Behövs konkurrenslagstiftning?

Många liberaler anser att det behövs regleringar av konkurrensbegränsande situationer, även på en fri marknad. I Sverige har vi Konkurrensverket (den bästa myndigheten?) som ska tillse att konkurrensen fungerar väl, vara så att säga oljan som smörjer marknadsmekanismerna.

Att staten har tillräckligt god självinsikt att inrätta ett verk för att främja konkurrens är naturligtvis gott. Det är dock en viss skillnad på att staten agerar mot marknadsdominans och konkurrensbegränsning som uppkommer på grund av ett staligt företags (eller en myndighets) agerande och ett privat företags dito. Det statliga företaget har nämligen såväl statskassa som lagstiftning från våldsmakten i ryggen, och kan därför konkurrera på andra villkor än privata entiteter. Att begränsa - och allra helst helt avskaffa - offentlig drift av företag är därför en självgranskande och nyttig roll som staten kan ta på sig, exempelvis genom ett konkurrensverk.

Däremot finns det, och har på senare år kommit mer och mer, sk antitrust-lagstiftning, som är till för att hindra privata företag för att dominera marknader och bli alltför monopollika (till nackdel för konsumenterna, är det implicita antagandet). Problemet med resonemanget är att privata företag når dominerande ställning genom att växa och erbjuda konsumenter populära produkter och/eller tjänster, inte genom tvång. På en fri marknad ska det gå att ta marknadsandelar genom att människor och andra företag frivilligen ingår i handel med dig eller ditt företag.

EU har finslipade regler mot konkurrensbegränsande åtgärder: t.ex. får inte två aktörer på en marknad gå hop om EU:s konkurrensmyndighet anser att de genom det skulle få en (alltför) marknadsdominerande ställning. Problemet med detta resonemang är att gränsen för vad som är "marknadsdominerande ställning" sätts upp i princip godtyckligt, ofta i form av en procentsats. På en fungerande marknad skulle detta inte vara nödvändigt, eftersom ett monopol eller därnästintill a) inte skulle överleva om konsumenterna inte ansåg dess produkter vara värt priset, eller b) överleva, eftersom monopolisten skulle utveckla och förfina sina metoder och därigenom hålla innovatörer och konkurrenter stången. IKEA är ett bra exempel på detta på global nivå.

Vad är då caset mot antitrust-lagstiftning? Man kan exempelvis ifrågasätta varför EU vill begränsa Microsofts frihet att agera på marknaden på grund av dess dominerande ställning. Varför har Microsoft nått dominerande ställning? Det handlar inte om att någon stat delat ut någon licens eller oktroj till Microsoft att ha ensamrätt på att producera mjukvara - företaget gör det helt enkelt så bra att konsumenter uppskattar Microsofts produkter mer än konkurrenternas - trots att Microsoft potentiellt utnyttjar sin ställning för att ta ut högre priser än vad konkurrensmyndigheterna anser att företaget "borde".

I antitrust-lagstiftningens grund ligger antagandet att konsumenter inte vet sitt eget bästa, och därför behöver "skyddas" av statliga myndigheter mot företag som vill ta ut överprofit och lyckas göra det genom sin dominerande ställning. Men så länge det inte handlar om en marknad där staten genom licensering, auktorisation, begränsning av bygglov, producentregler eller liknande begränsar nyetablering så beror Microsofts framgångar på att Microsoft ger konsumenterna det de efterfrågar på ett bättre sätt än konkurrenterna. Staten kan inte genom antitrust "tvinga" fram konkurrerande företag - och gör den det så ger den Microsofts konkurrenter en orättvis fördel, bara för att de råkar vara mindre på marknaden än Microsoft.

Dessutom missar EU:s konkurrensreglers antaganden att en marknadsdominerande ställning i procent av marknaden inte i sig innebär att konkurrensbegränsning föreligger. En monopolistisk eller oligopolistisk marknad kan nämligen ge incitament för nykomlingar att introcudera nya lösningar och koncept och därmed vinna marknadsandelar. Som exempel på detta kan man ta livsmedelsbutikmarknaden i Stockholms innerstad. Länge dominerades denna av en mindre handfull butikskedjor: Ica, Konsum, Vivo, SparLivs. Men så släppte stadens politiker lite på (den alltför hårt reglerade) etableringsfriheten och lät Netto, Willy's och senare även Lidl - kedjor med utländska ägare och lågprisprofil - etablera sig, och snabbt såg man effekter på matpriserna. De "gamla" butikerna hade nämligen nischat sig på vissa varor, med en viss kvalitet, till ett visst pris. Lågpriskedjorna erbjöd aningen lägre kvalitet och sämre butiksservice, men mycket lägre priser. Därigenom förnyades marknaden, trots att närmast kartelliknande förhållanden hade rådit innan - och inte behövdes det några konkurrensbegränsande statliga åtgärder mot de gamla kedjorna för att det skulle ske.

På primitivare marknader skulle man kunna tänka sig att lagstiftning som förhindrar en monopolist att ta ut för höga priser skulle vara motiverat, om det handlade om livsnödvändiga basvaror. Men erfarenheten visar att marknader löser detta av sig själva. Vi har inte ockerpriser på vatten eller mat, och där det är höga priser (t.ex. el och bostäder) rör det sig oftast inte om "rena" marknadssituationer - ofta finns olika former av statlig regleringar inblandat. Så även när det handlar om de delar av världen där brist på det mest basala råder: där råder heller nästan aldrig någon marknadssituation.

Det senaste exemplet på antitrust är de befarade åtgärderna mot Google. Man kan fråga sig varför Google ska straffas. Att starta nya verksamheter på Internet går lätt, snabbt och närmast kostnadsfritt: populära tjänster som Facebook, Skype och YouTube är exempel på det. De två senare ägs numera av Google (och kring den förstnämnda går det säljrykten med såväl Google som Yahoo! och Microsoft inblandade, och rykten om summor upp mot 10 miljarder dollar florerar). Alla tre är exempel på entreprenörer som startat, byggt upp och sedan sålt sin verksamhet - vilket bör vara helt okej att göra på en fri marknad, även om köparen råkar vara en storaktör på marknaden. För vad gör man om man från statligt håll stoppar sådana köp? Jo, man straffar den entreprenör som anser sig ha en produkt bra nog att kunna sälja för en god hacka, genom att förbjuda en affär med den som kan betala bäst. Det låter mest som en underlig form av socialism, i marknadsförpackning.