Varför är lärare underbetalda?

Grundskolan anses vara en rättighet och ska vara lika för alla, och man får därför inte ta ut avgifter i skolan. Detta innebär att skolor inte kan få mer pengar på annat sätt än genom att ha fler elever, och därigenom få "fler skolpengar". Marginalkostnaden för en elev är dock ungefär lika, vilket gör att "marginalvinstkvoten" är i princip konstant för alla skolor. Kommunala skolor ska dessutom inte gå med vinst.

Detta leder till att det inte finns någon fungerande prismekanism för att värdesätta lärares arbete. Eftersom de flesta skolor sköts av det offentliga, som har spar- och effektivitetskrav på sig, har skolorna ofta kort om pengar, vilket leder till låga lärarlöner. Skulle skolor t.ex. kunna ta ut avgifter, även frivilliga sådana, så skulle skolor kunna locka till sig bättre lärare. Betygen skulle fortfarande kunna vara det styrande intagningsverktyget, men för skolor som vill profilera sig genom att erbjuda undervisning av lärare med högre kompetens skulle det innebära en möjlighet att erbjuda högre löner. Värdesätter elever och föräldrar duktiga lärare bör det också finnas en vilja att betala dem extra.

Eftersom offentliga skolor inte har rektorn som ytterst ansvarig, utan politikerna i kommunen, saknas tydligt ansvar och incitament att göra ett gott jobb som chef. Det har börjat bli bättre på senare år, särskilt i och med friskolereformen och möjligheten för företag att driva skolor och därmed få in näringslivskompetens, men skolorna är fortfarande låsta vid vad de kommunala nämnderna beslutar. Eftersom lärarnas huvudsakliga arbetsgivare är offentliga skolor, som lider av ovanstående problem, så är lärare inget attraktivt jobb, sett till hur lång utbildningen är, hur krävande arbetet kan vara och hur sunkig arbetsplatsen ofta är. Pga detta vill färre personer bli lärare än vad som måhända vore önskvärt. Resultatet av detta är att lärarutbildningarna måste sänka sina krav för att några överhuvudtaget ska söka sig dit. Resultatet i sin tur av detta är att de som faktiskt hankar sig igenom utbildningarna har sämre kunskaper än vad som är önskvärt.

Den icke-befintliga prismekanismen, som är resultatet av en politisk prioritering av utjämning och offentlig styrning framför effektivitet och diversifiering, gör att alltså att något av det viktigaste ett samhälle har när det gäller förutsättningar för god kunskapsutveckling - utbildade och engagerade lärare - blir en bristvara. Att ge lärare "befogenheter" och att "uppvärdera" läraryrket räcker inte långt så länge det offentligas förlamande hand kontrollerar i den grundläggande utbildningen.

Individuella fiskerätter (kanske) på väg

För två veckor sedan skrev jag om EU:s fiskepolitik och fiskekvoter på Svenska Dagbladets ledarsida.

I dagarna har frågan lyfts i den svenska debatten. Sveriges Fiskares Riksförbund höll igår ett seminarium i Almedalen där en ny rapport om individuella fiskekvoter presenterades. Samma dag presenterade också Göran Hägglund ett initiativ till ny fiskepolitik från kd, som går ut på en övergång från kvantitativa fångstkvoter till individuella och överföringsbara fiskerätter. Fiskepolitiken är inte direkt socialministerns bord, snarast jordbruksministerns, men kd-förslaget är ändå ett steg i rätt riktning.

Rapporten från Sveriges Fiskares Riksförbund, författad av Staffan Waldo, Anton Paulrud och Anna Jansson, visar att torsken hotas av utfiskning. Det är inte direkt en nyhet; det har påvisats av forskare ett bra tag. Intressantare är att författarna menar att samhällsekonomiskt ineffektivt - fiskeflottan är för stor för beståndet av fisk, för många fisketillstånd delas ut och subventionerna snedvrider incitamenten i verksamheten. En lösning som föreslås är just individuella fiskerätter. Erfarenheter av system med sådana finns från bland annat Island, Nya Zeeland och flera andra länder. En positiv effekt som har noterats i Kanada är att systemet leder till mindre mängder bortslängd fisk. (Tidigare i år kom också en rapport till regeringen om möjligheterna med större inslag av ägande- och fångsträttigheter i fiskepolitiken.)

