Globaliseringsrådande och berghska diskussioner

I veckan var jag på en konferens med Globaliseringsrådet, om framtidens skattepolitik och socialförsäkringar. Mycket folk var där, många prominenta typer (bl.a. Kjell-Olof Feldt, som skrivit en av rapporterna för dagen, Sven-Olof Lodin, som skrev på Brännpunkt samma dag, Leif Mutén, Anna Hedborg, ett par av mina lärare, m.fl.), och diskussionerna var stundtals intressanta (och en del mindre intressanta).

I en av pauserna ramlade jag på min bekant och styrelsekollega Andreas Bergh. Det är alltid kul att språka med Andreas, särskilt för en hobbyekonom som mig, och vi hann avhandla ett par intressanta ämnen.

1) Andreas bok "Den kapitalistiska välfärdsstaten" är egentligen den första svenska boken i genren "vardagsnationalekonomi". Den bok som startade trenden i den genren, Levitts och Dubners "Freakonomics" från 2005 - som numera säljs som pocket på var och varannan flygplatsbokhandel -, fick ett antal efterföljare, till exempel Harfords "The logic of life" och "The undercover economist", Wheelans "Naked Economics" (samt vissa tidigare böcker i genren som fått ett uppsving efter "Freakonomics", som Landsburgs "Armchair Economist" och Friedmans "Hidden Order"). På svenska är det egentligen först "Den kapitalistiska välfärdsstaten" som lyckats lägga fram den nationalekonomiska diskussionen på samma lättlästa sätt (även om den inte har exakt samma anslag som "Freakonomics" etc.).

2) En sak jag funderat på en del, som knyter an till "vardagsnationalekonomin", är varför det är så dyrt med taxi i Sverige (i alla fall i Stockholm). Både uppkörningsavgift och taxor är högre än i någon annan stad jag varit i, såväl i USA som i Väst- och Centraleuropa och Asien. Andreas skriver också lite om taxiavregleringen i Sverige i början av 1990-talet i sin ovan nämnda bok. En anledning till att produkter och tjänster blir dyrare är regleringar, vilket höjer producenternas kostnader. Nutek har beskrivit taxiavregleringen (kanske mer korrekt -omregleringen), men det ger ingen hint om varför det är dyrare i Sverige än andra länder (eller i alla fall är de skäl till fördyrningen de ger inte unika för Sverige, vilket man kan se om man läser denna). Andreas menade att det helt enkelt kan handla om att taxi är en arbetsintensiv tjänst, och att priserna helt enkelt är en effekt av de höga skatterna på arbete.

3) Peter Diamonds inlägg vid konferensen, och Assar Lindbecks svar på detsamma, ansåg jag hade en aningen för optimistisk syn på de svenska socialförsäkringarnas hållbarhet på sikt. Det går såklart att diskutera hur väl deras utformning uppnår de politiska mål som är uppsatta för dem (eller med dem som instrument). Men vad jag diskuterade med Andreas som kanske är intressantare är hur tider av ekonomisk nedgång visar instabiliteten i de löften som socialförsäkringar sätter upp, och i detta fall i synnerhet de som handlar om äldres välmående.

Problemet med statliga pensioner är ungefär det här:
För att du inte ska supa upp dina pensionspengar, konsumera dem på något annat sätt nu istället för att spara dem, eller göra dåliga placeringar, så kommer staten att ta hand om dem inför din ålderdom.
Du har ingen möjlighet att opta ut ur detta.
Du har ingen möjlighet att prioritera ned en lång och rik ålderdom, för att istället konsumera dina tillgångar nu - det förstnämnda antas vara något som alla värderar, och som staten därför måste garantera.
Staten investerar dina pengar (och andras) på ett sätt som du inte kan påverka - knappt ens genom att rösta.
Om dessa investeringar visar sig dåliga, och ditt sparande förlorar i värde, så kommer staten inte att ersätta dig. Det är bara bita ihop och acceptera.

Det är kanske den sista poängen som är mest pervers. Välfärdsstaten, som har som ett av sin mål (och existensberättiganden) att "fördela mellan livsperioder", kan eventuellt godtas om den faktiskt levererar den välfärd senare som den utlovar (oaktat alla övriga invändningar mot detta, för denna pongs skull). Men om staten har bort dina pengar kan du inte göra något åt det. Och varför godtas detta av människor? Alternativet, menar förespråkare av dessa system, alltså om människor själva fick ta ansvar för sparandet för äldre dar, vore att vissa skulle göra dåliga val och därmed ojämlikheter uppstå. Men vi accepterar att människor gör olika val vad gäller köp av hus, aktier eller bil, karriärvägar, spel på lotto eller trav - och alla dessa leder till ojämlika utfall. Att undvika risk fostrar rimlighet och försiktighet, så varför är det så svårt att tänka sig att
pensioner skulle kunna sparas till privat också?

En lösning kunde vara att från staten bara garantera en viss levnadsnivå över en viss ålder, exv. över 75 års ålder, ungefär som ett socialbidrag. Låter det hårt? Well, om de statligt roddade pensionssystemen går back eller crashar hade nog de flesta önskat om de hade kunnat hämta ut sina besparingar innan det hände.

I USA pågår en viss diskussion om "privatizing Social Security" . En förespråkare för en utveckling åt det hållet som Andreas nämnde är Martin Feldstein.

(Andreas har skrivit lite punkter om själva konferensen här.)