Planekonomiska tendenser från Hägglund

Prissättningen på tandläkartjänster är fortfarande fri. Kanske inte länge till. Socialminister Göran Hägglund har aviserat att en "riktprislista" ska tas fram för vad olika behandlingar hos tandläkaren "bör" kosta. Målet är att den som går till en tandläkare som tar högre pris än vad "listan" anger ska byta tandläkare, och att denna förbättrade prismedvetenhet ska leda till att tandläkarna pressar priserna.

Grundtanken må vara god - att prismedvetenhet leder till bättre upplysta och mer rörliga konsumenter, vilket leder till att de som tillhandahåller tjänsten (eller varan) inte kan ta ut för höga priser ostraffat - men missar viktiga aspekter. Dels tycks den viktiga hayekianska läxan om planeringens informationsproblem ha missats i detta: är det bra för marknadsekonomin att staten sätter "riktpriser", som bygger på uträkningar som obönhörligen bygger på begränsad information?

Det andra som missas är att när staten försöker "skapa konkurrens" så öppnar det för kontinuerliga ingrepp i marknaden - och det är en tunn gräns mellan att skydda konkurrens och att intervenera i marknadens funktion. Eftersom tandläkares tjänster och prissättning inte är lika reglerad som annan sjukvård tenderar de att vara dyra, och det kan vara svårt för politiker att försvara (särskilt när andra politiker fiskar röster genom skattefinansierade pristak för tandvårdstjänster).

Tandvården är en bra symbolisk fråga för konflikten mellan frihet och paternalism. Dåliga tänder ger få om några externaliteter, och det är något så ovanligt som ett vårdområde där både privata utförare och fri prissättning florerar. Regeringen har säkerligen frihetliga ambitioner med mycket av sin politik, men tänderna vill man inte riktigt låta människor ta ansvar för själva. Det är tydligen problematiskt att vissa väljer bort regelbunden tandvård. I själva verket är det utmärkt att människor får ta större ansvar själva för vård av sin egen kropp. De fall där staten lägger sig i vad man gör med sin egen kropp brukar oftast hänföras till paternalism. Paternalism kräver en stat med stora befogenheter att intervenera i individers frivilliga handlingar, och i det liknar paternalismen definitivt planekonomin.