Nationalekonomen Joakim Sonnegård skriver i dagens understreckare om Kyotoprotokollet och de filosofiska problem som gör att det inte har levts upp till lika väl som förväntats.
För det första handlar kärnan i bekämpandet av klimatutsläpp om att åstadkomma fungerande äganderätter till luften. Luften, liksom till stor del även vattnet, är ett skolboksexempel på allmänningens tragedi. Detta är ett grundläggande filosofiskt problem - oägda resurser ger förvisso alla som har tillgång till dem nyttjandemöjlighet, men detta leder till att resurserna överutnyttjas, eftersom det inte finns intresse hos någon av aktörerna att minska sin använding av resurser, i alla fall så länge ingen annan gör det.
Vilket för oss in på nästa problem: fångarnas dilemma. Det finns olika modeller för detta problem, men i detta fall är upplägget tydligt: varför ska en aktör - i detta fall ett land - minska sitt utnyttjande av allmänningen - luften - på bekostnad av konkurrensnackdel gentemot andra och minskad tillväxt?
Sonnegård refererar i detta ekonomiprofessorn Scott Barrett, som konstaterar det som är ganska uppenbart: i det fall det inte finns någon teknik för att avgränsa äganderätter på (anledningen till att man vill göra det från början är att det hindrar överanvändning av resurserna; när ansvaret för en resurs är ens eget och inte kollektivt så tenderar människor att vårda den. Eller som David Schmidtz uttrycker det: "We need to take the resources out of the commons if we want them to be preserved for our children.") ännu, som vad gäller exempelvis luften, så blir det rimliga alternativet att förespråka någon annan form av reglering. Då det, som påpekas av Barrett, inte finns någon världsregering som kan reglera detta genom lag och hot om våld vid överträdelse så måste regleringen ske frivilligen.
Alltså behövs ett protokoll, eller någon liknande överenskommelse, som inkluderar ett stort antal av världens större och viktigare länder för att dels vara trovärdigt, dels ha någon effekt (de nordiska länderna kan enas om att skära ned sina koldioxidutsläpp fyrdubbelt mer än Kyotoprotokollets ambition, men det skulle inte göra någon större skillnad så länge USA eller Kina inte gjorde någon form av minskning).
Ur ett ekonomiskt perspektiv skulle man titta på de ekonomiska incitamenten som finns att fortsätta släppa ut klimatgas i det nuvarande systemet. Då kan också ganska lätt konstateras att den anarkiska statsordning som råder på det globala planet ger ett direkt incitament att överutnyttja resurser som är allmänna för klotet - bland dem luften. Tills det finns en ordning som kan upprätthålla någon form av avtal om nyttjanderätt och mekanismer för att - på globalt plan - internalisera externaliteternas kostnad, i miljöfarlighet räknat, så kommer vi behöva dras med fortsatt ökande utsläpp.
Detta kan dock ställas på huvudet av t.ex. ett plötsligt tekniksprång.
onsdag 29 augusti 2007
tisdag 28 augusti 2007
lördag 25 augusti 2007
Centralbankers principer och pragmatik
Erik skriver i ett välartikulerat inlägg en kritik av mina tidigare inlägg om kreditkrisen kring de amerikanska bolånen och de stora centralbankernas svar på denna. Jag ska här försöka ge ett svar.
För det första menar Erik att det är centralbankens - i detta fall Fed - uppgift att "inskjuta lite förtroende" i en marknad som gungar pga osäkerhet kring förväntningar och kommande utveckling och kreditgivning. I detta kan jag hålla med, men det är å andra sidan en positivistisk slutsats: eftersom centralbankerna har denna givna uppgift så är det rätt att de fullföljer den. Javisst. Men är det rätt att det är deras uppgift?
Frågan kan bemötas på två sätt - pragmatiskt och principiellt. Pragmatiskt är det mycket riktigt svårt att se det felaktiga i att centralbanken agerar för att uppnå funktionella och önskvärda mål som stabilitet, tilltro och tillväxt i ekonomin. Principiellt kan man dock fråga sig - möjligen aningen kontrafaktiskt, men ändock - vad som hade hänt om centralbanken inte kliver in och "justerar" en utveckling. Alla ser den stora nedgången/kraschen hägra när orosmoln hopar sig, men samtidigt anses nedgångar generellt vara naturliga justeringar av tidigare uppgångar (i en konjunkturcykel). Tilltron till centralbanken som nödvändig aktör för att stabilisera marknadsrörelser bygger på en bristande tilltro till att marknaden skulle kunna sköta detta av sig själv. Men aktörer på de finansiella marknaderna agerar inte fullt ut som att det handlade om en marknad om det finns en "korrigerande" kraft där i bakgrunden...
Förvisso kan man med fog hävda att det inte finns något egenvärde i att minska centralbankers inflytande, speciellt inte om det sker till bekostnad av en stabil marknad. Men i "stabilitetsskapandet" ligger också risken att centralbanker vill ta sig excesser i regleringen av marknaden. Eller hur ska man annars se på vice riksbankschefen Lars E O Svenssons (som Erik citerar i ett annat sammanhang) uttalande (DN 23/8, min fetning):
För det första menar Erik att det är centralbankens - i detta fall Fed - uppgift att "inskjuta lite förtroende" i en marknad som gungar pga osäkerhet kring förväntningar och kommande utveckling och kreditgivning. I detta kan jag hålla med, men det är å andra sidan en positivistisk slutsats: eftersom centralbankerna har denna givna uppgift så är det rätt att de fullföljer den. Javisst. Men är det rätt att det är deras uppgift?
Frågan kan bemötas på två sätt - pragmatiskt och principiellt. Pragmatiskt är det mycket riktigt svårt att se det felaktiga i att centralbanken agerar för att uppnå funktionella och önskvärda mål som stabilitet, tilltro och tillväxt i ekonomin. Principiellt kan man dock fråga sig - möjligen aningen kontrafaktiskt, men ändock - vad som hade hänt om centralbanken inte kliver in och "justerar" en utveckling. Alla ser den stora nedgången/kraschen hägra när orosmoln hopar sig, men samtidigt anses nedgångar generellt vara naturliga justeringar av tidigare uppgångar (i en konjunkturcykel). Tilltron till centralbanken som nödvändig aktör för att stabilisera marknadsrörelser bygger på en bristande tilltro till att marknaden skulle kunna sköta detta av sig själv. Men aktörer på de finansiella marknaderna agerar inte fullt ut som att det handlade om en marknad om det finns en "korrigerande" kraft där i bakgrunden...
