanns bred politisk uppslutning bakom beslutet. (En bra bakgrundsbeskrivning till beslutet ges här.)

Arvsskatt är på många sätt en känslig skatt, eftersom det lätt kan uppfattas av efterlevande som sörjer en nyligen bortgången att staten jävlas med en i en svår stund om den kommer och vill roffa åt sig av arvet. Det finns även rättviseaspekter som talar såväl för som mot arvsskatt.

Mycket beror på hur den är utformad. I senaste Economist förordas arvsskatt i den form som den fanns i Sverige, det vill säga som en skatt på arvet, inte på dödsboet (det senare tycks vara den modell som finns i Storbritannien). Tories pressade Gordon Brown på ett taktiskt smart sätt genom att annonsera att de ville sänka arvsskatten, vilket ledde till att Brown inte hade läge att utannonsera ett "snap election" som många menade att han var på väg att göra, skriver Economist.

Rosemary Righter (kul namn) på Times Online ger goda argument mot arvsskatten - den drabbar främst medelklassen (de riktigt rika planerar bort den), bestraffar gott beteende (sparande) och är en dubbelbeskattning. Även IEA var ute i augusti med en skrift om arvsskattens skadliga verkningar.

Att arvsskatten är ekonomiskt kontraproduktiv är inget omtvistat påstående. Dess existens beror i de flesta fall på politiska principer, vilket förvisso inte behöver vara fel som grund. Det finns dessutom liberala ideologiska motiveringar till arvsskatt - John Stuart Mill förordade till exempel en brant progressiv arvsskatt, och tanken om att personer inte ska ges fördelar enbart baserat på föräldrars förmögenheter kan sägas stämma in med tanken om liberal meritokrati och jämlikhet.

I den verkliga politiken är dock arvsskatten en högeligen taktisk fråga. Man skulle kunna göra ett gott case för att socialdemokraternas avskaffande av arvs- och gåvoskatten var ett taktiskt drag, för att slippa behöva bemöta den stora kritiken mot skatten som troligen skulle komma i valrörelsen 1½ år senare. Ser man på hur s resonerat kring andra skatter på ägande så är det svårt att se varför det skulle ligga någon ideologi bakom avskaffandet av arvs- och gåvoskatten.

Optimal beskattning

2007-10-28T23:04:00.000+01:00

I New Yorker idag (eller imorgon, egentligen) finns en artikel om det illusoriska språk som omger politikers användning av teorin om Lafferkurvan, vilken i korthet säger att det av olika anledningar kan komma in mer skatteintäkter (i pengar, inte i andel) efter en skattesänkning. Artikeln menar att politiker (republikaner) i USA använder teorin som ett cirkelbevis för varför skattesänkningar är en win-win-situation - att det går att sänka skatterna och samtidigt inte behöva skära ner på offentliga utgifter (givet att man anser att nedskärningar på offentliga utgifter inte är önskvärt). Cirkeln sluts av att ekonomin (förhoppningsvis) går uppåt inom kort, vilket gör det svårt att visa kausalt att detta inte hade att göra med skattesänkningarna.

Ett exempel på när teorin om "optimal taxation" använts som ofta kommer upp är Ronald Reagans skattereformer under 80-talet. Det är fortfarande omdebatterat om Reagans reformer ledde till en förbättring av ekonomin eller om det var andra faktorer som var avgörande.

Problemet med en analys av dylika skattereformer är att de tenderar att bli spekulativa (till exempel kan det antas vara för tidigt att analysera skattesänkningarna Bush genomförde 2001-03) eller kontrafaktiska (vad hade hänt med ekonomin om inte 9/11 inträffat, etc.). En faktor man måste ha i åtanke är när i den ekonomiska cykeln reformen sker (vilket kan vara svårt att avgöra i förväg, eftersom cykler inte alltid är lätta att förutse).

Ett exempel på att Lafferkurvan utelämnar andra faktorer var när Ryssland genomförde en inkomstskattereform 2001, som innebar en platt inkomstskatt på 13%. Reformen följdes av ökade skatteintäkter de följande åren. I ett sådant läge vore det förstås öppet mål för en lafferist att påpeka att att Ryssland genom att sänka skatterna uppnått högre statliga intäkter, genom att fler anser det lönt att gå från odeklarerade inkomster till deklarerade, fler arbetar, mm. Men i Rysslands fall spelar en faktor som som stigande eller sjunkande energipriser - och därmed skatteintäkterna från dessa - också roll för såväl statens inkomster som avdragsrätter för företag, boendekostnader mm.

Lafferkurvan används gärna av politiker, men alla skattesänkningar behöver inte vara som Bushs (ofinansierade och främst för höginkomsttagare). Det kan bli intressant att om några år se om Anders Borgs "jobbavdrag" - parat med reformer av ersättningssystem och arbetsgivaravgifter - kan sägas ha lett till ökade skatteinkomster (minskningen i statliga utgifter borträknad då).

Economist om centralbankerna

2007-10-26T23:03:00.000+02:00

Förra numret av The Economist innehöll en stor special om centralbanker, med flera intressanta inlägg. Bland annat fanns en beskrivning hur den ekonomiska utvecklingen de senaste åren pekat mot att inflationen skulle späs på, men att centralbankerna hållit den i schack på ett lyckat sätt. Den tar även upp den balansgång centralbankernas rattare måste gå för att hantera den kontrollmakt de har getts, samt ger en god beskrivning av hur världsekonomin påverkats av kreditkrisen tidigare i höstas.

Läsvärt.

Fettskattens siare

2007-10-22T03:09:00.000+02:00

Folket borta på Vox har fått för sig att fettskatt är en toppenidé för att bekämpa överviktsproblemen på makronivå. Och visst, beskattar man något leder det obönhörligen till mindre konsumtion av detta (generellt iallfall: fan vet hur stor skillnad höga punktskatter på bensin och alkohol har på bilkörande och supande...).

Argument för punktskatter på onyttigheter kommer nästan alltid ner till att folk är dumma, eller iallafall att de inte vet sitt eget bästa. Eller nja, det är att vara överdrivet raljant. En mer intellektuell förevändning är att så länge vi har ett sjukvårdssystem som finansieras gemensamt, så kan man låta onyttigheterna bära sina egna kostnader - för behandling av fetmarelaterade sjukdomar, skrumplever, lungcancer, etc. - genom att beskatta orsakerna. Problemet, iallafall för en liberal, är att man då ger carte blanche till en nanny state, som lägger sig i medborgarnas individuella livsvanor. Nu är det ju inte så att man ska acceptera att människor dumpar över kostnaderna för sitt (medvetet) onyttiga leverna på andra, men den konsekventa lösningen - ett sjukvårdssystem där behandling av sådana sjukdomar inte bekostas av offentliga medel - är för många svårsmält, särskilt för de som är rädda för ytterligare glidning mot ett system med högre grad av privata sjukförsäkringar. Dessutom kan det bli svåra kausalitetsbedömningar (beror dina hjärtproblem på dina lätta övervikt och stillasittande livsstil, eller på att sådana sjukdomar ligger i släkten? osv.).

