Asymmetrisk information och den högre utbildningen

Högre utbildning har flera ekonomiska aspekter som är intressanta, såväl på output- som input-sidan. Den utbildning som är mellan den högsta graden av förväntad utbildning (förut grundskolan, idag i praktiken gymnasiet) och forskningen ges lätt en instrumentell roll, till exempel en klassmönsterbrytande (genom att mål om att fler ska läsa vidare sätts av staten) eller en arbetsmarknadspolitisk (genom att - lite ironiskt kan man tycka - mål om att fler ska läsa vidare sätts av staten).

Högre utbildning brukar också tas som ett exempel på ett sätt att undvika s.k. adverse selection. Adverse selection uppstår när en part i ett avtalsförhållande har mer information (även känt som asymmetrisk information, vilket var föremålet för ekonomipriset till Nobels minne både 2001 och 2007) än motparten och anpassar sitt agerande därefter, på ett sätt som får negativa konsekvenser på det hela taget. Det mest typiska exemplet är försäkringar. En person med ett visst beteende, som är risktagande i högre utsträckning av andra, kommer "tjäna" på en försäkring som t.ex. täcker sjukhuskostnader vid skador, medan försäkringsbolaget helst vill ha många kunder som aldrig utnyttjar sin försäkring. Bolaget kan inte veta vilken kund som är vilken typ och den premie som sätts kommer vara fördelaktig för några, men mindre så för andra, vilket kommer leda till ett skevt urval som urholkar försäkringen på sikt.

Analogin med utbildning handlar om att högre studier - som ju är en investering den enskilde gör, i huvudsak i högre lön efter avslutade studier, eftersom man avstår från arbetsinkomster under studietiden, och samtidigt skuldsätter sig genom studielån - är en signal gentemot kommande arbetsgivare att man är en person som är beredd att investera i sin framtid, och därmed kommer göra ett bra arbete. Arbetsgivare vet ju nämligen inte bara utifrån utfästelser om färdigheter vem av de sökande som faktiskt har det som krävs, utan signalverktyg som detta. (Sen finns det ju många andra poänger med högre utbildning, men de är inte huvudsakligt relevanta i detta sammanhang.) Utbildningars längd motsvarar den mängd tid som vid en analys av ens möjligheter och arbetsmarknaden framstår som rationell att investera i en kommande högre lön.

Nu är detta självklart en väldigt stiliserad modell, men några viktiga slutsatser kan (eventuellt) dras. En är att olika åtgärder från staten, som gör det "billigare" att investera i studier, kommer att ställa denna signalmekanism på ända, och göra arbetsgivare mer vaksamma och mindre benägna att se högre utbildning som en sådan given garanti för att personen de eventuell ska anställa är högproduktiv. Kvantitetsmål eller studielön fastställda av staten är sådana åtgärder, som gör att fler studerar än det är ekonomiskt effektivt, vilket genom detta ändå till slut drabbar studenterna själva när de sedan ska söka jobb.

Det med adverse selection närbesläktade begreppet moral hazard (båda brukar sorteras under kategorin "marknadsmisslyckanden", och som båda handlar om asymmetrisk information-problematiken) är också relevant vad gäller högre utbildning. I det senare handlar det om att en part ändrar sitt beteende efter att ett avtal kommit till stånd, generellt till ett mer risktagande/slarvigt/icke-rationellt beteende. Om vi återvänder till exemplet försäkringar så undviks moral hazard-problematiken genom självrisker som försäkringstagaren måste betala själv, som fungerar som en "tröskel" mot alltför stort utnyttjande. Analogvis kan (låga men symboliska) studieavgifter ses som en sådan självrisk i den högre utbildningen. När det är "för billigt" att utbilda sig - vilket är närmast oundvikligt utanför modellen, men oaktat detta kan modellens slutsatser ändå användas - leder det nämligen till att det "går inflation" i högskoleutbildning: för många utbildar sig - till nackdel för studenterna själva, återigen. Ett sätt att komma till rätta med detta är att ha avgifter till studierna som fungerar som tröskel och förhindrar inlåsningseffekter (som kan vara knepiga att ad hoc-åtgärda).

Studieavgifter har naturligtvis fler dimensioner än denna. Däremot är det intressant att idén har framförts av lite olika parter i debatten på sistone.