Förvisso kan man med fog hävda att det inte finns något egenvärde i att minska centralbankers inflytande, speciellt inte om det sker till bekostnad av en stabil marknad. Men i "stabilitetsskapandet" ligger också risken att centralbanker vill ta sig excesser i regleringen av marknaden. Eller hur ska man annars se på vice riksbankschefen Lars E O Svenssons (som Erik citerar i ett annat sammanhang) uttalande (DN 23/8, min fetning):
En annan [tanke om utveckling av inflationsmålspolitiken] är att längre fram
ta upp diskussionen om ett prisnivåmål där Riksbanken avsiktligt och tydligt
skulle styra prisutvecklingen mot en på en förhand bestämd nivå.
- Detta är något som diskuteras i delar av centralbanksvärlden och i forskarkretsar,
förklarar Lars E O Svensson.
fredag 24 augusti 2007
Rätt av Bernake, rätt av Trichet och rätt av King
Diskussionerna om centralbankernas agerande under de senaste veckornas kreditkris går höga, på den har bloggen här Patrick Krassén kritiserat framförallt Bernake för att spela ett dubbelspel och att inte ta inflationshotet tillräckligt allvarligt.
Jag tror annorlunda. Fed Funds rate ligger på tämligen höga 5,25 och inflationen, 2,7 på årsbasis, är under kontroll även om en viss höjning skedde under sommaren. Marknaden hade redan sent våras börjat markera att räntetoppen var nådd och diskonterade framtida räntesänkningar. Det handlar alltså inte om någont helomvändning på andra sidan om atlanten. Skulle Fed sänka styrräntan på mötet den 18 september kan det kraftigast, och det endast med god vilja, benämnas som ett tidigareläggande av redan förväntade justeringar.
Ytterliggare ett argument för den, uttalat tillfälliga, diskontoräntesänkningen och den, också tillfälliga, kreditboosten den augusti 17 augusti är att Fed, till skillnad från exempelvis Riksbanken har ett dualt mål; de har ansvar för att hålla stabila priser men styrdokumenten uttalar också en målsättning om ”maximal sysselsättning”. I Ett läge där finansbranschen bakbinder sig själv, man skulle kunna prata om stadier av förnekelse, förskjutning och till sist en kollektivt psykologisk regression, är det Bernakes plikt att inskjuta lite förtroende igen, att påminna om att fundamenta fortfarande ser bra ut. När Fed bedömer ”att nedåtriskerna mot tillväxten har ökat märkbart” ska man agera; allt annat är ett kardinalfel.
Lars E O Svensson påminner oss också återigen i dagens DI att bilden som ofta målas upp om moderna centralbanker som ”inflation nutters”, aldrig kan bli mer än vad han kallar en ”pedagogiskt förenkling”. Vid sidan om inflationsmålet är stabiliserandet av resursutnyttjanden alltid en praktiskt del av verksamheten. Lika väsentligt som det är att inflationen alltid står i centrum av analysen, lika viktigt är det att den aldrig får bli allenarådande (att stirra sig blind på inflationen kan var direkt skadlig; ta exemplet med exogena chocker). Skulle resultatet av en eventuell räntesänkning bli en svag höjning av inflationstakten kanske det är ett pris värt att betala för ett fungerande finansiell marknad; också en elementär del av ett centralbanks uppdrag.
Vissa menar vidare att de kriskrediter som Fed, ECB och nu senast Bank of England har ställt ut på lång sikt rubbar förutsättningarna för kreditgivningen, att vetskapen om att centralbankerna alltid tar smällen om det går illa kommer sänka priset på För lågt pris leder till för stora efterfrågan och marknadsmisslyckandet är ett faktum; om något år kommer vi vara tillbaka på ruta ett igen och återigen tvingas rädda private equity-branschen. Det ligger mycket i iaktagelsen men vad är alternativet? När Long Term Capital Management kollapsade 1998 hotades stora delar av världens finansiella system, denna kris har redan tvingats Bear Stearns att stänga två hedgefonder och här hemma spekuleras det i, återigen i DI, att Ragnhild Wiborg-förvaltade Pecunia ska gå samma väg till mötes. Att Pecunia skulle tvingas stänga och att två amerikanska hedgefonder i det närmaste har raderats ut är i sig inget problem, investerarna i fonderna håller samtidigt som detta skrivs att realisera sina förluster, de har misslyckats med sina investeringar och betalar just nu priset, men det är om vi kommer upp på LCTM-nivå som ”to big to fail” verkligen blir en realitet. Därför är Fed:s, ECB:s och Bank of Englands tidiga agerade riktigt, de riktar genom sitt generella erbjudande in sig på de övriga , de som inte överinvesterat i lågratade krediter. Men kan diskutera om räntan i Feds overnight-lån, 4,0 %, inte är några punkter för låg men att därifrån dra slutsatsen att agerandet på lång sikt snedvrider marknaden är att ta det allt några steg för långt; ingripandet är tillfälligt och inte överdrivet lukrativt. Det handlar inte om att rädda några investera utan att ingjuta en åtminstone modest framtidstro i det finansiella systemet..
Jag tror annorlunda. Fed Funds rate ligger på tämligen höga 5,25 och inflationen, 2,7 på årsbasis, är under kontroll även om en viss höjning skedde under sommaren. Marknaden hade redan sent våras börjat markera att räntetoppen var nådd och diskonterade framtida räntesänkningar. Det handlar alltså inte om någont helomvändning på andra sidan om atlanten. Skulle Fed sänka styrräntan på mötet den 18 september kan det kraftigast, och det endast med god vilja, benämnas som ett tidigareläggande av redan förväntade justeringar.