Ett annat problem är att det handlar om siande i många fall, och statligt siande därtill. Om till exempel socker i läsk beskattas kommer det ge incitament till tillverkaren att ersätta socker med något annat, till exempel sötningsmedel. Problemet är att vi inte vet i ett visst läge om vissa saker är farliga eller inte. Ska staten då "gissa" vid en viss tidpunkt vad som är nyttigt och onyttigt, reglera/beskatta utefter det, och sen ändra det när nya forskningsrön visar motsatsen?

Karl Popper skulle kanske svara ja. Men det förutsätter att staten är den aktör vi önskar ska ta ansvar för problemet. I de flesta andra fall anser liberaler att individen ska ha frihet och ta ansvar för sina handlingar själv. Förvisso kan fett- och annan onyttighetsskatt då ses som en form av "försäkring" - staten samlar in extra cash från dem som lever riskabelt. Men hur drar man gränsen mellan till exempel att äta fet mat eller dricka sprit, och andra former av (frivilligt) risktagande? Svaret blir troligen att det beror på omfattningen, eller omräknat på kostnaderna för sjukvårdssystemet. Därigenom säger staten på ett praktiskt sätt vad som är okej eller inte okej att ägna sig åt - av redan icke-illegala aktiviteter, alltså. (Följdfrågan då blir varför vissa substanser är illegala, medan andra är tillåtna...)

Slutsatsen verkar bli att regleringar oftare bygger på ad hoc-beslut snarare än principiella avvägningar. Är verkligen ad hoc-beslut inom politiken önskvärt?

Dricks och ekonomi

2007-10-13T15:16:00.000+02:00

Ett underligt fenomen inom ekonomin är dricks. Vem som ska få det, på vilket sätt och hur mycket varierar starkt från land till land. Till synes finns det inga kulturella implikationer som går att generalisera utifrån heller. Så varför finns fenomenet då?

Vissa hävdar att det inte finns någon ekonomisk teori utarbetad om varför dricks finns. Andra menar att det finns teorier, men att de inte är hundraprocentliga. Intuitivt skulle man tänka sig att dricks ges på en inrättning dit man ofta återkommer, för att försäkra sig om gott bemötande i fortsättningen; å andra sidan, om dricks ses som en belöning som ska korreleras till det utförda arbetet (av den som serverar, alltså - inte för hur det beställda smakade, för det har den som serverar inte haft något med att göra, generellt), då bör dricks ges i i princip alla fall. Men enligt "vanlig" ekonomisk teori kommer en gäst se på priset och väga om det är värt för att få det den önskar; lägger då alla automatiskt till dricks när de gör prisjämförelser? Och vad är då det faktiska priset - det som skrivs ut, eller uppräknat med mellan 5 och 20% dricks?

Borta hos Misesinstitutet gillar man dricks, som den "vackra illustration av kraften i frivilligt, decentraliserat utbyte" (min översättning). Tanken om att dricks kommer av en form av privat vilja att uttrycka en åsikt om en tjänst talar emot den teori som säger att dricksande sker på grund av att det är en social norm, eftersom det då inte skulle handla om något personer gör utifrån en (fullständigt) rationell analys, utan av en känsla av att "det måste man, alla gör ju det". Ofer Azar har skrivit en del om dricks som social norm.

I Sverige är dricks hyfsat ovanligt; vissa teorier menar att dricks är vanligare där minimilönerna är lägre. Till viss del kan dricks förklaras med psykologiska orsaker som dåligt samvete över ojämlikheter, menar vissa (däri kan också ligga förklaringen till att mer dricks ges till den som uppfattas som extra trevlig eller sympatisk, även om den gör samma sorts jobb; vi tenderar att vilja hjälpa dem vi sympatiserar och/eller identifierar oss med i högre utsträckning än andra). En mängd studier visar också på att det samband man kunde förvänta sig - god service och hög dricks - är svagt.

Varför ses det, iallafall i de samhällen där dricks förekommer, som en markering att inte lämna någon dricks? Borde inte dricks vara ett "plus" för den som gjort ett extra bra arbete - när man får det man beställt korrekt men utan något extra så bord eman väl rimligen betala det pris som står? Eller sänker restauranger sina priser och förväntar sig dricks? Det senare motsägs av ekonomisk teori - restaurangen måste kunna gå runt utan dricksen.

Troligast är att dricks helt enkelt är ett utrymme för att sätta betyg på servicen, så som man uppfattat den i sin subjektivitet (att mer dricks ges på soliga dagar eller om den som serverar säger sitt namn är sådant som påverkar den subjektiva uppfattningen om servicen), och utifrån sina förutsättningar (är man student kanske man dricksar mindre än en heltidsarbetande, och är man inte på humör att ge dricks så kanske man väljer att handla sin mat i en affär eller vid en snabbmatsinrättning istället för att sätta sig på en restaurang och bli serverad).

"Idrotten", "sakkunniga" och rent-seeking

2007-10-02T00:15:00.000+02:00

Ett bråk har blossat upp kring den utredning som finansdepartementet tillsatt för att se över skatteregler för föreningar och stiftelser. Något som diffust kallas "idrotten", i form av Riksidrottsförbundet, är upprörda över att de inte får vara med i utredningen.

Förvisso kan man hävda att en centralorganisation för Sveriges mesta föreningsverksamhet - idrotten - kan både ha ett intresse att påverka en eventuell ny lagstiftning och bidra med kunskaper. Frågan är vad man gör när det senare används som förevändning för att föra fram sina intressen i det förra.

I Sverige har det korporativa systemet varit en viktig del av det politiska systemet under 1900-talet. Med tiden har vi dock dragit oss ifrån det, och allt färre organisationer ges per automatik företräde in i utredningar eller som remissinstanser (några undantag finns förvisso kvar).

Korporativismen har två sidor. En förespråkare för ett ideologibefriat, teknokratiskt lagstiftningsarbete skulle troligen tycka att det är toppen att personer, organisationer och andra representanter bjuds in som "sakkunniga" inom ett visst område, när regler ska ses över. Problemet är att dessa etablerade aktörer - insiders, skulle man kunna kalla dem - är etablerade just eftersom reglerna har gynnat dem, eller att de anpassat sig till reglerna på ett sätt som visat sig gynnsamt. Av sin natur (iallafall om man utgår från rational choice-teori) kommer de att vilja bibehålla de regler som gynnar dem.

Riksidrottsförbundet är nu sura att de inte inbjuds att påverka lagutredningen. Eller, det de inte säger högt: de är rädda att förlora sina räntor. Samma symptom finns överallt hos intressegrupper som av någon anledning bjudits in som sakkunniga och fått påverka reglernas utformning.

Man bör därför ta lugnt på Riksidrottsförbundets kritik. Däremot bör man ställa sig frågan vad som ska avgöra vem som ska få sitta med och diskutera och vem inte. Det är inte plats för intressegrupper, men inte heller för godtycke. Enklast vore kanske att hålla borta de som kan tänkas ha något direkt (ekonomiskt) intresse i hur regelverket utformas. Men då riskerar lagen att endast bli ett område för jurister.

