Kreditkrisens frågetecken, del 2

En vidareutveckling av förra veckans inlägg:

Jag tror att jag har kommit på vad som har bekymrat mig med den europeiska och andra centralbankers inskjutning av pengar till bankerna för att stabilisera marknadsoron kring kreditmarknaderna för dryga veckan sen.

Ekonomiska incitament gäller för ekonomiska aktörer; så även för banker och andra kreditgivningsinstitut. Men i moderna finansiella system finns nästan alltid en "lender of last resort". Oftast handlar det om centralbanker. När en centralbank, så som ECB i förrförra veckan, skjuter till likviditet - kredit - till marknader i oro för att förhindra ras eller andra potentiellt skadliga effekter, så sker detta med upptryckta pengar. Men dessa pengar motsvarar inget ökat värde i ekonomin; de skulle kunna kallas för "fiat money". Tillskott av (pappers-)pengar i ekonomin är ingen hållbar lösning, eftersom det spär på inflationen.

Ett annat knepigt problem är att marknadsaktörerna i kreditgivning agerar som de gör utifrån rikstagande och incitament. Vad skickar centralbanken för signal till kreditgivarna när den går in och "räddar" en krissituation vid ett givet tillfälle? Jo, att det är den punkt mot vilken de kan skjuta riskerna - det är där centralbanken kommer rädda dem i det fall risken slår över till kris. Detta leder till att kreditgivarna kan expandera krediten längre än de annars skulle göra, eftersom de vet att någon annan kommer att stå risken. Detta leder i sin tur till att utbudet av kredit ser annorlunda ut än det skulle göra utan de "marknadskorrigerande" ingreppen från centralbanken. Men kreditinstituten agerar annars (i huvudsak) på marknaden, inte på order av centralbanken...

Därför ska det bli högeligen intressant att följa kreditmarknadernas utveckling framöver.