Ytterliggare ett argument för den, uttalat tillfälliga, diskontoräntesänkningen och den, också tillfälliga, kreditboosten den augusti 17 augusti är att Fed, till skillnad från exempelvis Riksbanken har ett dualt mål; de har ansvar för att hålla stabila priser men styrdokumenten uttalar också en målsättning om ”maximal sysselsättning”. I Ett läge där finansbranschen bakbinder sig själv, man skulle kunna prata om stadier av förnekelse, förskjutning och till sist en kollektivt psykologisk regression, är det Bernakes plikt att inskjuta lite förtroende igen, att påminna om att fundamenta fortfarande ser bra ut. När Fed bedömer ”att nedåtriskerna mot tillväxten har ökat märkbart” ska man agera; allt annat är ett kardinalfel.
Lars E O Svensson påminner oss också återigen i dagens DI att bilden som ofta målas upp om moderna centralbanker som ”inflation nutters”, aldrig kan bli mer än vad han kallar en ”pedagogiskt förenkling”. Vid sidan om inflationsmålet är stabiliserandet av resursutnyttjanden alltid en praktiskt del av verksamheten. Lika väsentligt som det är att inflationen alltid står i centrum av analysen, lika viktigt är det att den aldrig får bli allenarådande (att stirra sig blind på inflationen kan var direkt skadlig; ta exemplet med exogena chocker). Skulle resultatet av en eventuell räntesänkning bli en svag höjning av inflationstakten kanske det är ett pris värt att betala för ett fungerande finansiell marknad; också en elementär del av ett centralbanks uppdrag.
Vissa menar vidare att de kriskrediter som Fed, ECB och nu senast Bank of England har ställt ut på lång sikt rubbar förutsättningarna för kreditgivningen, att vetskapen om att centralbankerna alltid tar smällen om det går illa kommer sänka priset på För lågt pris leder till för stora efterfrågan och marknadsmisslyckandet är ett faktum; om något år kommer vi vara tillbaka på ruta ett igen och återigen tvingas rädda private equity-branschen. Det ligger mycket i iaktagelsen men vad är alternativet? När Long Term Capital Management kollapsade 1998 hotades stora delar av världens finansiella system, denna kris har redan tvingats Bear Stearns att stänga två hedgefonder och här hemma spekuleras det i, återigen i DI, att Ragnhild Wiborg-förvaltade Pecunia ska gå samma väg till mötes. Att Pecunia skulle tvingas stänga och att två amerikanska hedgefonder i det närmaste har raderats ut är i sig inget problem, investerarna i fonderna håller samtidigt som detta skrivs att realisera sina förluster, de har misslyckats med sina investeringar och betalar just nu priset, men det är om vi kommer upp på LCTM-nivå som ”to big to fail” verkligen blir en realitet. Därför är Fed:s, ECB:s och Bank of Englands tidiga agerade riktigt, de riktar genom sitt generella erbjudande in sig på de övriga , de som inte överinvesterat i lågratade krediter. Men kan diskutera om räntan i Feds overnight-lån, 4,0 %, inte är några punkter för låg men att därifrån dra slutsatsen att agerandet på lång sikt snedvrider marknaden är att ta det allt några steg för långt; ingripandet är tillfälligt och inte överdrivet lukrativt. Det handlar inte om att rädda några investera utan att ingjuta en åtminstone modest framtidstro i det finansiella systemet..
torsdag 23 augusti 2007
Fyllig artikel om Bastiat
Nu kan man förvisso ifrågasätta om påståendet att fransmannen Frédéric Bastiat skulle ha varit en "österrikare", sisådär 50 år innan den österrikiska skolan anses ha grundats av Carl Menger.
Det gör det dock inte mindre värt att läsa denna artikel på mises.org.
Det gör det dock inte mindre värt att läsa denna artikel på mises.org.
tisdag 21 augusti 2007
Kreditkrisens frågetecken, del 3
William Buiter och Anne Sibert på den utmärkta nya ekonomiportalen Vox skriver, angående den subprime-inducerade kreditkrisen, med ungefär samma argument som jag hade tidigare:
Följdfrågan blir förstås vilka de är som betalar priset, som författarna syftar på. Marco Onado skriver på samma portal att dessa är "the final investors":
Den direkta krisen verkar vara utriden nu, som det ser ut. Men någon gång kommer den globala högkonjunkturen att planas ut, och då gäller det för bedömare och investerare att inte bli tagna på sängen - vilket de verkar ha blivit under denna kris.
It is of course essential that ‘moral hazard’ be minimised. This 'bail
out' of the illiquid by the Fed should be sufficiently costly that those paying
the price would still remember it during the next credit boom, and act more
prudently.
Följdfrågan blir förstås vilka de är som betalar priset, som författarna syftar på. Marco Onado skriver på samma portal att dessa är "the final investors":
The market participants who profited from creating the falteringFrågan är om de policyimplikationer Onado beskriver verkligen är de riktiga. Hans "fixing"-lösning säger föga om vem som ska fixa (politiker? centralbanker?), och hur stabil "fixningen" kommer att vara. Som Charles Wyplosz skriver, ett par dagar tidigare:
debt instruments are not the ones who will pay most of the cost of the
crisis; the losses will fall on the shoulders of final investors. Three things
need fixing: credit ratings, evaluations of asset marketability, and
transparency in the retail market for financial assets.
The deeper moral is simple. Financial markets exist to do risky things. The
more risk they take, the higher the (expected) returns. You can use
regulation to squeeze risk out of a segment of the market, say banks, but
you don’t eliminate the risk, you just move it elsewhere. New segments,
say hedge funds, emerge to take over the risk and the high (expected)
returns that go with it. The problem is that little is known of the new
segment and its players, so the armies of regulators and supervisors that
protect us look in the wrong direction because they don’t know where to look.
Den direkta krisen verkar vara utriden nu, som det ser ut. Men någon gång kommer den globala högkonjunkturen att planas ut, och då gäller det för bedömare och investerare att inte bli tagna på sängen - vilket de verkar ha blivit under denna kris.
måndag 20 augusti 2007
Relativitet
Nån gång förra veckan kom det in en man på banken där jag arbetar extra, han skulle göra ett uttag på några tusenlappar. Under min obligatoriska eskapad in i grabbens privatekonomi, måste ju se om jag sälja på honom något mer tjänst, ser jag att han har närmare 300 000 kr på ett konto helt utan ränta. Mest av omsorg men självklart med bonusen i bakhuvudet säger jag nått i stil med att ”du ar ganska mycket pengar på det där kontot”.