Som Bismarck sa: "Folk mår bäst av att inte veta hur korvar och lagar kommer till."

Demokratins kostnad

2007-09-05T14:47:00.000+02:00

I juli skrev Economist om ön Sark, strax öster om Gurnesey i Engelska kanalen, som är ett av få kvarvarande exempel på formell feodalism (markägarna hade tills nyligen fler platser i den lokala beslutande församlingen än de folkvalda). Sark har haft fördelen att med närmast konsensus (det bor bara 600 personer på ön) kunnat besluta om saker som beskattning, vilket har gjort att den civila administrationen har hållits liten och billig.

Nu ska detta inte ses som ett argument mot demokrati. Däremot kan man notera att såväl Sark som de central- och östeuropeiska länderna är exempel på länder där de offentliga utgifterna, och därmed den statliga administrationen, är i en ökningsfas. Det är tyvärr svårt att, när ett land blir rikare och ser en möjlig att exv. utöka de generella trygghetssystemen, undvika att mängden "red tape" och byråkrati ökar samtidigt. (Och med byråkraterna kommer lätt en svällande stat, lär oss public choice-skolan...)

Som Dan Mitchell uttrycker det: "Government is a luxury good."

Kyotoprotokollet och allmänningen

2007-08-29T00:06:00.000+02:00

Nationalekonomen Joakim Sonnegård skriver i dagens understreckare om Kyotoprotokollet och de filosofiska problem som gör att det inte har levts upp till lika väl som förväntats.

För det första handlar kärnan i bekämpandet av klimatutsläpp om att åstadkomma fungerande äganderätter till luften. Luften, liksom till stor del även vattnet, är ett skolboksexempel på allmänningens tragedi. Detta är ett grundläggande filosofiskt problem - oägda resurser ger förvisso alla som har tillgång till dem nyttjandemöjlighet, men detta leder till att resurserna överutnyttjas, eftersom det inte finns intresse hos någon av aktörerna att minska sin använding av resurser, i alla fall så länge ingen annan gör det.

Vilket för oss in på nästa problem: fångarnas dilemma. Det finns olika modeller för detta problem, men i detta fall är upplägget tydligt: varför ska en aktör - i detta fall ett land - minska sitt utnyttjande av allmänningen - luften - på bekostnad av konkurrensnackdel gentemot andra och minskad tillväxt?

Sonnegård refererar i detta ekonomiprofessorn Scott Barrett, som konstaterar det som är ganska uppenbart: i det fall det inte finns någon teknik för att avgränsa äganderätter på (anledningen till att man vill göra det från början är att det hindrar överanvändning av resurserna; när ansvaret för en resurs är ens eget och inte kollektivt så tenderar människor att vårda den. Eller som David Schmidtz uttrycker det: "We need to take the resources out of the commons if we want them to be preserved for our children.") ännu, som vad gäller exempelvis luften, så blir det rimliga alternativet att förespråka någon annan form av reglering. Då det, som påpekas av Barrett, inte finns någon världsregering som kan reglera detta genom lag och hot om våld vid överträdelse så måste regleringen ske frivilligen.

Alltså behövs ett protokoll, eller någon liknande överenskommelse, som inkluderar ett stort antal av världens större och viktigare länder för att dels vara trovärdigt, dels ha någon effekt (de nordiska länderna kan enas om att skära ned sina koldioxidutsläpp fyrdubbelt mer än Kyotoprotokollets ambition, men det skulle inte göra någon större skillnad så länge USA eller Kina inte gjorde någon form av minskning).

Ur ett ekonomiskt perspektiv skulle man titta på de ekonomiska incitamenten som finns att fortsätta släppa ut klimatgas i det nuvarande systemet. Då kan också ganska lätt konstateras att den anarkiska statsordning som råder på det globala planet ger ett direkt incitament att överutnyttja resurser som är allmänna för klotet - bland dem luften. Tills det finns en ordning som kan upprätthålla någon form av avtal om nyttjanderätt och mekanismer för att - på globalt plan - internalisera externaliteternas kostnad, i miljöfarlighet räknat, så kommer vi behöva dras med fortsatt ökande utsläpp.

Detta kan dock ställas på huvudet av t.ex. ett plötsligt tekniksprång.

En liten illustration...

2007-08-28T16:19:00.000+02:00

... av public choice-teori, Hagbard-style.

Centralbankers principer och pragmatik

2007-08-25T16:07:00.000+02:00

Erik skriver i ett välartikulerat inlägg en kritik av mina tidigare inlägg om kreditkrisen kring de amerikanska bolånen och de stora centralbankernas svar på denna. Jag ska här försöka ge ett svar.

För det första menar Erik att det är centralbankens - i detta fall Fed - uppgift att "inskjuta lite förtroende" i en marknad som gungar pga osäkerhet kring förväntningar och kommande utveckling och kreditgivning. I detta kan jag hålla med, men det är å andra sidan en positivistisk slutsats: eftersom centralbankerna har denna givna uppgift så är det rätt att de fullföljer den. Javisst. Men är det rätt att det är deras uppgift?

Frågan kan bemötas på två sätt - pragmatiskt och principiellt. Pragmatiskt är det mycket riktigt svårt att se det felaktiga i att centralbanken agerar för att uppnå funktionella och önskvärda mål som stabilitet, tilltro och tillväxt i ekonomin. Principiellt kan man dock fråga sig - möjligen aningen kontrafaktiskt, men ändock - vad som hade hänt om centralbanken inte kliver in och "justerar" en utveckling. Alla ser den stora nedgången/kraschen hägra när orosmoln hopar sig, men samtidigt anses nedgångar generellt vara naturliga justeringar av tidigare uppgångar (i en konjunkturcykel). Tilltron till centralbanken som nödvändig aktör för att stabilisera marknadsrörelser bygger på en bristande tilltro till att marknaden skulle kunna sköta detta av sig själv. Men aktörer på de finansiella marknaderna agerar inte fullt ut som att det handlade om en marknad om det finns en "korrigerande" kraft där i bakgrunden...

Förvisso kan man med fog hävda att det inte finns något egenvärde i att minska centralbankers inflytande, speciellt inte om det sker till bekostnad av en stabil marknad. Men i "stabilitetsskapandet" ligger också risken att centralbanker vill ta sig excesser i regleringen av marknaden. Eller hur ska man annars se på vice riksbankschefen Lars E O Svenssons (som Erik citerar i ett annat sammanhang) uttalande (DN 23/8, min fetning):

En annan [tanke om utveckling av inflationsmålspolitiken] är att längre fram
ta upp diskussionen om ett prisnivåmål där Riksbanken avsiktligt och tydligt
skulle styra prisutvecklingen mot en på en förhand bestämd nivå.

- Detta är något som diskuteras i delar av centralbanksvärlden och i forskarkretsar,
förklarar Lars E O Svensson.

Rätt av Bernake, rätt av Trichet och rätt av King

2007-08-24T01:35:00.000+02:00

Diskussionerna om centralbankernas agerande under de senaste veckornas kreditkris går höga, på den har bloggen här Patrick Krassén kritiserat framförallt Bernake för att spela ett dubbelspel och att inte ta inflationshotet tillräckligt allvarligt.