EU håller för närvarande på att överväga hur en rättighetsbaserad fiskepolitik skulle kunna utformas. Om Sverige kan bidra till att ett sammanhängande system som leder till ett mer marknadsbaserat system för fisket vore det en mycket viktig insats för att minska utfiskningen.

(Texten även publicerad på SvD:s ledarblogg.)

Planekonomiska tendenser från Hägglund

Prissättningen på tandläkartjänster är fortfarande fri. Kanske inte länge till. Socialminister Göran Hägglund har aviserat att en "riktprislista" ska tas fram för vad olika behandlingar hos tandläkaren "bör" kosta. Målet är att den som går till en tandläkare som tar högre pris än vad "listan" anger ska byta tandläkare, och att denna förbättrade prismedvetenhet ska leda till att tandläkarna pressar priserna.

Grundtanken må vara god - att prismedvetenhet leder till bättre upplysta och mer rörliga konsumenter, vilket leder till att de som tillhandahåller tjänsten (eller varan) inte kan ta ut för höga priser ostraffat - men missar viktiga aspekter. Dels tycks den viktiga hayekianska läxan om planeringens informationsproblem ha missats i detta: är det bra för marknadsekonomin att staten sätter "riktpriser", som bygger på uträkningar som obönhörligen bygger på begränsad information?

Det andra som missas är att när staten försöker "skapa konkurrens" så öppnar det för kontinuerliga ingrepp i marknaden - och det är en tunn gräns mellan att skydda konkurrens och att intervenera i marknadens funktion. Eftersom tandläkares tjänster och prissättning inte är lika reglerad som annan sjukvård tenderar de att vara dyra, och det kan vara svårt för politiker att försvara (särskilt när andra politiker fiskar röster genom skattefinansierade pristak för tandvårdstjänster).

Tandvården är en bra symbolisk fråga för konflikten mellan frihet och paternalism. Dåliga tänder ger få om några externaliteter, och det är något så ovanligt som ett vårdområde där både privata utförare och fri prissättning florerar. Regeringen har säkerligen frihetliga ambitioner med mycket av sin politik, men tänderna vill man inte riktigt låta människor ta ansvar för själva. Det är tydligen problematiskt att vissa väljer bort regelbunden tandvård. I själva verket är det utmärkt att människor får ta större ansvar själva för vård av sin egen kropp. De fall där staten lägger sig i vad man gör med sin egen kropp brukar oftast hänföras till paternalism. Paternalism kräver en stat med stora befogenheter att intervenera i individers frivilliga handlingar, och i det liknar paternalismen definitivt planekonomin.

Sjuksköterskestrejken blottar välfärdsstatens kakdilemma

Ett antal sjuksköterskor strejkar på sjukhus runtom i landet i dagarna. Motparten i löneförhandlingarna, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), har inte velat gå med på så höga löneökningar som sköterskorna begär. Dock kan inte alla gå ut i strejk; i de fall där arbetsgivaren anser att det vore samhällsfarligt är strejk inte tillåten.

Det hela är mycket underligt. Responsen från allmänheten i media har varit överväldigande på sköterskornas sido, och även många av dem som drabbas av längre kötider har sagt att sköterskorna är "värda mer än de får betalt idag". Ändå har sjuksköterskorna erbarmligt låga löner, och få vill idag utbilda sig till yrket.