Han svarade med ett leende att allt är relativt.
I morse var jag på anställningsintervju på samma bank; knappt torr bakom öronen ooch med ett år av halvt misslyckade ekonomistudier bakom mig jag blev erbjuden ett arbete som banksäljare, ett hyfsat arbete med hyfsad lön. Var det för att det inte fanns någon som skulle vara bättre än mig på en sådan position? Aldrig; det finns säkert 100 000 civilekonomer i Sverige som skulle krossa mig fullständigt i att sälja visakort, le åt alla människor som inte förstår innebörden av ”Beloppet med bokstäver” och lägga upp bolån, vissa kanske tom med en hel examen bakom sig istället för några poäng internationell ekonomi och statistik. Men det spelar ingen roll; vi har specialiserat oss och de där 100 000 civilekonomerna är ännu mycket mer bättre än mig som controller eller på supply chain-management. De är bättre än mig på allt, de har den absoluta fördelen, men det är ändå jag, som tack vare att jag är lite mindre sämre än de på just det här, som har den relativa fördelen, som blivit erbjuden jobbet.
Allt är relativt.
Vi behöver alltså inte oroa oss himla mycket. Vi kommer alltid att hitta, Botswana och Brasilien kommer alltid hitta, något som vi och dem är relativt är bättre på än både Estland, Kina eller Indien. Nobelpristagaren Paul Samuelsson sade någon gång att denna insikt, att det är relativa och inte absoluta fördelar, som avgör vad som produceras och var det producerar ”is the best exampel I know of an economic principle that is undeniably true yet not obvius to intelligent people”
Det är synd men sant. Denna kollektiva brist på insikt har gett oss förstörelseturism och en stenkastarvänster som verkar växa sig starkare för varje polis de spottar på. Det är så enkelt. Om de bara förstod lite mer, var lite mer postmoderna. Om de någonstans kunde sätta saker i relation till något annat. En enkel övning vore att börja med sätta antalet krossade skyltfönster i relation till, ja, typ, meningslösheten i att göra det.
Han svarade med ett leende att allt är relativt.
I morse var jag på anställningsintervju på samma bank; knappt torr bakom öronen ooch med ett år av halvt misslyckade ekonomistudier bakom mig jag blev erbjuden ett arbete som banksäljare, ett hyfsat arbete med hyfsad lön. Var det för att det inte fanns någon som skulle vara bättre än mig på en sådan position? Aldrig; det finns säkert 100 000 civilekonomer i Sverige som skulle krossa mig fullständigt i att sälja visakort, le åt alla människor som inte förstår innebörden av ”Beloppet med bokstäver” och lägga upp bolån, vissa kanske tom med en hel examen bakom sig istället för några poäng internationell ekonomi och statistik. Men det spelar ingen roll; vi har specialiserat oss och de där 100 000 civilekonomerna är ännu mycket mer bättre än mig som controller eller på supply chain-management. De är bättre än mig på allt, de har den absoluta fördelen, men det är ändå jag, som tack vare att jag är lite mindre sämre än de på just det här, som har den relativa fördelen, som blivit erbjuden jobbet.
Allt är relativt.
Vi behöver alltså inte oroa oss himla mycket. Vi kommer alltid att hitta, Botswana och Brasilien kommer alltid hitta, något som vi och dem är relativt är bättre på än både Estland, Kina eller Indien. Nobelpristagaren Paul Samuelsson sade någon gång att denna insikt, att det är relativa och inte absoluta fördelar, som avgör vad som produceras och var det producerar ”is the best exampel I know of an economic principle that is undeniably true yet not obvius to intelligent people”
Det är synd men sant. Denna kollektiva brist på insikt har gett oss förstörelseturism och en stenkastarvänster som verkar växa sig starkare för varje polis de spottar på. Det är så enkelt. Om de bara förstod lite mer, var lite mer postmoderna. Om de någonstans kunde sätta saker i relation till något annat. En enkel övning vore att börja med sätta antalet krossade skyltfönster i relation till, ja, typ, meningslösheten i att göra det.
Kreditkrisens frågetecken, del 2
En vidareutveckling av förra veckans inlägg:
Jag tror att jag har kommit på vad som har bekymrat mig med den europeiska och andra centralbankers inskjutning av pengar till bankerna för att stabilisera marknadsoron kring kreditmarknaderna för dryga veckan sen.
Ekonomiska incitament gäller för ekonomiska aktörer; så även för banker och andra kreditgivningsinstitut. Men i moderna finansiella system finns nästan alltid en "lender of last resort". Oftast handlar det om centralbanker. När en centralbank, så som ECB i förrförra veckan, skjuter till likviditet - kredit - till marknader i oro för att förhindra ras eller andra potentiellt skadliga effekter, så sker detta med upptryckta pengar. Men dessa pengar motsvarar inget ökat värde i ekonomin; de skulle kunna kallas för "fiat money". Tillskott av (pappers-)pengar i ekonomin är ingen hållbar lösning, eftersom det spär på inflationen.
Ett annat knepigt problem är att marknadsaktörerna i kreditgivning agerar som de gör utifrån rikstagande och incitament. Vad skickar centralbanken för signal till kreditgivarna när den går in och "räddar" en krissituation vid ett givet tillfälle? Jo, att det är den punkt mot vilken de kan skjuta riskerna - det är där centralbanken kommer rädda dem i det fall risken slår över till kris. Detta leder till att kreditgivarna kan expandera krediten längre än de annars skulle göra, eftersom de vet att någon annan kommer att stå risken. Detta leder i sin tur till att utbudet av kredit ser annorlunda ut än det skulle göra utan de "marknadskorrigerande" ingreppen från centralbanken. Men kreditinstituten agerar annars (i huvudsak) på marknaden, inte på order av centralbanken...
Därför ska det bli högeligen intressant att följa kreditmarknadernas utveckling framöver.
Jag tror att jag har kommit på vad som har bekymrat mig med den europeiska och andra centralbankers inskjutning av pengar till bankerna för att stabilisera marknadsoron kring kreditmarknaderna för dryga veckan sen.