Jag tror annorlunda. Fed Funds rate ligger på tämligen höga 5,25 och inflationen, 2,7 på årsbasis, är under kontroll även om en viss höjning skedde under sommaren. Marknaden hade redan sent våras börjat markera att räntetoppen var nådd och diskonterade framtida räntesänkningar. Det handlar alltså inte om någont helomvändning på andra sidan om atlanten. Skulle Fed sänka styrräntan på mötet den 18 september kan det kraftigast, och det endast med god vilja, benämnas som ett tidigareläggande av redan förväntade justeringar.

Ytterliggare ett argument för den, uttalat tillfälliga, diskontoräntesänkningen och den, också tillfälliga, kreditboosten den augusti 17 augusti är att Fed, till skillnad från exempelvis Riksbanken har ett dualt mål; de har ansvar för att hålla stabila priser men styrdokumenten uttalar också en målsättning om ”maximal sysselsättning”. I Ett läge där finansbranschen bakbinder sig själv, man skulle kunna prata om stadier av förnekelse, förskjutning och till sist en kollektivt psykologisk regression, är det Bernakes plikt att inskjuta lite förtroende igen, att påminna om att fundamenta fortfarande ser bra ut. När Fed bedömer ”att nedåtriskerna mot tillväxten har ökat märkbart” ska man agera; allt annat är ett kardinalfel.

Lars E O Svensson påminner oss också återigen i dagens DI att bilden som ofta målas upp om moderna centralbanker som ”inflation nutters”, aldrig kan bli mer än vad han kallar en ”pedagogiskt förenkling”. Vid sidan om inflationsmålet är stabiliserandet av resursutnyttjanden alltid en praktiskt del av verksamheten. Lika väsentligt som det är att inflationen alltid står i centrum av analysen, lika viktigt är det att den aldrig får bli allenarådande (att stirra sig blind på inflationen kan var direkt skadlig; ta exemplet med exogena chocker). Skulle resultatet av en eventuell räntesänkning bli en svag höjning av inflationstakten kanske det är ett pris värt att betala för ett fungerande finansiell marknad; också en elementär del av ett centralbanks uppdrag.

Vissa menar vidare att de kriskrediter som Fed, ECB och nu senast Bank of England har ställt ut på lång sikt rubbar förutsättningarna för kreditgivningen, att vetskapen om att centralbankerna alltid tar smällen om det går illa kommer sänka priset på För lågt pris leder till för stora efterfrågan och marknadsmisslyckandet är ett faktum; om något år kommer vi vara tillbaka på ruta ett igen och återigen tvingas rädda private equity-branschen. Det ligger mycket i iaktagelsen men vad är alternativet? När Long Term Capital Management kollapsade 1998 hotades stora delar av världens finansiella system, denna kris har redan tvingats Bear Stearns att stänga två hedgefonder och här hemma spekuleras det i, återigen i DI, att Ragnhild Wiborg-förvaltade Pecunia ska gå samma väg till mötes. Att Pecunia skulle tvingas stänga och att två amerikanska hedgefonder i det närmaste har raderats ut är i sig inget problem, investerarna i fonderna håller samtidigt som detta skrivs att realisera sina förluster, de har misslyckats med sina investeringar och betalar just nu priset, men det är om vi kommer upp på LCTM-nivå som ”to big to fail” verkligen blir en realitet. Därför är Fed:s, ECB:s och Bank of Englands tidiga agerade riktigt, de riktar genom sitt generella erbjudande in sig på de övriga , de som inte överinvesterat i lågratade krediter. Men kan diskutera om räntan i Feds overnight-lån, 4,0 %, inte är några punkter för låg men att därifrån dra slutsatsen att agerandet på lång sikt snedvrider marknaden är att ta det allt några steg för långt; ingripandet är tillfälligt och inte överdrivet lukrativt. Det handlar inte om att rädda några investera utan att ingjuta en åtminstone modest framtidstro i det finansiella systemet..

Fyllig artikel om Bastiat

2007-08-23T00:17:00.001+02:00

Nu kan man förvisso ifrågasätta om påståendet att fransmannen Frédéric Bastiat skulle ha varit en "österrikare", sisådär 50 år innan den österrikiska skolan anses ha grundats av Carl Menger.

Det gör det dock inte mindre värt att läsa denna artikel på mises.org.

Kreditkrisens frågetecken, del 3

2007-08-21T23:37:00.000+02:00

William Buiter och Anne Sibert på den utmärkta nya ekonomiportalen Vox skriver, angående den subprime-inducerade kreditkrisen, med ungefär samma argument som jag hade tidigare:

It is of course essential that ‘moral hazard’ be minimised. This 'bail
out' of the illiquid by the Fed should be sufficiently costly that those paying
the price would still remember it during the next credit boom, and act more
prudently.

Följdfrågan blir förstås vilka de är som betalar priset, som författarna syftar på. Marco Onado skriver på samma portal att dessa är "the final investors":

The market participants who profited from creating the faltering
debt instruments are not the ones who will pay most of the cost of the
crisis; the losses will fall on the shoulders of final investors. Three things
need fixing: credit ratings, evaluations of asset marketability, and
transparency in the retail market for financial assets.

Frågan är om de policyimplikationer Onado beskriver verkligen är de riktiga. Hans "fixing"-lösning säger föga om vem som ska fixa (politiker? centralbanker?), och hur stabil "fixningen" kommer att vara. Som Charles Wyplosz skriver, ett par dagar tidigare:

The deeper moral is simple. Financial markets exist to do risky things. The
more risk they take, the higher the (expected) returns. You can use
regulation to squeeze risk out of a segment of the market, say banks, but
you don’t eliminate the risk, you just move it elsewhere. New segments,
say hedge funds, emerge to take over the risk and the high (expected)
returns that go with it. The problem is that little is known of the new
segment and its players, so the armies of regulators and supervisors that
protect us look in the wrong direction because they don’t know where to look.

Den direkta krisen verkar vara utriden nu, som det ser ut. Men någon gång kommer den globala högkonjunkturen att planas ut, och då gäller det för bedömare och investerare att inte bli tagna på sängen - vilket de verkar ha blivit under denna kris.

Relativitet

2007-08-20T20:07:00.000+02:00

Nån gång förra veckan kom det in en man på banken där jag arbetar extra, han skulle göra ett uttag på några tusenlappar. Under min obligatoriska eskapad in i grabbens privatekonomi, måste ju se om jag sälja på honom något mer tjänst, ser jag att han har närmare 300 000 kr på ett konto helt utan ränta. Mest av omsorg men självklart med bonusen i bakhuvudet säger jag nått i stil med att ”du ar ganska mycket pengar på det där kontot”.

Han svarade med ett leende att allt är relativt.

