Fettskattens siare

Folket borta på Vox har fått för sig att fettskatt är en toppenidé för att bekämpa överviktsproblemen på makronivå. Och visst, beskattar man något leder det obönhörligen till mindre konsumtion av detta (generellt iallfall: fan vet hur stor skillnad höga punktskatter på bensin och alkohol har på bilkörande och supande...).

Argument för punktskatter på onyttigheter kommer nästan alltid ner till att folk är dumma, eller iallafall att de inte vet sitt eget bästa. Eller nja, det är att vara överdrivet raljant. En mer intellektuell förevändning är att så länge vi har ett sjukvårdssystem som finansieras gemensamt, så kan man låta onyttigheterna bära sina egna kostnader - för behandling av fetmarelaterade sjukdomar, skrumplever, lungcancer, etc. - genom att beskatta orsakerna. Problemet, iallafall för en liberal, är att man då ger carte blanche till en nanny state, som lägger sig i medborgarnas individuella livsvanor. Nu är det ju inte så att man ska acceptera att människor dumpar över kostnaderna för sitt (medvetet) onyttiga leverna på andra, men den konsekventa lösningen - ett sjukvårdssystem där behandling av sådana sjukdomar inte bekostas av offentliga medel - är för många svårsmält, särskilt för de som är rädda för ytterligare glidning mot ett system med högre grad av privata sjukförsäkringar. Dessutom kan det bli svåra kausalitetsbedömningar (beror dina hjärtproblem på dina lätta övervikt och stillasittande livsstil, eller på att sådana sjukdomar ligger i släkten? osv.).

Ett annat problem är att det handlar om siande i många fall, och statligt siande därtill. Om till exempel socker i läsk beskattas kommer det ge incitament till tillverkaren att ersätta socker med något annat, till exempel sötningsmedel. Problemet är att vi inte vet i ett visst läge om vissa saker är farliga eller inte. Ska staten då "gissa" vid en viss tidpunkt vad som är nyttigt och onyttigt, reglera/beskatta utefter det, och sen ändra det när nya forskningsrön visar motsatsen?

Karl Popper skulle kanske svara ja. Men det förutsätter att staten är den aktör vi önskar ska ta ansvar för problemet. I de flesta andra fall anser liberaler att individen ska ha frihet och ta ansvar för sina handlingar själv. Förvisso kan fett- och annan onyttighetsskatt då ses som en form av "försäkring" - staten samlar in extra cash från dem som lever riskabelt. Men hur drar man gränsen mellan till exempel att äta fet mat eller dricka sprit, och andra former av (frivilligt) risktagande? Svaret blir troligen att det beror på omfattningen, eller omräknat på kostnaderna för sjukvårdssystemet. Därigenom säger staten på ett praktiskt sätt vad som är okej eller inte okej att ägna sig åt - av redan icke-illegala aktiviteter, alltså. (Följdfrågan då blir varför vissa substanser är illegala, medan andra är tillåtna...)

Slutsatsen verkar bli att regleringar oftare bygger på ad hoc-beslut snarare än principiella avvägningar. Är verkligen ad hoc-beslut inom politiken önskvärt?