Ekonomiska incitament gäller för ekonomiska aktörer; så även för banker och andra kreditgivningsinstitut. Men i moderna finansiella system finns nästan alltid en "lender of last resort". Oftast handlar det om centralbanker. När en centralbank, så som ECB i förrförra veckan, skjuter till likviditet - kredit - till marknader i oro för att förhindra ras eller andra potentiellt skadliga effekter, så sker detta med upptryckta pengar. Men dessa pengar motsvarar inget ökat värde i ekonomin; de skulle kunna kallas för "fiat money". Tillskott av (pappers-)pengar i ekonomin är ingen hållbar lösning, eftersom det spär på inflationen.
Ett annat knepigt problem är att marknadsaktörerna i kreditgivning agerar som de gör utifrån rikstagande och incitament. Vad skickar centralbanken för signal till kreditgivarna när den går in och "räddar" en krissituation vid ett givet tillfälle? Jo, att det är den punkt mot vilken de kan skjuta riskerna - det är där centralbanken kommer rädda dem i det fall risken slår över till kris. Detta leder till att kreditgivarna kan expandera krediten längre än de annars skulle göra, eftersom de vet att någon annan kommer att stå risken. Detta leder i sin tur till att utbudet av kredit ser annorlunda ut än det skulle göra utan de "marknadskorrigerande" ingreppen från centralbanken. Men kreditinstituten agerar annars (i huvudsak) på marknaden, inte på order av centralbanken...
Därför ska det bli högeligen intressant att följa kreditmarknadernas utveckling framöver.
tisdag 14 augusti 2007
Kreditkrisens frågetecken
Hur ska man egentligen förhålla sig till den pågående (eller stundande? eller övergångna?) kreditkrisen, som blev drastiskt uppenbar förra veckan?
Å ena sidan har vi den stora inhällningen av likvida medel från ECB, Fed och andra centralbanker in i marknaderna, som skulle kunna oroa av olika anledningar. Världsekonomin är i högkonjunktur - någon egentlig krasch har inte kommit i USA, den tyska ekonomin går hyfsat bra och Kina fortsätter ånga på - och det finns farhågor för en stundande inflation. Det handlar dock om brist på arbetskraft som pådrivande faktor, inte ökad likviditet. En österrikare skulle påpeka att ökad likviditet spär på inflationen, men här ser vi samtidigt an annan tendens parallellt - centralbankerna ökar räntorna. Ökade räntor - som anses minska penningomsättningshastigheten och öka sparandet - används för att dämpa inflationstakten. Men österrikarna - och monetaristerna likaså - är av åsikten att ökad penningmängd späder på inflationen. Försöker centralbankerna alltså göra en sak med ena handen och det motsatta med den andra?
Ja, kanske. Det handlar om vem man skickar vilka signaler till. Kreditinstitut, analytiker, stora företag mm. behöver de stabiliserande, kortsiktiga åtgärderna - till exempel snabba inskjut av likvidia medel i systemet för "stabilisering". Samtidigt behöver arbetsmarknaden, och lånemarknaden i stort, en dämpning av inflationen. Kan det vara så, som ECB-chefen tror, att stormen denna gång är urriden, och att det för finansmarknadernas aktörer handlar om att hålla huvudet kallt? Kanske det. Vi får se hur det utvecklar sig framöver.
Å ena sidan har vi den stora inhällningen av likvida medel från ECB, Fed och andra centralbanker in i marknaderna, som skulle kunna oroa av olika anledningar. Världsekonomin är i högkonjunktur - någon egentlig krasch har inte kommit i USA, den tyska ekonomin går hyfsat bra och Kina fortsätter ånga på - och det finns farhågor för en stundande inflation. Det handlar dock om brist på arbetskraft som pådrivande faktor, inte ökad likviditet. En österrikare skulle påpeka att ökad likviditet spär på inflationen, men här ser vi samtidigt an annan tendens parallellt - centralbankerna ökar räntorna. Ökade räntor - som anses minska penningomsättningshastigheten och öka sparandet - används för att dämpa inflationstakten. Men österrikarna - och monetaristerna likaså - är av åsikten att ökad penningmängd späder på inflationen. Försöker centralbankerna alltså göra en sak med ena handen och det motsatta med den andra?
Ja, kanske. Det handlar om vem man skickar vilka signaler till. Kreditinstitut, analytiker, stora företag mm. behöver de stabiliserande, kortsiktiga åtgärderna - till exempel snabba inskjut av likvidia medel i systemet för "stabilisering". Samtidigt behöver arbetsmarknaden, och lånemarknaden i stort, en dämpning av inflationen. Kan det vara så, som ECB-chefen tror, att stormen denna gång är urriden, och att det för finansmarknadernas aktörer handlar om att hålla huvudet kallt? Kanske det. Vi får se hur det utvecklar sig framöver.
fredag 10 augusti 2007
Mugabes planekonomi
Sedan en tid har Zimbabwe en strikt prisreglering. Financial Times rapporterar att omkring 7 500 näringsidkare har blivit arresterade och bötfällda för att ha brutit mot prisregleringen. Framöver ska priset på ett tjugotal varor bestämmas av regeringen och justeringar i priset får endast göras efter ansökan hos och godkännande från regeringen.
Det är en illusion att tro att prisreglering kan åtgärda brist - eller, för den delen, att prisreglering kan upprätthållas under någon längre tid utan en kommandoekonomi. Man bör därför vara vaksam på utvecklingen i Zimbabwe: än så länge har Mugabes regim begränsat sig till att styra produktionen genom olika former av pris- och inflationsmanipulationer. Men varken nöden och bristen bland befolkningen eller grundläggande ekonomiska sammanhang försvinner för att Mugabe trixar med valutan eller försöker kontrollera priser utan hänsyn till utbud och efterfrågan. När systemet kraschar (mer än det redan gjort) ligger det nära till hands för Mugabe att börja styra och planera även produktionen.
Prisregleringen var ett skäl till att det sovjetiska ekonomiska systemet brakade ihop. Lärdomen borde vara tydlig:
Sådan är planekonomin.