I morse var jag på anställningsintervju på samma bank; knappt torr bakom öronen ooch med ett år av halvt misslyckade ekonomistudier bakom mig jag blev erbjuden ett arbete som banksäljare, ett hyfsat arbete med hyfsad lön. Var det för att det inte fanns någon som skulle vara bättre än mig på en sådan position? Aldrig; det finns säkert 100 000 civilekonomer i Sverige som skulle krossa mig fullständigt i att sälja visakort, le åt alla människor som inte förstår innebörden av ”Beloppet med bokstäver” och lägga upp bolån, vissa kanske tom med en hel examen bakom sig istället för några poäng internationell ekonomi och statistik. Men det spelar ingen roll; vi har specialiserat oss och de där 100 000 civilekonomerna är ännu mycket mer bättre än mig som controller eller på supply chain-management. De är bättre än mig på allt, de har den absoluta fördelen, men det är ändå jag, som tack vare att jag är lite mindre sämre än de på just det här, som har den relativa fördelen, som blivit erbjuden jobbet.

Allt är relativt.

Vi behöver alltså inte oroa oss himla mycket. Vi kommer alltid att hitta, Botswana och Brasilien kommer alltid hitta, något som vi och dem är relativt är bättre på än både Estland, Kina eller Indien. Nobelpristagaren Paul Samuelsson sade någon gång att denna insikt, att det är relativa och inte absoluta fördelar, som avgör vad som produceras och var det producerar ”is the best exampel I know of an economic principle that is undeniably true yet not obvius to intelligent people”

Det är synd men sant. Denna kollektiva brist på insikt har gett oss förstörelseturism och en stenkastarvänster som verkar växa sig starkare för varje polis de spottar på. Det är så enkelt. Om de bara förstod lite mer, var lite mer postmoderna. Om de någonstans kunde sätta saker i relation till något annat. En enkel övning vore att börja med sätta antalet krossade skyltfönster i relation till, ja, typ, meningslösheten i att göra det.

Kreditkrisens frågetecken, del 2

2007-08-20T18:23:00.000+02:00

En vidareutveckling av förra veckans inlägg:

Jag tror att jag har kommit på vad som har bekymrat mig med den europeiska och andra centralbankers inskjutning av pengar till bankerna för att stabilisera marknadsoron kring kreditmarknaderna för dryga veckan sen.

Ekonomiska incitament gäller för ekonomiska aktörer; så även för banker och andra kreditgivningsinstitut. Men i moderna finansiella system finns nästan alltid en "lender of last resort". Oftast handlar det om centralbanker. När en centralbank, så som ECB i förrförra veckan, skjuter till likviditet - kredit - till marknader i oro för att förhindra ras eller andra potentiellt skadliga effekter, så sker detta med upptryckta pengar. Men dessa pengar motsvarar inget ökat värde i ekonomin; de skulle kunna kallas för "fiat money". Tillskott av (pappers-)pengar i ekonomin är ingen hållbar lösning, eftersom det spär på inflationen.

Ett annat knepigt problem är att marknadsaktörerna i kreditgivning agerar som de gör utifrån rikstagande och incitament. Vad skickar centralbanken för signal till kreditgivarna när den går in och "räddar" en krissituation vid ett givet tillfälle? Jo, att det är den punkt mot vilken de kan skjuta riskerna - det är där centralbanken kommer rädda dem i det fall risken slår över till kris. Detta leder till att kreditgivarna kan expandera krediten längre än de annars skulle göra, eftersom de vet att någon annan kommer att stå risken. Detta leder i sin tur till att utbudet av kredit ser annorlunda ut än det skulle göra utan de "marknadskorrigerande" ingreppen från centralbanken. Men kreditinstituten agerar annars (i huvudsak) på marknaden, inte på order av centralbanken...

Därför ska det bli högeligen intressant att följa kreditmarknadernas utveckling framöver.

Kreditkrisens frågetecken

2007-08-14T21:49:00.001+02:00

Hur ska man egentligen förhålla sig till den pågående (eller stundande? eller övergångna?) kreditkrisen, som blev drastiskt uppenbar förra veckan?

Å ena sidan har vi den stora inhällningen av likvida medel från ECB, Fed och andra centralbanker in i marknaderna, som skulle kunna oroa av olika anledningar. Världsekonomin är i högkonjunktur - någon egentlig krasch har inte kommit i USA, den tyska ekonomin går hyfsat bra och Kina fortsätter ånga på - och det finns farhågor för en stundande inflation. Det handlar dock om brist på arbetskraft som pådrivande faktor, inte ökad likviditet. En österrikare skulle påpeka att ökad likviditet spär på inflationen, men här ser vi samtidigt an annan tendens parallellt - centralbankerna ökar räntorna. Ökade räntor - som anses minska penningomsättningshastigheten och öka sparandet - används för att dämpa inflationstakten. Men österrikarna - och monetaristerna likaså - är av åsikten att ökad penningmängd späder på inflationen. Försöker centralbankerna alltså göra en sak med ena handen och det motsatta med den andra?

Ja, kanske. Det handlar om vem man skickar vilka signaler till. Kreditinstitut, analytiker, stora företag mm. behöver de stabiliserande, kortsiktiga åtgärderna - till exempel snabba inskjut av likvidia medel i systemet för "stabilisering". Samtidigt behöver arbetsmarknaden, och lånemarknaden i stort, en dämpning av inflationen. Kan det vara så, som ECB-chefen tror, att stormen denna gång är urriden, och att det för finansmarknadernas aktörer handlar om att hålla huvudet kallt? Kanske det. Vi får se hur det utvecklar sig framöver.

Mugabes planekonomi

2007-08-10T14:22:00.000+02:00

Sedan en tid har Zimbabwe en strikt prisreglering. Financial Times rapporterar att omkring 7 500 näringsidkare har blivit arresterade och bötfällda för att ha brutit mot prisregleringen. Framöver ska priset på ett tjugotal varor bestämmas av regeringen och justeringar i priset får endast göras efter ansökan hos och godkännande från regeringen.

Det är en illusion att tro att prisreglering kan åtgärda brist - eller, för den delen, att prisreglering kan upprätthållas under någon längre tid utan en kommandoekonomi. Man bör därför vara vaksam på utvecklingen i Zimbabwe: än så länge har Mugabes regim begränsat sig till att styra produktionen genom olika former av pris- och inflationsmanipulationer. Men varken nöden och bristen bland befolkningen eller grundläggande ekonomiska sammanhang försvinner för att Mugabe trixar med valutan eller försöker kontrollera priser utan hänsyn till utbud och efterfrågan. När systemet kraschar (mer än det redan gjort) ligger det nära till hands för Mugabe att börja styra och planera även produktionen.

Prisregleringen var ett skäl till att det sovjetiska ekonomiska systemet brakade ihop. Lärdomen borde vara tydlig:

Sådan är planekonomin.

Trängselskatter och finansiering av vägar

2007-08-07T16:08:00.001+02:00

1 augusti återinfördes trängselskatt/-avgifter/biltullar/vadmannuvillkalladet i Stockholm, denna gång permanent (är det tänkt).

