Avfallsekonomi

Nästan allt kan vara resurser, även sådant människor vill bli av med (man kan ju tänka sig att betala för att göra sig av med avfall, på ett eller annat sätt). Således finns det en ekonomi kring sopor, som kan vara särskilt intressant för Sverige. I Kiruna importerar man sopor från Norge, eftersom det i Sverige finns företag med komparativa fördelar vad gäller sopförbränning. Enligt EU omsätter avfallshantering 100 miljarder € om året i EU(-25, siffror från 2006).

Nu senast skrev Per Bylund på mises.org om Sveriges havererade återvinningspolitik. En intressant studie av sophanteringsmarknaden i Skåne släpptes av Timbro för något år sedan. (Av samma författare finns även en rapport på Captus om Avfall Sveriges lobbyverksamhet. Här skriver Avfall Sverige själva om avfallsekonomi.)

Det som kan vara särskilt intresseväckande med just sophanteringen är att det lätt sorteras in bland de uppgifter som vanligen räknas som kommunens kärnuppgifter, som infrastruktur, VA och renhållning. Genom att upphandlingssystem införts så har privata aktörer dock kunnat ta sig in (även om det inte alltid fungerar som det borde). Upphandling är dock bara ett mellansteg mellan offentligt utförande och en faktisk privat marknad. Som med andra kommunala verksamheter är stordriftsfördelarna det främsta skälet som anges till varför detta är något som ska skötas av kommunerna själva, eller i alla fall under uppsikt av dem. Det är måhända svårt att tänka sig en mindre reglerad modell, där kunderna och avfallshanteringsföretag sluter skulle sluta avtal om hämtning (det finns inte mycket skrivet om det, men jag hittade den här analysen i denna småroliga skriftserie). Ett problem i ett sådant läge är självklart att sopor skapar negativa externaliteter när någon av en eller annan anledning inte tömmer dem.

Vissa utvecklingsländer, däribland Indien, importerar miljöfarligt avfall som båtskrov, elektronik mm. och låter det sen bara ligga, vilket skapar enorma soptippar av giftigt avfall som inte hanteras och isoleras ordentligt. Detta är förstås baksidan av frånvaron av internationella regleringar, särskilt då det finns risk att det skapar negativa externaliteter även för andra länder om tipparna finns i havsnära miljöer. (Problemet liknar det med oljetransporter till havs.)

Så länge avfallshanteringen sker inom vettiga institutionella ramar torde det finnas möjlighet för privata aktörer att delta. Då krävs dock självklart någon form av regleringar.