Det är en illusion att tro att prisreglering kan åtgärda brist - eller, för den delen, att prisreglering kan upprätthållas under någon längre tid utan en kommandoekonomi. Man bör därför vara vaksam på utvecklingen i Zimbabwe: än så länge har Mugabes regim begränsat sig till att styra produktionen genom olika former av pris- och inflationsmanipulationer. Men varken nöden och bristen bland befolkningen eller grundläggande ekonomiska sammanhang försvinner för att Mugabe trixar med valutan eller försöker kontrollera priser utan hänsyn till utbud och efterfrågan. När systemet kraschar (mer än det redan gjort) ligger det nära till hands för Mugabe att börja styra och planera även produktionen.
Prisregleringen var ett skäl till att det sovjetiska ekonomiska systemet brakade ihop. Lärdomen borde vara tydlig:
Sådan är planekonomin.
tisdag 7 augusti 2007
Trängselskatter och finansiering av vägar
1 augusti återinfördes trängselskatt/-avgifter/biltullar/vadmannuvillkalladet i Stockholm, denna gång permanent (är det tänkt).
Man kan ha en hel del invändningar mot trängselskatten. En uppenbar är att intäkterna inte går till gröna skatteväxlingar eller investeringar i kollektivtrafik (att de inte går till utbyggda vägar för bilisterna är självskrivet - ett av syftena är ju att minska bilåkandet). En annan är att det är högst ologiskt att man ska behöva betala när man lämnar staden - det logiska vore, om man vill minska trängseln i innerstan, att man får avdrag på avgiften - t.ex. med 50% av den gällande taxan vid tidpunkten - om man åker ut från stan. (Nu är det ju förvisso köerna man vill ha bort genom avgifterna, snarare än trafiken inne i stan, oavsett vad man säger utåt från officiellt håll.) Därutöver kan man ifrågasätta registreringen av bilars rörelse av integritetsskäl.
Intressantare ur ekonomisk-teoretisk synpunkt är diskussionen om vägfinansiering som väcks av biltullar. Tullvägar är ingalunda något nytt och finns över hela världen, med olika system för betalning. Vägar, i synnerhet större vägar, ses generellt som "public goods". Sådana kollektiva varor anses behöva tillhandahållas, eller i alla fall finansieras, via det offentliga. Det är i sig en föga intressant position ur liberal synpunkt. Intressantare då är att fråga sig om det finns ett privat alternativ.
I Japan har befintliga motorvägar överförts från offentliga bolag till privata. En som skissat på ett totalt laissez faire-system för vägar är Walter Block (bl.a här och här). Detta bör dock snarast ses som ett tankeexperiment. I den så kallade verkligheten är olika former av PPP-lösningar det normalt förekommande (OPS på svenska). Det är en form av medelväg, som har förespråkare inom olika områden och i såväl USA som Sverige.
Häromdagen hade DN en artikel om skepsisen mot de PPP-planerade väg- och järnvägsbyggena runt om i Sverige. Invändningarna är av olika sort - allt från fiskalt ansvarstagande från infrastrukturministerns sakkunniga till en vänsterpartist som framför den hisnande tanken att företag skulle blanda sig i PPP-projekt för att de "förväntar sig att tjäna pengar".
Eftersom staten har mark- och planmonopol i de flesta stater så är fri konkurrens med vägar svårt att tänka sig - utrymmet är begränsat (om man inte tänker sig en lösning med flera vägar på pelare ovanpå varandra, med skillnader i t.ex. hastighet, pris etc.). Därmed måste alltid staten i någon form finnas med i leken som tillhandahållare av marken. Efter det kan man tänka sig olika modeller. Engel och Fischer vid Cato pekar här på två lösningar. BOT (Build-Operate-and-Transfer) handlar om att en privat entreprenör får ett kontrakt, eventuellt efter ett upphandlingsförfarande (exv. en Demsetz-auktion), från staten för att uppföra, underhålla och (eventuellt) bekosta en väg under en viss tid, varefter vägen övergår till statlig kontroll. På det sättet överförs risken med projektet till den privata entreprenören. Problem som detta kan medföra är att kostnadsanalysen är svår att göra för en period om 20 eller 30 år. Eftersom avtalet med entreprenören därför kan komma att behöva omförhandlas kan detta bli kostsamt för det offentliga, varpå vinsten med risköverföringen går miste. Engel och Fischer föreslår som lösning på detta PVR (Present-Value-of-Revenues), där entreprenörerna som ställer upp i upphandlingen med det för stunden rådande priset för utförandet (matchat mot de ersättningar de kan tänka sig att få in från brukarna).
PPP-lösningar är som sagt populärt i Sverige hos en del. Stockholms Handelskammare släppte förra året en rapport som förordar PPP som en bra lösning för framtida infrastruktursatsningar. I den tas en rad fördelar med PPP upp - däribland effektivt genomförande, kortare byggtid, förutsägbarhet och risköverföring till privat sektor. Arlandabanan tas som ett exempel på en variant av PPP-upphandling. Kritiken mot denna tas också upp, och som så ofta annars kan problemen härledas till bristfälligt formulerade avtal snarare än till modellen i sig. Österleden, Förbifart Stockholm och tvärbanan norr tas som exempel på framtida projekt som kan tänkas utföras genom PPP-lösningar.
Sammanfattningsvis kan sägas att det är intressant att se möjligheter för hur det "naturliga monopolet" på infrastruktur kan kombineras med privat sektors dynamik och innovation. PPP-lösningar och andra former av privat infrastrukturfinansiering torde höra framtiden till.
Man kan ha en hel del invändningar mot trängselskatten. En uppenbar är att intäkterna inte går till gröna skatteväxlingar eller investeringar i kollektivtrafik (att de inte går till utbyggda vägar för bilisterna är självskrivet - ett av syftena är ju att minska bilåkandet). En annan är att det är högst ologiskt att man ska behöva betala när man lämnar staden - det logiska vore, om man vill minska trängseln i innerstan, att man får avdrag på avgiften - t.ex. med 50% av den gällande taxan vid tidpunkten - om man åker ut från stan. (Nu är det ju förvisso köerna man vill ha bort genom avgifterna, snarare än trafiken inne i stan, oavsett vad man säger utåt från officiellt håll.) Därutöver kan man ifrågasätta registreringen av bilars rörelse av integritetsskäl.