Antingen ljuger folk som säger det, eller så är det något annat fel i mekanismen. Lön är pris på arbete, enkelt uttryckt (eller på fritid om man vill se det omvänt). Om någons arbete är värt mycket - vilket personal inom sjukvårdens oftast anses vara - så borde betalningsviljan vara stor. Och det kanske den är. Men samtidigt tycker få att den som vill ha vård snabbare ska kunna betala extra för det, eftersom det skapar "ojämlikhet" i tillgången till vård (och detta kan inte accepteras på det sätt som, säg, ojämlikheten i tillgången till lyxbilar kan, eftersom lyxbilar inte ses som så oundgängligt som sjukvård - med rätta, också). Alla ska betala via skattsedeln, och det offentliga ska bekosta sjukvården.

SKL, arbetsgivarparten, som i det närmaste är monopolist, kan inte betala ut hur höga löner som helst, och har därför ett intresse av att hålla nere löneökningstakten. Men om vanligt folks betalningsvilja för att konsumera vård är så hög (vilket manifesteras genom att man anser att sjuksköterskorna är värda högre löner), varför kommer dessa högre löner inte till stånd? Svaret är just att finansieringen måste ta vägen över staten, och på den vägen utjämnas.

Systemet bygger alltså på att allmänheten både vill äta kakan (att sjuksköterskorna ska få rejält högre löner) och ha den kvar (att det "jämlika" finansieringssystemet över skattsedeln kvarstår, och att ingen därmed kan betala någon mer för vård, även om den tycker att det är värt det).

Lösningen är ganska enkel: fler arbetsgivare behövs, finansiering av vård genom egenavgifter måste kunna förekomma i större utsträckning, och skatten behöver sänkas. Först då kan illusionen om att det offentliga kan trolla fram bra sjukvård utan att betala mer för det brytas.

Varliga marknadshyror är bra

Dagens framlagda utredning (finns som pdf här), som föreslår en försiktig övergång mot marknadsbaserade hyror, är både väntad och välkommen. Inte bara de EG-rättsliga regler som ligger till grund för att det svenska regelverket måste ändras är skäl nog till att att överge den reglerade modellen. Det främsta torde vara att det blir mer rättvist med hyror anpassade efter utbud och efterfrågan.

När tak på hyror läggs - vilket är vad som blir den praktiska konsekvenserna av att de icke vinstdrivande kommunala bostadsbolagens hyressättning, som sker enligt "bruksvärdesprincipen", blir vägledande - uppstår det som inom nationalekonomin kallas "välfärdsförlust": en skillnad mellan betalningsvilja och faktiskt pris vilket leder till underproduktion. Detta inser inte s-anknutna Hyresgästföreningen, som menar att det "absoluta flertalet" av landets hyresgäster kommer få höjda hyror (felaktigt, säger experter).

Hyresgästföreningar skyddar, i traditionellt facklig-protektionistisk anda, sina medlemmar, alltså de som redan är "insiders" och som vill bevara sin ställning som sådana. Det kan de gott få göra, men då kan man fråga sig varför dessa personer är viktigare att värna om än de personer (230 000 bara i Stockholm) som köar för att hitta en hyresrätt.

TV4:s och SVT:s nyheter har idag intervjuat hyresgäster i. ironiskt nog, Gamla Stan i Stockholm och Örgryte i Glteborg, som oroat sig för konsekvenserna av förslaget. Naturligtvis är de oroliga. Bor man i attraktiva centrala eller höginkomsttagardelar av de större städerna så är efterfrågan större. Att då hålla dessa lägenheters hyror artificiellt låga innebär både en välfärdsförlust och, mer indirekt, en subventionering som sker på bekostnad av hyresgästerna i mindre attraktiva områden. Detta har påpekats ofta och av många olika parter.

Ett problem med regeringens approach är att Mats Odell envisas med att säga att regeringen "aldrig" kommer inför marknadshyror, trots att detta förslag - som är lagt av en utredning som Odell gett direktiven till - i princip innebär marknadshyror. Odell har också slirat på frågan om vilken roll EG-rätten spelar. Regeringen bör självklart ha kompetensen att kunna förklara sina förslag, och modet att stå för dem, även när sossetugget kommer igång.

