Friedman, Rothbard och "effektivitet"

I "Free to choose" beskrev Milton och Rose Friedman på ett enkelt och lättbegripligt sätt de fyra sätt som pengar kan spenderas på. Jag har inte det exakta citatet här, men så här beskrev Milton det i en intervju 2004 (från Wikiquote):

There are four ways in which you can spend money. You can spend your own money on yourself. When you do that, why then you really watch out what you’re doing, and you try to get the most for your money. Then you can spend your own money on somebody else. For example, I buy a birthday present for someone. Well, then I’m not so careful about the content of the present, but I’m very careful about the cost. Then, I can spend somebody else’s money on myself. And if I spend somebody else’s money on myself, then I’m sure going to have a good lunch! Finally, I can spend somebody else’s money on somebody else. And if I spend somebody else’s money on somebody else, I’m not concerned about how much it is, and I’m not concerned about what I get. And that’s government.

(Här går det att se Milton själv tala om detta.)

Poängen paret Friedman försöer få fram är att den mest effektiva användningen av en krona är när den som tjänat in den spenderar den på sig själv. (Incitamenten för "sig själv" kan i det här fallet sträckas även till den närmaste familjen, men inte längre än så.) Den minst effektiva användningen är när någon får spendera någon annans pengar på en tredje part -- och så funkar staten, menar Friedman.

Detta är förstås intressant av flera skäl, men ett är i synen på termen "effektivitet". I det här fallet kan effektivitet definieras som måluppfyllelse, där målet är att minimera slöseri och på billigaste sätt möta en efterfrågan (nyttomaximering, kan man sammanfatta det med). I nationalekonomi används ofta termen "effektivitet", men då med en något annorlunda betydelse på systemnivå. Då innebär effektivitet, brett betraktat, att:

No one can be made better off without making someone else worse off.
More output cannot be obtained without increasing the amount of inputs.
Production proceeds at the lowest possible per-unit cost.

(Från Wikipedia)

Inom rättsekonomin (law and economics) är effektivitet ett av huvudmålen. Men de informations- och incitamentsproblem som är grunden för Friedmans beskrivning av de "fyra sätten" finns här knappt närvarande. För att ta ett exempel: Ryssland gjorde en skattereform i början av 2000-talet, där inkomstskatten sänktes samtidigt som kontrollen av deklarationer blev striktare. Trots att procentsatsen sänktes blev resultatet av reformen att den totala skatteintäkten ökade. Exempel som detta brukar ibland lyftas i anslutningen till diskussionen om Laffer-kurvan. Detta skulle ur ett rättsekonomiskt perspektiv kunna ses som en "effektivisering", tillochmed Paretooptimal -- de som betalar skatt får lägre skatt, men staten får samtidigt in mer skatteintäkter. Men -- om det är det privata spenderandet av pengar som är mest effektivt, är det då inte en ineffektivisering att staten får mer pengar?

En liknande poäng gjordes av Murray Rothbard, och Thomas DiLorenzo tar upp den i föredraget "The Rothbardian Theory of Taxes" (från ca 25 min och framåt). Rothbards poäng var att "kryphål" i skattesystemet inte behöver betyda ineffektivitet, om de undandragna pengarna används mer effektivt än staten hade gjort -- och får man tro Friedman, så är det troligt.

Sedär, österrikarna kanske kan enas med Friedman då och då ändå. :)