Intressantare ur ekonomisk-teoretisk synpunkt är diskussionen om vägfinansiering som väcks av biltullar. Tullvägar är ingalunda något nytt och finns över hela världen, med olika system för betalning. Vägar, i synnerhet större vägar, ses generellt som "public goods". Sådana kollektiva varor anses behöva tillhandahållas, eller i alla fall finansieras, via det offentliga. Det är i sig en föga intressant position ur liberal synpunkt. Intressantare då är att fråga sig om det finns ett privat alternativ.
I Japan har befintliga motorvägar överförts från offentliga bolag till privata. En som skissat på ett totalt laissez faire-system för vägar är Walter Block (bl.a här och här). Detta bör dock snarast ses som ett tankeexperiment. I den så kallade verkligheten är olika former av PPP-lösningar det normalt förekommande (OPS på svenska). Det är en form av medelväg, som har förespråkare inom olika områden och i såväl USA som Sverige.
Häromdagen hade DN en artikel om skepsisen mot de PPP-planerade väg- och järnvägsbyggena runt om i Sverige. Invändningarna är av olika sort - allt från fiskalt ansvarstagande från infrastrukturministerns sakkunniga till en vänsterpartist som framför den hisnande tanken att företag skulle blanda sig i PPP-projekt för att de "förväntar sig att tjäna pengar".
Eftersom staten har mark- och planmonopol i de flesta stater så är fri konkurrens med vägar svårt att tänka sig - utrymmet är begränsat (om man inte tänker sig en lösning med flera vägar på pelare ovanpå varandra, med skillnader i t.ex. hastighet, pris etc.). Därmed måste alltid staten i någon form finnas med i leken som tillhandahållare av marken. Efter det kan man tänka sig olika modeller. Engel och Fischer vid Cato pekar här på två lösningar. BOT (Build-Operate-and-Transfer) handlar om att en privat entreprenör får ett kontrakt, eventuellt efter ett upphandlingsförfarande (exv. en Demsetz-auktion), från staten för att uppföra, underhålla och (eventuellt) bekosta en väg under en viss tid, varefter vägen övergår till statlig kontroll. På det sättet överförs risken med projektet till den privata entreprenören. Problem som detta kan medföra är att kostnadsanalysen är svår att göra för en period om 20 eller 30 år. Eftersom avtalet med entreprenören därför kan komma att behöva omförhandlas kan detta bli kostsamt för det offentliga, varpå vinsten med risköverföringen går miste. Engel och Fischer föreslår som lösning på detta PVR (Present-Value-of-Revenues), där entreprenörerna som ställer upp i upphandlingen med det för stunden rådande priset för utförandet (matchat mot de ersättningar de kan tänka sig att få in från brukarna).
PPP-lösningar är som sagt populärt i Sverige hos en del. Stockholms Handelskammare släppte förra året en rapport som förordar PPP som en bra lösning för framtida infrastruktursatsningar. I den tas en rad fördelar med PPP upp - däribland effektivt genomförande, kortare byggtid, förutsägbarhet och risköverföring till privat sektor. Arlandabanan tas som ett exempel på en variant av PPP-upphandling. Kritiken mot denna tas också upp, och som så ofta annars kan problemen härledas till bristfälligt formulerade avtal snarare än till modellen i sig. Österleden, Förbifart Stockholm och tvärbanan norr tas som exempel på framtida projekt som kan tänkas utföras genom PPP-lösningar.
Sammanfattningsvis kan sägas att det är intressant att se möjligheter för hur det "naturliga monopolet" på infrastruktur kan kombineras med privat sektors dynamik och innovation. PPP-lösningar och andra former av privat infrastrukturfinansiering torde höra framtiden till.
EU:s antitrust i kläm
Financial Times skriver idag om hur EU:s förstainstansdomstol i juli har gett kommissionen och konkurrensinstansen pisk för dess taffligt skötta juridiska process när man stoppade samgåendet mellan Schneider och Legrand 2001. Schneider har krävt nästan 1,7 miljarder € i ersättning av kommissionen. Konkurrensinstansen avser nu försöka få EG-domstolen att upphäva förstainstansens beslut - man är rädd att det kan bli ett prejudikat som kan bli kostsamt vid liknande fall framöver.
Självklart är det inte bra om kostnaderna för EU blir högre än de behöver vara. Men här föreligger en viktig konflikt där det gäller att inte hamna fel: företagen som vill göra fusioner eller uppköp handlar bara utifrån vad som är rationellt och möjligt på marknaden. Om EU:s konkurrensverk sedan vill sätta käppar i hjulet av någon anledning är det minsta man kan begära att det genomförs på ett juridiskt korrekt sett. Kan inte EU:s företrädare ens uppbåda den kompetensen så är företagen värda varenda €-cent i ersättning. (Nu gissar förvisso domstolen att ersättningen i det aktuella fallet inte komemr bli högre än ca 400 miljoner €, men det är ändå en skaplig summa och en välbehövlig näsknäpp för de som tror att ingrepp i marknadsekonomin kan ske godtyckligt.)
Självklart är det inte bra om kostnaderna för EU blir högre än de behöver vara. Men här föreligger en viktig konflikt där det gäller att inte hamna fel: företagen som vill göra fusioner eller uppköp handlar bara utifrån vad som är rationellt och möjligt på marknaden. Om EU:s konkurrensverk sedan vill sätta käppar i hjulet av någon anledning är det minsta man kan begära att det genomförs på ett juridiskt korrekt sett. Kan inte EU:s företrädare ens uppbåda den kompetensen så är företagen värda varenda €-cent i ersättning. (Nu gissar förvisso domstolen att ersättningen i det aktuella fallet inte komemr bli högre än ca 400 miljoner €, men det är ändå en skaplig summa och en välbehövlig näsknäpp för de som tror att ingrepp i marknadsekonomin kan ske godtyckligt.)
torsdag 2 augusti 2007
Politikerna och begränsad information
Ett problem som är centralt i förståelsen varför statens inflytande över ekonomin bör vara begränsat är informationsproblemet - information om vad som behöver göras, av vem, hur, och vilka konsekvenser det får kan aldrig samlas tillräckligt väl av en enda (central) part. Detta var ett av Friedrich Hayeks och Ludwig von Mises viktigaste argument i den s.k. kalkyleringsdebatten under 1920-talet och framåt (mer angående denna debatt och Mises här och här).
