Kreditkrisens frågetecken, del 3

William Buiter och Anne Sibert på den utmärkta nya ekonomiportalen Vox skriver, angående den subprime-inducerade kreditkrisen, med ungefär samma argument som jag hade tidigare:

It is of course essential that ‘moral hazard’ be minimised. This 'bail
out' of the illiquid by the Fed should be sufficiently costly that those paying
the price would still remember it during the next credit boom, and act more
prudently.

Följdfrågan blir förstås vilka de är som betalar priset, som författarna syftar på. Marco Onado skriver på samma portal att dessa är "the final investors":

The market participants who profited from creating the faltering
debt instruments are not the ones who will pay most of the cost of the
crisis; the losses will fall on the shoulders of final investors. Three things
need fixing: credit ratings, evaluations of asset marketability, and
transparency in the retail market for financial assets.

Frågan är om de policyimplikationer Onado beskriver verkligen är de riktiga. Hans "fixing"-lösning säger föga om vem som ska fixa (politiker? centralbanker?), och hur stabil "fixningen" kommer att vara. Som Charles Wyplosz skriver, ett par dagar tidigare:

The deeper moral is simple. Financial markets exist to do risky things. The
more risk they take, the higher the (expected) returns. You can use
regulation to squeeze risk out of a segment of the market, say banks, but
you don’t eliminate the risk, you just move it elsewhere. New segments,
say hedge funds, emerge to take over the risk and the high (expected)
returns that go with it. The problem is that little is known of the new
segment and its players, so the armies of regulators and supervisors that
protect us look in the wrong direction because they don’t know where to look.

Den direkta krisen verkar vara utriden nu, som det ser ut. Men någon gång kommer den globala högkonjunkturen att planas ut, och då gäller det för bedömare och investerare att inte bli tagna på sängen - vilket de verkar ha blivit under denna kris.