söndag 25 april 2010

Avskaffat snatteri - mer incitament till stöld?

Folkpartiets gruppledare i riksdagen och rättspolitiske talesman, Johan Pehrson, gick nyligen ut med att han vill avskaffa det rättsliga begreppet snatteri, och sortera in brottet under rubriceringen stöld. (Det är dock ingen ny åsikt från hans sida.) Pehrson vill också kunna genom domstolsbeslut porta vissa personer från affärer, och hoppas på typiskt politikermanér att det här ska medföra att "det skall stå klart för unga att stjäla inte är något som bara händer. Den som börjar stjäla är inne på en farlig väg".

"Tough on crime"-tänket bakom detta glädjer förstås batongglada väljare, och affärsinnehavare -- de senare får ju genom straffskärpningen en kostnad som de fått stå innan (för övervakning etc. i butiken) genom den betald av skattebetalarna (domstolssystemet) i större grad. Men ur ett rättsekonomiskt perspektiv är det inte alls givet att det här förslaget, om det implementeras, skulle leda till mindre stölder -- kanske tvärtom.

David Friedman förklarar här varför samma straff för olika allvarliga brott ger brottslingen incitament att begå det mer allvarliga brottet:
A thief has an opportunity to carry off one animal from the flock. If the penalty is the same whichever animal he chooses, he might as well take the most valuable: "As good be hanged for a sheep as a lamb." The same logic applies to more modern thefts. If we impose the same punishment however large the amount stolen, there is no incremental punishment for taking the VCR as well as the television.

onsdag 21 april 2010

Rent-seeking i universitetsvärlden

Riksrevisionen pekar i en rapport från mars på hur det system för klassificering av kurser inom högre utbildning som finns på plats sedan den senaste reformer, 1993, lett till ojämlikheter mellan olika lärosäten. Olika ämnen ger olika stor ersättning från staten. Dels ges ersättning per helårsstudent (utifrån antal registrerade), dels per helårsprestation (utifrån hur många som gör klart kursen). Kurser inom humaniora, samhällsvetenskap, teologi och juridik ger lägst ersättning, såväl per student som per prestation. (De estetiska ämnena får överlägset mest -- se alla belopp och skillnader mellan områden här.) Eftersom institutionerna själva får avgöra vilket utbildningsområde en kurs kvalificerar sig inom finns det incitament för institutionsledningarna att klassificera kurser som ligger nära två olika ämnen som tillhörande det ämne som ger högst ersättning.

När olika lärosäten gör olika klassificeringar av kurser med samma innehåll får lärosätena olika medel för samma kurser, vilket gör det svårt att utvärdera kvaliteten sett till resurserna, samt försvårar konkurrens och effektivisering. Riksrevisionen pekar på att detta missbruk av systemet är något som emanerar från institutionerna, och lärosätenas ledningar har sällan insyn i det. Regeringen å sin sida styr inte hur klassificeringen ska ske -- det är upp till lärosätena, dvs. till institutionerna -- men ger Högskoleverket i uppdrag att granska klassificeringen. Både Utbildningsdepartementet och lärosätena anser att HSV:s uppföljning visar att det egna lärosätets klassificering följer riksdagens intentioner, så som de uttrycks i resurstilldelningssystemet från 1993, skriver Riksrevisionen.

Problemet är bara att HSV:s index inte mäter klassificeringen gentemot riksdagens intentioner, utan hur lärosätena klassificerar kurser i förhållande till varandra. Lärosätena har inga skäl till att granska varandra, och HSV går inte ända ner på institutionsnivå för att undersöka vad klassificeringen grundar sig på. Klassificeringen blir således ett sätt för institutionerna att, utan någon större insyn, justera sin ekonomiska situation. Lägg därtill det som beskrevs i en tidigare rapport från Riksrevisionen, från december 2009, att institutionerna har tämligen fritt skön att omfördela tilldelade medel inom sig, och att det är näst intill omöjligt att följa en tilldelad krona från regeringens anslag hela vägen ner till där den används.

Det är svårt att beskriva detta som något annat än en skyddad verkstad (begreppet bureaucratic capture kommer i åtanke). Pengarna rullar in och incitamenten handlar föga om att effektivisera, göra kvalitetsjämförelser och att lyckas väl i en konkurrens på lika villkor -- snarare om att genom rent-seeking maximera den egna institutionens budget. Högre utbildning är bra och viktigt -- och just därför borde det vara av intresse att kunna granska om de skattemedel som läggs på det används effektivt.

torsdag 8 april 2010

Bör staten ägna sig åt rymden?

Ett argument för att låta staten sköta vissa saker är att det finns stordriftsfördelar. Det, samt komplicerade judiciella frågor och en del andra faktorer -- däribland särskilt nationell stolthet och prestige -- har gjort att utvecklingen av forskning om och närvaro i rymden under 1900-talet drivits nästan enbart av stater. Under kalla kriget var det en fråga om både makt och kapplöpning mellan USA och Sovjetunionen; på senare år har Kina klivit fram som en rymdnation i vardande.

Men håller argumenten för varför stater ska vara den primära aktören som driver människans utforskning av jordens omkringliggande rum? En artikel i Economist nyligen pekade på hur privata investeringar i rymdfärder ökat, och argumenterade väl för varför ökade privata satsningar inom detta fält är gynnsamt. Som artikeln påpekar är NASA, som hitintills varit den främsta drivande kraften i rymdframsteg, en produkt av kalla kriget-eran, och har nu växt till en enorm byråkrati. Som med all offentlig byråkrati har detta utgjort ett hinder för effektiviseringar och förbilliganden. Det har förts fram förslag om att privatisera NASA ett flertal gånger, och intresset för privata rymdfärder har ökat de senaste åren. Virgin, Space Adventures, Bigelow (vars ägare investerat 180 miljoner dollar av egna pengar i utveckling av rymdteknik) och andra är på banan för att ge människor med pengar (och det handlar faktiskt inte om några astronomiska summor) och intresse möjlighet till ett besök i rymden. När denna marknad växer kommer dessa aktörer självklart att ha ett first-mover advantage. Turism anses av en del bedömare som det bästa sättet att få in privat kapital i rymdforskning.

Måhända som ett svar på detta har det rört sig mot delvis privatisering av NASA:s verksamhet, och en förändring av målen för den. Man kan också tänka sig att fler projekt som Googles Lunar X Prize kommer att dyka upp, vilket ger än mer incitament för privata aktörer att investera.

Den politiska implikationen av ytterligare framstötar ut i rymden är förstås intressant. Catos Space: The Free Market-Frontier (konferens och bok) har några år på nacken nu, men har vissa intressanta uppslag; främst tanken om att rymden skulle kunna fungera som arena för en fri och oreglerad marknad är kittlande. Patri Friedmans seasteading i all ära, men rymden erbjuder mycket större möjligheter för institutionell konkurrens. (Det främsta kruxet torde vara att hantera livsnödvändiga resurser i rymden. Men om det finns resurser i rymden kan detta förhoppningsvis lösas genom handel med jorden.)

För Sveriges del då? Ptja, att Christer Fuglesang varit i rymden är förstås en prestigegrej, men personligen tycker jag att det är intressantare om Kirunas rymdstation kan bli utgångspunkt för privata rymdresor inom en snar framtid.