Man kan ha en hel del invändningar mot trängselskatten. En uppenbar är att intäkterna inte går till gröna skatteväxlingar eller investeringar i kollektivtrafik (att de inte går till utbyggda vägar för bilisterna är självskrivet - ett av syftena är ju att minska bilåkandet). En annan är att det är högst ologiskt att man ska behöva betala när man lämnar staden - det logiska vore, om man vill minska trängseln i innerstan, att man får avdrag på avgiften - t.ex. med 50% av den gällande taxan vid tidpunkten - om man åker ut från stan. (Nu är det ju förvisso köerna man vill ha bort genom avgifterna, snarare än trafiken inne i stan, oavsett vad man säger utåt från officiellt håll.) Därutöver kan man ifrågasätta registreringen av bilars rörelse av integritetsskäl.

Intressantare ur ekonomisk-teoretisk synpunkt är diskussionen om vägfinansiering som väcks av biltullar. Tullvägar är ingalunda något nytt och finns över hela världen, med olika system för betalning. Vägar, i synnerhet större vägar, ses generellt som "public goods". Sådana kollektiva varor anses behöva tillhandahållas, eller i alla fall finansieras, via det offentliga. Det är i sig en föga intressant position ur liberal synpunkt. Intressantare då är att fråga sig om det finns ett privat alternativ.

I Japan har befintliga motorvägar överförts från offentliga bolag till privata. En som skissat på ett totalt laissez faire-system för vägar är Walter Block (bl.a här och här). Detta bör dock snarast ses som ett tankeexperiment. I den så kallade verkligheten är olika former av PPP-lösningar det normalt förekommande (OPS på svenska). Det är en form av medelväg, som har förespråkare inom olika områden och i såväl USA som Sverige.

Häromdagen hade DN en artikel om skepsisen mot de PPP-planerade väg- och järnvägsbyggena runt om i Sverige. Invändningarna är av olika sort - allt från fiskalt ansvarstagande från infrastrukturministerns sakkunniga till en vänsterpartist som framför den hisnande tanken att företag skulle blanda sig i PPP-projekt för att de "förväntar sig att tjäna pengar".

Eftersom staten har mark- och planmonopol i de flesta stater så är fri konkurrens med vägar svårt att tänka sig - utrymmet är begränsat (om man inte tänker sig en lösning med flera vägar på pelare ovanpå varandra, med skillnader i t.ex. hastighet, pris etc.). Därmed måste alltid staten i någon form finnas med i leken som tillhandahållare av marken. Efter det kan man tänka sig olika modeller. Engel och Fischer vid Cato pekar här på två lösningar. BOT (Build-Operate-and-Transfer) handlar om att en privat entreprenör får ett kontrakt, eventuellt efter ett upphandlingsförfarande (exv. en Demsetz-auktion), från staten för att uppföra, underhålla och (eventuellt) bekosta en väg under en viss tid, varefter vägen övergår till statlig kontroll. På det sättet överförs risken med projektet till den privata entreprenören. Problem som detta kan medföra är att kostnadsanalysen är svår att göra för en period om 20 eller 30 år. Eftersom avtalet med entreprenören därför kan komma att behöva omförhandlas kan detta bli kostsamt för det offentliga, varpå vinsten med risköverföringen går miste. Engel och Fischer föreslår som lösning på detta PVR (Present-Value-of-Revenues), där entreprenörerna som ställer upp i upphandlingen med det för stunden rådande priset för utförandet (matchat mot de ersättningar de kan tänka sig att få in från brukarna).

PPP-lösningar är som sagt populärt i Sverige hos en del. Stockholms Handelskammare släppte förra året en rapport som förordar PPP som en bra lösning för framtida infrastruktursatsningar. I den tas en rad fördelar med PPP upp - däribland effektivt genomförande, kortare byggtid, förutsägbarhet och risköverföring till privat sektor. Arlandabanan tas som ett exempel på en variant av PPP-upphandling. Kritiken mot denna tas också upp, och som så ofta annars kan problemen härledas till bristfälligt formulerade avtal snarare än till modellen i sig. Österleden, Förbifart Stockholm och tvärbanan norr tas som exempel på framtida projekt som kan tänkas utföras genom PPP-lösningar.

Sammanfattningsvis kan sägas att det är intressant att se möjligheter för hur det "naturliga monopolet" på infrastruktur kan kombineras med privat sektors dynamik och innovation. PPP-lösningar och andra former av privat infrastrukturfinansiering torde höra framtiden till.

EU:s antitrust i kläm

2007-08-07T12:48:00.000+02:00

Financial Times skriver idag om hur EU:s förstainstansdomstol i juli har gett kommissionen och konkurrensinstansen pisk för dess taffligt skötta juridiska process när man stoppade samgåendet mellan Schneider och Legrand 2001. Schneider har krävt nästan 1,7 miljarder € i ersättning av kommissionen. Konkurrensinstansen avser nu försöka få EG-domstolen att upphäva förstainstansens beslut - man är rädd att det kan bli ett prejudikat som kan bli kostsamt vid liknande fall framöver.

Självklart är det inte bra om kostnaderna för EU blir högre än de behöver vara. Men här föreligger en viktig konflikt där det gäller att inte hamna fel: företagen som vill göra fusioner eller uppköp handlar bara utifrån vad som är rationellt och möjligt på marknaden. Om EU:s konkurrensverk sedan vill sätta käppar i hjulet av någon anledning är det minsta man kan begära att det genomförs på ett juridiskt korrekt sett. Kan inte EU:s företrädare ens uppbåda den kompetensen så är företagen värda varenda €-cent i ersättning. (Nu gissar förvisso domstolen att ersättningen i det aktuella fallet inte komemr bli högre än ca 400 miljoner €, men det är ändå en skaplig summa och en välbehövlig näsknäpp för de som tror att ingrepp i marknadsekonomin kan ske godtyckligt.)

Politikerna och begränsad information

2007-08-02T16:02:00.000+02:00

Ett problem som är centralt i förståelsen varför statens inflytande över ekonomin bör vara begränsat är informationsproblemet - information om vad som behöver göras, av vem, hur, och vilka konsekvenser det får kan aldrig samlas tillräckligt väl av en enda (central) part. Detta var ett av Friedrich Hayeks och Ludwig von Mises viktigaste argument i den s.k. kalkyleringsdebatten under 1920-talet och framåt (mer angående denna debatt och Mises här och här).

En intressant aspekt av detta är regeringars förhållande till kontemporär forskning. Bör politisk-ekonomiska beslut utgå från det för stunden rådande förhållandet, eller bör de bygga på mer principiell grund?

John James Cowperthwaite, som dog i januari förra året, var finansiell sekreterare i Hong Kong under 1960-talet. Istället för att planera rekonstruktion fann han att ekonomin hämtade sig väl av sig själv, och valde därför att staten inte skulle intervenera i ekonomin. Detta anses generellt ha bidragit till Hong Kongs ekonomiska mirakel.

En i detta sammanhang intressant sak med Cowperthwaite var att han vägrade samla in ekonomisk statistik för Hong Kong överhuvudtaget, eftersom han befarade att regeringen skulle vilja använda denna för att lägga sig i ekonomin och försöka styra den på olika sätt. "If I let them compute those statistics, they’ll want to use them for planning", lär han ha sagt till Milton Friedman.