En intressant aspekt av detta är regeringars förhållande till kontemporär forskning. Bör politisk-ekonomiska beslut utgå från det för stunden rådande förhållandet, eller bör de bygga på mer principiell grund?
John James Cowperthwaite, som dog i januari förra året, var finansiell sekreterare i Hong Kong under 1960-talet. Istället för att planera rekonstruktion fann han att ekonomin hämtade sig väl av sig själv, och valde därför att staten inte skulle intervenera i ekonomin. Detta anses generellt ha bidragit till Hong Kongs ekonomiska mirakel.
En i detta sammanhang intressant sak med Cowperthwaite var att han vägrade samla in ekonomisk statistik för Hong Kong överhuvudtaget, eftersom han befarade att regeringen skulle vilja använda denna för att lägga sig i ekonomin och försöka styra den på olika sätt. "If I let them compute those statistics, they’ll want to use them for planning", lär han ha sagt till Milton Friedman.
Den centrala planeringen, oavsett hur goda dess avsikter må vara, kommer alltid lida av informationsproblemet: det går inte göra analyser av kausala konsekvenser i ett evolutionärt system som utgörs av tusentals och åter tusentals individuella beslut varje dag, oavsett hur bra statistik man än har - i alla fall inte under längre perioder.
En intressant aspekt av detta är regeringars förhållande till kontemporär forskning. Bör politisk-ekonomiska beslut utgå från det för stunden rådande förhållandet, eller bör de bygga på mer principiell grund?
John James Cowperthwaite, som dog i januari förra året, var finansiell sekreterare i Hong Kong under 1960-talet. Istället för att planera rekonstruktion fann han att ekonomin hämtade sig väl av sig själv, och valde därför att staten inte skulle intervenera i ekonomin. Detta anses generellt ha bidragit till Hong Kongs ekonomiska mirakel.
En i detta sammanhang intressant sak med Cowperthwaite var att han vägrade samla in ekonomisk statistik för Hong Kong överhuvudtaget, eftersom han befarade att regeringen skulle vilja använda denna för att lägga sig i ekonomin och försöka styra den på olika sätt. "If I let them compute those statistics, they’ll want to use them for planning", lär han ha sagt till Milton Friedman.
Den centrala planeringen, oavsett hur goda dess avsikter må vara, kommer alltid lida av informationsproblemet: det går inte göra analyser av kausala konsekvenser i ett evolutionärt system som utgörs av tusentals och åter tusentals individuella beslut varje dag, oavsett hur bra statistik man än har - i alla fall inte under längre perioder.
onsdag 1 augusti 2007
Centralbanker och inflation
Den snabbt stigande inflationen i Zimbabwe har nu blivit ett huvudbry inte bara för massorna som ser sin från början inte alltför överdrivna köpkraft nu spolas bort, utan även för tyrannen Robert Mugabe. BBC rapporterade igår att en ny 200 000 $-sedel ska börja cirkuleras. Zimbabwes centralbank (som är statens bank) anser att värdet på den nya sedeln är 13 USA-dollar; på svarta marknaden (det vill säga, den faktiska marknaden) får man en dollar för den.
Mugabe-regimens sinneslösa hantering av pris- och penningproblemet (för några veckor sedan beordrade Mugabe alla affärer att halvera alla priser över en natt för att komma till bukt med den höga inflationstakten; vem som helst med elementära kunskaper i ekonomi vet att det inte förändrar den reella köpkraften hos medborgarna, utan efter en kort rusning leder till en än högre inflation) har bara bidragit till att störta landet i djupare misär än tidigare. Det är sedan tidigare känt att centralbanker i utvecklingsländer - i synnerhet odemokratiska sådana - inte kan fungera, eftersom det inte finns tillräcklig tilltro till att de räntor och växlingskurser de sätter stämmer överens med det riktiga marknadsvärdet (White och Selgin har skrivit om detta, bl.a. här).
Att det är regeringar som är inflationsdrivande (genom reglering av penningutbudet) är en central tanke inom monetarismen. I Sverige har vi en från politisk styrning fristående (nåja) riksbank, vilket självklart är bättre än de statligt styrda centralbankerna. Men vissa liberaler har föreslagit att man ska gå ännu längre och frikoppla penningproduktionen från staten. Nu är det kanske inte den närmast förestående politiska reformen, varken i Sverige eller Zimbabwe, men det kan ju vara på sin plats att fråga sig varför det finns ett statlig monopol på penningutgivning.
(Läs mer om den s.k. fribankskolan här.)
Mugabe-regimens sinneslösa hantering av pris- och penningproblemet (för några veckor sedan beordrade Mugabe alla affärer att halvera alla priser över en natt för att komma till bukt med den höga inflationstakten; vem som helst med elementära kunskaper i ekonomi vet att det inte förändrar den reella köpkraften hos medborgarna, utan efter en kort rusning leder till en än högre inflation) har bara bidragit till att störta landet i djupare misär än tidigare. Det är sedan tidigare känt att centralbanker i utvecklingsländer - i synnerhet odemokratiska sådana - inte kan fungera, eftersom det inte finns tillräcklig tilltro till att de räntor och växlingskurser de sätter stämmer överens med det riktiga marknadsvärdet (White och Selgin har skrivit om detta, bl.a. här).
Att det är regeringar som är inflationsdrivande (genom reglering av penningutbudet) är en central tanke inom monetarismen. I Sverige har vi en från politisk styrning fristående (nåja) riksbank, vilket självklart är bättre än de statligt styrda centralbankerna. Men vissa liberaler har föreslagit att man ska gå ännu längre och frikoppla penningproduktionen från staten. Nu är det kanske inte den närmast förestående politiska reformen, varken i Sverige eller Zimbabwe, men det kan ju vara på sin plats att fråga sig varför det finns ett statlig monopol på penningutgivning.
(Läs mer om den s.k. fribankskolan här.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
