Rätt av Bernake, rätt av Trichet och rätt av King

Diskussionerna om centralbankernas agerande under de senaste veckornas kreditkris går höga, på den har bloggen här Patrick Krassén kritiserat framförallt Bernake för att spela ett dubbelspel och att inte ta inflationshotet tillräckligt allvarligt.

Jag tror annorlunda. Fed Funds rate ligger på tämligen höga 5,25 och inflationen, 2,7 på årsbasis, är under kontroll även om en viss höjning skedde under sommaren. Marknaden hade redan sent våras börjat markera att räntetoppen var nådd och diskonterade framtida räntesänkningar. Det handlar alltså inte om någont helomvändning på andra sidan om atlanten. Skulle Fed sänka styrräntan på mötet den 18 september kan det kraftigast, och det endast med god vilja, benämnas som ett tidigareläggande av redan förväntade justeringar.

Ytterliggare ett argument för den, uttalat tillfälliga, diskontoräntesänkningen och den, också tillfälliga, kreditboosten den augusti 17 augusti är att Fed, till skillnad från exempelvis Riksbanken har ett dualt mål; de har ansvar för att hålla stabila priser men styrdokumenten uttalar också en målsättning om ”maximal sysselsättning”. I Ett läge där finansbranschen bakbinder sig själv, man skulle kunna prata om stadier av förnekelse, förskjutning och till sist en kollektivt psykologisk regression, är det Bernakes plikt att inskjuta lite förtroende igen, att påminna om att fundamenta fortfarande ser bra ut. När Fed bedömer ”att nedåtriskerna mot tillväxten har ökat märkbart” ska man agera; allt annat är ett kardinalfel.

Lars E O Svensson påminner oss också återigen i dagens DI att bilden som ofta målas upp om moderna centralbanker som ”inflation nutters”, aldrig kan bli mer än vad han kallar en ”pedagogiskt förenkling”. Vid sidan om inflationsmålet är stabiliserandet av resursutnyttjanden alltid en praktiskt del av verksamheten. Lika väsentligt som det är att inflationen alltid står i centrum av analysen, lika viktigt är det att den aldrig får bli allenarådande (att stirra sig blind på inflationen kan var direkt skadlig; ta exemplet med exogena chocker). Skulle resultatet av en eventuell räntesänkning bli en svag höjning av inflationstakten kanske det är ett pris värt att betala för ett fungerande finansiell marknad; också en elementär del av ett centralbanks uppdrag.

Vissa menar vidare att de kriskrediter som Fed, ECB och nu senast Bank of England har ställt ut på lång sikt rubbar förutsättningarna för kreditgivningen, att vetskapen om att centralbankerna alltid tar smällen om det går illa kommer sänka priset på För lågt pris leder till för stora efterfrågan och marknadsmisslyckandet är ett faktum; om något år kommer vi vara tillbaka på ruta ett igen och återigen tvingas rädda private equity-branschen. Det ligger mycket i iaktagelsen men vad är alternativet? När Long Term Capital Management kollapsade 1998 hotades stora delar av världens finansiella system, denna kris har redan tvingats Bear Stearns att stänga två hedgefonder och här hemma spekuleras det i, återigen i DI, att Ragnhild Wiborg-förvaltade Pecunia ska gå samma väg till mötes. Att Pecunia skulle tvingas stänga och att två amerikanska hedgefonder i det närmaste har raderats ut är i sig inget problem, investerarna i fonderna håller samtidigt som detta skrivs att realisera sina förluster, de har misslyckats med sina investeringar och betalar just nu priset, men det är om vi kommer upp på LCTM-nivå som ”to big to fail” verkligen blir en realitet. Därför är Fed:s, ECB:s och Bank of Englands tidiga agerade riktigt, de riktar genom sitt generella erbjudande in sig på de övriga , de som inte överinvesterat i lågratade krediter. Men kan diskutera om räntan i Feds overnight-lån, 4,0 %, inte är några punkter för låg men att därifrån dra slutsatsen att agerandet på lång sikt snedvrider marknaden är att ta det allt några steg för långt; ingripandet är tillfälligt och inte överdrivet lukrativt. Det handlar inte om att rädda några investera utan att ingjuta en åtminstone modest framtidstro i det finansiella systemet..