Asymmetrisk information och den högre utbildningen

Högre utbildning har flera ekonomiska aspekter som är intressanta, såväl på output- som input-sidan. Den utbildning som är mellan den högsta graden av förväntad utbildning (förut grundskolan, idag i praktiken gymnasiet) och forskningen ges lätt en instrumentell roll, till exempel en klassmönsterbrytande (genom att mål om att fler ska läsa vidare sätts av staten) eller en arbetsmarknadspolitisk (genom att - lite ironiskt kan man tycka - mål om att fler ska läsa vidare sätts av staten).

Högre utbildning brukar också tas som ett exempel på ett sätt att undvika s.k. adverse selection. Adverse selection uppstår när en part i ett avtalsförhållande har mer information (även känt som asymmetrisk information, vilket var föremålet för ekonomipriset till Nobels minne både 2001 och 2007) än motparten och anpassar sitt agerande därefter, på ett sätt som får negativa konsekvenser på det hela taget. Det mest typiska exemplet är försäkringar. En person med ett visst beteende, som är risktagande i högre utsträckning av andra, kommer "tjäna" på en försäkring som t.ex. täcker sjukhuskostnader vid skador, medan försäkringsbolaget helst vill ha många kunder som aldrig utnyttjar sin försäkring. Bolaget kan inte veta vilken kund som är vilken typ och den premie som sätts kommer vara fördelaktig för några, men mindre så för andra, vilket kommer leda till ett skevt urval som urholkar försäkringen på sikt.

Analogin med utbildning handlar om att högre studier - som ju är en investering den enskilde gör, i huvudsak i högre lön efter avslutade studier, eftersom man avstår från arbetsinkomster under studietiden, och samtidigt skuldsätter sig genom studielån - är en signal gentemot kommande arbetsgivare att man är en person som är beredd att investera i sin framtid, och därmed kommer göra ett bra arbete. Arbetsgivare vet ju nämligen inte bara utifrån utfästelser om färdigheter vem av de sökande som faktiskt har det som krävs, utan signalverktyg som detta. (Sen finns det ju många andra poänger med högre utbildning, men de är inte huvudsakligt relevanta i detta sammanhang.) Utbildningars längd motsvarar den mängd tid som vid en analys av ens möjligheter och arbetsmarknaden framstår som rationell att investera i en kommande högre lön.

Nu är detta självklart en väldigt stiliserad modell, men några viktiga slutsatser kan (eventuellt) dras. En är att olika åtgärder från staten, som gör det "billigare" att investera i studier, kommer att ställa denna signalmekanism på ända, och göra arbetsgivare mer vaksamma och mindre benägna att se högre utbildning som en sådan given garanti för att personen de eventuell ska anställa är högproduktiv. Kvantitetsmål eller studielön fastställda av staten är sådana åtgärder, som gör att fler studerar än det är ekonomiskt effektivt, vilket genom detta ändå till slut drabbar studenterna själva när de sedan ska söka jobb.

Det med adverse selection närbesläktade begreppet moral hazard (båda brukar sorteras under kategorin "marknadsmisslyckanden", och som båda handlar om asymmetrisk information-problematiken) är också relevant vad gäller högre utbildning. I det senare handlar det om att en part ändrar sitt beteende efter att ett avtal kommit till stånd, generellt till ett mer risktagande/slarvigt/icke-rationellt beteende. Om vi återvänder till exemplet försäkringar så undviks moral hazard-problematiken genom självrisker som försäkringstagaren måste betala själv, som fungerar som en "tröskel" mot alltför stort utnyttjande. Analogvis kan (låga men symboliska) studieavgifter ses som en sådan självrisk i den högre utbildningen. När det är "för billigt" att utbilda sig - vilket är närmast oundvikligt utanför modellen, men oaktat detta kan modellens slutsatser ändå användas - leder det nämligen till att det "går inflation" i högskoleutbildning: för många utbildar sig - till nackdel för studenterna själva, återigen. Ett sätt att komma till rätta med detta är att ha avgifter till studierna som fungerar som tröskel och förhindrar inlåsningseffekter (som kan vara knepiga att ad hoc-åtgärda).