Den centrala planeringen, oavsett hur goda dess avsikter må vara, kommer alltid lida av informationsproblemet: det går inte göra analyser av kausala konsekvenser i ett evolutionärt system som utgörs av tusentals och åter tusentals individuella beslut varje dag, oavsett hur bra statistik man än har - i alla fall inte under längre perioder.

Centralbanker och inflation

2007-08-01T16:50:00.000+02:00

Den snabbt stigande inflationen i Zimbabwe har nu blivit ett huvudbry inte bara för massorna som ser sin från början inte alltför överdrivna köpkraft nu spolas bort, utan även för tyrannen Robert Mugabe. BBC rapporterade igår att en ny 200 000 $-sedel ska börja cirkuleras. Zimbabwes centralbank (som är statens bank) anser att värdet på den nya sedeln är 13 USA-dollar; på svarta marknaden (det vill säga, den faktiska marknaden) får man en dollar för den.

Mugabe-regimens sinneslösa hantering av pris- och penningproblemet (för några veckor sedan beordrade Mugabe alla affärer att halvera alla priser över en natt för att komma till bukt med den höga inflationstakten; vem som helst med elementära kunskaper i ekonomi vet att det inte förändrar den reella köpkraften hos medborgarna, utan efter en kort rusning leder till en än högre inflation) har bara bidragit till att störta landet i djupare misär än tidigare. Det är sedan tidigare känt att centralbanker i utvecklingsländer - i synnerhet odemokratiska sådana - inte kan fungera, eftersom det inte finns tillräcklig tilltro till att de räntor och växlingskurser de sätter stämmer överens med det riktiga marknadsvärdet (White och Selgin har skrivit om detta, bl.a. här).

Att det är regeringar som är inflationsdrivande (genom reglering av penningutbudet) är en central tanke inom monetarismen. I Sverige har vi en från politisk styrning fristående (nåja) riksbank, vilket självklart är bättre än de statligt styrda centralbankerna. Men vissa liberaler har föreslagit att man ska gå ännu längre och frikoppla penningproduktionen från staten. Nu är det kanske inte den närmast förestående politiska reformen, varken i Sverige eller Zimbabwe, men det kan ju vara på sin plats att fråga sig varför det finns ett statlig monopol på penningutgivning.

(Läs mer om den s.k. fribankskolan här.)

Ibland lyckas Sverige hyfsat

2007-07-27T12:56:00.000+02:00

Sverige ligger hyfsat bra till vad gäller bolagsskatter - iallafall om man jämför med bjässar som USA, Japan, Tyskland och Storbritannien, visar en studie från amerikanska Tax Foundation.

Som studien visar höjde inget OECD-land sin bolagsskatt under perioden 2000-2006. Intressant är också att G7-snittet ligger såpass mycket högre (36,5%) än OECD-snittet (28,5%).

Det går bra för Sverige, speciellt vad gäller arbetsmarknaden. Antalet sysselsatta ökade med 67 000 i juni jämfört med juni förra året, och antalet arbetslösa minskade med 64 000, visade SCB häromdagen.

För att fortsätta framgångarna med hög tillväxt och låg arbetslöshet behövs självklart incitament för företagande. Regeringen har gjort mycket på den fronten - den föreslagna sänkningen av socialavgifterna för vissa tjänstebranscher är ett grepp - men mer kan göras. Sverige är en liten, öppen ekonomi med stort fokus på teknik, utbildning och kvalitet, och skulle på sikt vinna på att liksom Irland klippa i sina bolagsskatter. Likaså kan man återuppta arbetet med att reformera reglerna för f-skattesedel (Fredrik Reinfeldt anmälde i regeringsförklaringen 6 oktober förra året att man avser att ta bort kravet på fler än en uppdragsgivare för f-skattsedel), som tycks ha avstannat.

Sverige behöver inte lagga efter andra länder, så länge vi är öppna för att reformera obsoleta och illa fungerande institutioner.

Skattefridagen

2007-07-27T12:25:00.000+02:00

Glöm inte att fira skattefridagen nu på söndag - den dag när den genomsnittlige inkomsttagaren i Sverige upphör att jobba för andra och börjar jobba för sig själv.

Skattebetalarnas Förening har redan uppmärksammat det.

Även om jobbavdraget har gjort att vi i år firar skattefridagen i Sverige tio dagar tidigare än förra året, går fortfarande mer än hälften av det vi tjänar till andra.

Hälften kvar vore en bra och anständig nivå att uppnå, till att börja med. Men inget slutmål förstås. I USA är skattefridagen i april.

Mer info om skattefridagen.

Selektiva skattesänkningar

2007-07-25T16:07:00.000+02:00

Om regeringens förslag klarar sig igenom EU-kommissionens granskning så kommer en handfull branscher (bland annat restauranger, hotell, frisersalonger, hunddagis, taxi, hudvårdssalonger, skomakeri och motorverkstäder) få sänkta socialavgifter vid årsskiftet. Socialavgifterna - dvs det som egenföretagare betalar istället för arbetsgivaravgifter, men som liksom de senare självklart bara är en förtäckt löneskatt - sänks rejält, från 32,4 till 10,2 procent.

Alla skattesänkningar är förstås bra, och skattesänkningar på arbete är särskilt bra, eftersom arbete skapar värde och skatt på arbete gör det mindre attraktivt att arbeta (och mer attraktivt att göra andra saker, och istället leva på olika former av offentliga ersättningar).

Däremot kan man ifrågasätta om skattesänkningar som riktar sig till vissa specifika sektorer är bra i längden. Skatteverket har kritiserat regeringsförslaget för att riskera ökat fusk. Nu ska man inte alltid ta det fiskalas rop om varg på allvar, men det stämmer att selektiva skattesänkningar (eller -höjningar) leder till ändrade beteenden hos medborgarna, eftersom de ekonomiska incitamenten att agera på ett speciellt sätt ökar eller minskar. Ibland kan detta vara motiverat, till exempel av folkhälso- eller miljöskäl, vilket är anledningen till att det finns punktskatter på cigg, krök och soppa (om motiven till dess folkhälso- och miljöskäl är riktiga, moraliska eller på annat sätt motiverade är förstås en annan diskussion).

Mer intressant är då kritiken från de sympatiska organisationerna Företagarna och SACO om att regler, i synnerhet skatteregler, bör vara så neutrala och lika för alla som möjligt. Detta stämmer, och är en poäng som ofta går förlorad: genom att genomgående motivera särlösningar med att det för stunden är bra att justera en bestämmelse till förmån för en viss grupp eller i ett visst syfte, så glider man med tiden längre och längre ifrån generella regler som vilar på principiell grund och gäller lika för alla. (Att återuppnå - eller iallafall öka - neutraliteten i beskattningen var ett motiv till "århundradets skattereform" 1990/91.)

Man glömmer också att när politiker, även borgerliga, talar om skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare, så är det ökad progressivitet i skatteskalan och än mer snedvridning av reglerna de förespråkar - även om deras motiv kan synas goda vid första anblick (minska bördorna för de med minst resurser). Det är därför en strävan mot platt skatt främst handlar om en strävan mot neutrala regler och likabehandling.

