Sjuksköterskestrejken blottar välfärdsstatens kakdilemma

Ett antal sjuksköterskor strejkar på sjukhus runtom i landet i dagarna. Motparten i löneförhandlingarna, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), har inte velat gå med på så höga löneökningar som sköterskorna begär. Dock kan inte alla gå ut i strejk; i de fall där arbetsgivaren anser att det vore samhällsfarligt är strejk inte tillåten.

Det hela är mycket underligt. Responsen från allmänheten i media har varit överväldigande på sköterskornas sido, och även många av dem som drabbas av längre kötider har sagt att sköterskorna är "värda mer än de får betalt idag". Ändå har sjuksköterskorna erbarmligt låga löner, och få vill idag utbilda sig till yrket.

Antingen ljuger folk som säger det, eller så är det något annat fel i mekanismen. Lön är pris på arbete, enkelt uttryckt (eller på fritid om man vill se det omvänt). Om någons arbete är värt mycket - vilket personal inom sjukvårdens oftast anses vara - så borde betalningsviljan vara stor. Och det kanske den är. Men samtidigt tycker få att den som vill ha vård snabbare ska kunna betala extra för det, eftersom det skapar "ojämlikhet" i tillgången till vård (och detta kan inte accepteras på det sätt som, säg, ojämlikheten i tillgången till lyxbilar kan, eftersom lyxbilar inte ses som så oundgängligt som sjukvård - med rätta, också). Alla ska betala via skattsedeln, och det offentliga ska bekosta sjukvården.

SKL, arbetsgivarparten, som i det närmaste är monopolist, kan inte betala ut hur höga löner som helst, och har därför ett intresse av att hålla nere löneökningstakten. Men om vanligt folks betalningsvilja för att konsumera vård är så hög (vilket manifesteras genom att man anser att sjuksköterskorna är värda högre löner), varför kommer dessa högre löner inte till stånd? Svaret är just att finansieringen måste ta vägen över staten, och på den vägen utjämnas.

Systemet bygger alltså på att allmänheten både vill äta kakan (att sjuksköterskorna ska få rejält högre löner) och ha den kvar (att det "jämlika" finansieringssystemet över skattsedeln kvarstår, och att ingen därmed kan betala någon mer för vård, även om den tycker att det är värt det).

Lösningen är ganska enkel: fler arbetsgivare behövs, finansiering av vård genom egenavgifter måste kunna förekomma i större utsträckning, och skatten behöver sänkas. Först då kan illusionen om att det offentliga kan trolla fram bra sjukvård utan att betala mer för det brytas.