Studieavgifter har naturligtvis fler dimensioner än denna. Däremot är det intressant att idén har framförts av lite olika parter i debatten på sistone.

USA hankar efter med bolagsskattesänkningar

Sverige må vara ett högskattesamhälle, men vissa skatter har vi mindre problem med än andra länder.

Bolagsskatten kan sägas vara på en förhållandevis konkurrenskraftig nivå i Sverige. Nu beror detta naturligtvis på vilket land man jämför med: Sveriges 28% står sig slätt mot t.ex. Irlands 12,5% eller Slovakiens 19%, men ett land som - lite förvånande - ligger avsevärt högre är USA, på 35% (eller över 39%, beroende på hur man räknas). USA ligger faktiskt väl över OECD-snittet på 28,5%. (OECD-siffror härifrån.)

Att USA hamnat över snittet beror främst på att många andra länder sänkt sina bolagsskatter under de senaste åren, enligt Alex Brill vid AEI. Han förklarade i en podcast i höstas hur det kan sägas finnas en Lafferkurva för bolagsskatter (Cato utreder det kortfattat i ett paper här och i en artikel här), genom att en för hög skattesats helt enkelt hämmar företagandet (studien finns här). Att sänka skattesatsen behöver inte betyda sänkta skatteinkomster för staten; Irland är ett exempel på hur sänkta företagsskatter kan locka fram nytt företagande (även om det till viss del säkert kan tillskrivas skattekonkurrens mellan jämförbara länder (inom EU) snarare än nyföretagande).

Brill menar att en skattesats runt 26% tycks vara den bästa nivån för att maximera skatteinkomsterna. Detta torde dock vara väldigt föränderligt över tiden, och samvariera med förändringar i andra skatter (främst på arbete). Hur som helst är det nyttigt att den tiden är över då det var en vida utbredd uppfattning att man kunde beskatta företagen hur hårt som helst utan att det fick negativa effekter. Istället är det nu snarare en praktisk fråga än en ideologisk.

Här lite matnyttig fakta på ämnet från Tax Foundation.

Celebert beröm

Finansminister Anders Borg är känd för att läsa mycket och ofta basera sin politik på ekonomisk forskning. Han inledde själv forskarstudier vid Stockholms universitet, dock utan att lägga fram någon licentiat- eller doktorsavhandling.

Nyligen fick ekonomen och Ratioforskaren Andreas Bergh en kommentar på sin blogg angående sin bok "Den kapitalistiska välfärdsstaten" (som jag recenserat) signerad "Anders Borg". Nu finns det ganska många Anders Borg i Sverige, men enligt källor på Ratio så ska en kontroll med finansministerns pressansvariga ha givit vid hand att det faktiskt är han som ligger bakom kommentaren.

I och för sig kanske det inte var helt otroligt att han skulle berömma just Berghs bok... =)

Spelmarknader som analysverktyg

I sin senaste - mycket läsvärda - bok, "The myth of the rational voter" (ett utdrag finns här, dock utan avsnittet relevant för det nedanstående), tar Bryan Caplan upp exemplet med PAM, Policy Analysis Market, ett verktyg som sattes upp av en underavdelning till det amerikanska försvarsdepartmentet. Genom PAM kunde människor lägga bud på olika frågeställningar kring säkerhets- och försvarsfrågor. Två kongressledamöter riktade kritik mot PAM, och menade att det uppmanade till terrorism, eftersom en del av frågorna handlade om risken för terrorattentat, mot USA och annorstädes. Verktyget fick uppmärksamhet och stark kritik även från annat håll, och lades snabbt ned. (Mer om PAM finns att läsa bl.a. här.)

Problemet som Caplan pekar på är att detta var en reflexreaktion, utan egentlig eftertanke. I själva verket har det konstaterats att vadmarknader är mycket bra på att ge indikationer kring vad som är riktiga analyser och policybeslut i en given situation, och även hur val kommer att utfalla.