Självklart hoppas vi att neutraliteten förbättras genom att socialavgifterna även för resterande sektorer snarast också sänks till 10,2 procent. =)

Behövs konkurrenslagstiftning?

2007-07-24T16:18:00.000+02:00

Många liberaler anser att det behövs regleringar av konkurrensbegränsande situationer, även på en fri marknad. I Sverige har vi Konkurrensverket (den bästa myndigheten?) som ska tillse att konkurrensen fungerar väl, vara så att säga oljan som smörjer marknadsmekanismerna.

Att staten har tillräckligt god självinsikt att inrätta ett verk för att främja konkurrens är naturligtvis gott. Det är dock en viss skillnad på att staten agerar mot marknadsdominans och konkurrensbegränsning som uppkommer på grund av ett staligt företags (eller en myndighets) agerande och ett privat företags dito. Det statliga företaget har nämligen såväl statskassa som lagstiftning från våldsmakten i ryggen, och kan därför konkurrera på andra villkor än privata entiteter. Att begränsa - och allra helst helt avskaffa - offentlig drift av företag är därför en självgranskande och nyttig roll som staten kan ta på sig, exempelvis genom ett konkurrensverk.

Däremot finns det, och har på senare år kommit mer och mer, sk antitrust-lagstiftning, som är till för att hindra privata företag för att dominera marknader och bli alltför monopollika (till nackdel för konsumenterna, är det implicita antagandet). Problemet med resonemanget är att privata företag når dominerande ställning genom att växa och erbjuda konsumenter populära produkter och/eller tjänster, inte genom tvång. På en fri marknad ska det gå att ta marknadsandelar genom att människor och andra företag frivilligen ingår i handel med dig eller ditt företag.

EU har finslipade regler mot konkurrensbegränsande åtgärder: t.ex. får inte två aktörer på en marknad gå hop om EU:s konkurrensmyndighet anser att de genom det skulle få en (alltför) marknadsdominerande ställning. Problemet med detta resonemang är att gränsen för vad som är "marknadsdominerande ställning" sätts upp i princip godtyckligt, ofta i form av en procentsats. På en fungerande marknad skulle detta inte vara nödvändigt, eftersom ett monopol eller därnästintill a) inte skulle överleva om konsumenterna inte ansåg dess produkter vara värt priset, eller b) överleva, eftersom monopolisten skulle utveckla och förfina sina metoder och därigenom hålla innovatörer och konkurrenter stången. IKEA är ett bra exempel på detta på global nivå.

Vad är då caset mot antitrust-lagstiftning? Man kan exempelvis ifrågasätta varför EU vill begränsa Microsofts frihet att agera på marknaden på grund av dess dominerande ställning. Varför har Microsoft nått dominerande ställning? Det handlar inte om att någon stat delat ut någon licens eller oktroj till Microsoft att ha ensamrätt på att producera mjukvara - företaget gör det helt enkelt så bra att konsumenter uppskattar Microsofts produkter mer än konkurrenternas - trots att Microsoft potentiellt utnyttjar sin ställning för att ta ut högre priser än vad konkurrensmyndigheterna anser att företaget "borde".

I antitrust-lagstiftningens grund ligger antagandet att konsumenter inte vet sitt eget bästa, och därför behöver "skyddas" av statliga myndigheter mot företag som vill ta ut överprofit och lyckas göra det genom sin dominerande ställning. Men så länge det inte handlar om en marknad där staten genom licensering, auktorisation, begränsning av bygglov, producentregler eller liknande begränsar nyetablering så beror Microsofts framgångar på att Microsoft ger konsumenterna det de efterfrågar på ett bättre sätt än konkurrenterna. Staten kan inte genom antitrust "tvinga" fram konkurrerande företag - och gör den det så ger den Microsofts konkurrenter en orättvis fördel, bara för att de råkar vara mindre på marknaden än Microsoft.

Dessutom missar EU:s konkurrensreglers antaganden att en marknadsdominerande ställning i procent av marknaden inte i sig innebär att konkurrensbegränsning föreligger. En monopolistisk eller oligopolistisk marknad kan nämligen ge incitament för nykomlingar att introcudera nya lösningar och koncept och därmed vinna marknadsandelar. Som exempel på detta kan man ta livsmedelsbutikmarknaden i Stockholms innerstad. Länge dominerades denna av en mindre handfull butikskedjor: Ica, Konsum, Vivo, SparLivs. Men så släppte stadens politiker lite på (den alltför hårt reglerade) etableringsfriheten och lät Netto, Willy's och senare även Lidl - kedjor med utländska ägare och lågprisprofil - etablera sig, och snabbt såg man effekter på matpriserna. De "gamla" butikerna hade nämligen nischat sig på vissa varor, med en viss kvalitet, till ett visst pris. Lågpriskedjorna erbjöd aningen lägre kvalitet och sämre butiksservice, men mycket lägre priser. Därigenom förnyades marknaden, trots att närmast kartelliknande förhållanden hade rådit innan - och inte behövdes det några konkurrensbegränsande statliga åtgärder mot de gamla kedjorna för att det skulle ske.

På primitivare marknader skulle man kunna tänka sig att lagstiftning som förhindrar en monopolist att ta ut för höga priser skulle vara motiverat, om det handlade om livsnödvändiga basvaror. Men erfarenheten visar att marknader löser detta av sig själva. Vi har inte ockerpriser på vatten eller mat, och där det är höga priser (t.ex. el och bostäder) rör det sig oftast inte om "rena" marknadssituationer - ofta finns olika former av statlig regleringar inblandat. Så även när det handlar om de delar av världen där brist på det mest basala råder: där råder heller nästan aldrig någon marknadssituation.

Det senaste exemplet på antitrust är de befarade åtgärderna mot Google. Man kan fråga sig varför Google ska straffas. Att starta nya verksamheter på Internet går lätt, snabbt och närmast kostnadsfritt: populära tjänster som Facebook, Skype och YouTube är exempel på det. De två senare ägs numera av Google (och kring den förstnämnda går det säljrykten med såväl Google som Yahoo! och Microsoft inblandade, och rykten om summor upp mot 10 miljarder dollar florerar). Alla tre är exempel på entreprenörer som startat, byggt upp och sedan sålt sin verksamhet - vilket bör vara helt okej att göra på en fri marknad, även om köparen råkar vara en storaktör på marknaden. För vad gör man om man från statligt håll stoppar sådana köp? Jo, man straffar den entreprenör som anser sig ha en produkt bra nog att kunna sälja för en god hacka, genom att förbjuda en affär med den som kan betala bäst. Det låter mest som en underlig form av socialism, i marknadsförpackning.

Frihetsarkiv

2007-07-24T11:00:00.000+02:00

Benjamin Tuckers 1800-talstidskrift Liberty finns nu online som scan.

Varför stiger lönerna?

2007-07-24T10:56:00.000+02:00

F.A. Harpers klassiska bok "Why wages rise" finns nu i fulltext. (pdf)