I Newsweek rapporterades nyligen att vadmarknader för politiska händelser har blivit mer och mer populära runtom i Asien. Intressantast är kanske hur taiwanesiska Centre for Predicition Markets satt upp en vadslagning (dock ej med riktiga pengar) om det kommande presidentvalet i slutet av mars.

Det intressanta ur ekonomisk synpunkt med vad är hur de kan användas för att förutsäga resultatet av processer som val, marknadsbeteenden eller agerande i kritiska situationer. Analysen av vadmarknader faller inom området spelteori, som varit det område inom vilket flera forskare som belönats med ekonomipriset till Nobels minne på senare år varit aktiva. Det är inte orimligt att gissa att kommande års spetsekonomiforskning och ekonomipris kommer röra sig inom området spelteori.

Kanske kan man slå vad om det sistnämnda?

Avfallsekonomi

Nästan allt kan vara resurser, även sådant människor vill bli av med (man kan ju tänka sig att betala för att göra sig av med avfall, på ett eller annat sätt). Således finns det en ekonomi kring sopor, som kan vara särskilt intressant för Sverige. I Kiruna importerar man sopor från Norge, eftersom det i Sverige finns företag med komparativa fördelar vad gäller sopförbränning. Enligt EU omsätter avfallshantering 100 miljarder € om året i EU(-25, siffror från 2006).

Nu senast skrev Per Bylund på mises.org om Sveriges havererade återvinningspolitik. En intressant studie av sophanteringsmarknaden i Skåne släpptes av Timbro för något år sedan. (Av samma författare finns även en rapport på Captus om Avfall Sveriges lobbyverksamhet. Här skriver Avfall Sverige själva om avfallsekonomi.)

Det som kan vara särskilt intresseväckande med just sophanteringen är att det lätt sorteras in bland de uppgifter som vanligen räknas som kommunens kärnuppgifter, som infrastruktur, VA och renhållning. Genom att upphandlingssystem införts så har privata aktörer dock kunnat ta sig in (även om det inte alltid fungerar som det borde). Upphandling är dock bara ett mellansteg mellan offentligt utförande och en faktisk privat marknad. Som med andra kommunala verksamheter är stordriftsfördelarna det främsta skälet som anges till varför detta är något som ska skötas av kommunerna själva, eller i alla fall under uppsikt av dem. Det är måhända svårt att tänka sig en mindre reglerad modell, där kunderna och avfallshanteringsföretag sluter skulle sluta avtal om hämtning (det finns inte mycket skrivet om det, men jag hittade den här analysen i denna småroliga skriftserie). Ett problem i ett sådant läge är självklart att sopor skapar negativa externaliteter när någon av en eller annan anledning inte tömmer dem.

Vissa utvecklingsländer, däribland Indien, importerar miljöfarligt avfall som båtskrov, elektronik mm. och låter det sen bara ligga, vilket skapar enorma soptippar av giftigt avfall som inte hanteras och isoleras ordentligt. Detta är förstås baksidan av frånvaron av internationella regleringar, särskilt då det finns risk att det skapar negativa externaliteter även för andra länder om tipparna finns i havsnära miljöer. (Problemet liknar det med oljetransporter till havs.)

Så länge avfallshanteringen sker inom vettiga institutionella ramar torde det finnas möjlighet för privata aktörer att delta. Då krävs dock självklart någon form av regleringar.

Några tips

Det har varit ganska tyst här på bloggen de senaste två månaderna, vilket vi såklart beklagar. Åtminstone jag ska försöka bättra på postningsfrekvensen i det kommande. Under tiden är här några tips på intressanta skriverier borta på Vox.

Tre ekonomer (Alesina, Ichino, Karabarbounis) har föreslagit att kvinnor ska betala lägre skatt än män. De har fått kritik för detta, och svarar här.

Via CEPR finns ett bra och kortfattat paper om CAP:s historia och framtid.

Andrew Rose har skrivit en intressant - om än med en vag slutsats - betraktelse över länder som lämnar valutasamarbeten.