Kyotoprotokollet och allmänningen

Nationalekonomen Joakim Sonnegård skriver i dagens understreckare om Kyotoprotokollet och de filosofiska problem som gör att det inte har levts upp till lika väl som förväntats.

För det första handlar kärnan i bekämpandet av klimatutsläpp om att åstadkomma fungerande äganderätter till luften. Luften, liksom till stor del även vattnet, är ett skolboksexempel på allmänningens tragedi. Detta är ett grundläggande filosofiskt problem - oägda resurser ger förvisso alla som har tillgång till dem nyttjandemöjlighet, men detta leder till att resurserna överutnyttjas, eftersom det inte finns intresse hos någon av aktörerna att minska sin använding av resurser, i alla fall så länge ingen annan gör det.

Vilket för oss in på nästa problem: fångarnas dilemma. Det finns olika modeller för detta problem, men i detta fall är upplägget tydligt: varför ska en aktör - i detta fall ett land - minska sitt utnyttjande av allmänningen - luften - på bekostnad av konkurrensnackdel gentemot andra och minskad tillväxt?

Sonnegård refererar i detta ekonomiprofessorn Scott Barrett, som konstaterar det som är ganska uppenbart: i det fall det inte finns någon teknik för att avgränsa äganderätter på (anledningen till att man vill göra det från början är att det hindrar överanvändning av resurserna; när ansvaret för en resurs är ens eget och inte kollektivt så tenderar människor att vårda den. Eller som David Schmidtz uttrycker det: "We need to take the resources out of the commons if we want them to be preserved for our children.") ännu, som vad gäller exempelvis luften, så blir det rimliga alternativet att förespråka någon annan form av reglering. Då det, som påpekas av Barrett, inte finns någon världsregering som kan reglera detta genom lag och hot om våld vid överträdelse så måste regleringen ske frivilligen.

Alltså behövs ett protokoll, eller någon liknande överenskommelse, som inkluderar ett stort antal av världens större och viktigare länder för att dels vara trovärdigt, dels ha någon effekt (de nordiska länderna kan enas om att skära ned sina koldioxidutsläpp fyrdubbelt mer än Kyotoprotokollets ambition, men det skulle inte göra någon större skillnad så länge USA eller Kina inte gjorde någon form av minskning).

Ur ett ekonomiskt perspektiv skulle man titta på de ekonomiska incitamenten som finns att fortsätta släppa ut klimatgas i det nuvarande systemet. Då kan också ganska lätt konstateras att den anarkiska statsordning som råder på det globala planet ger ett direkt incitament att överutnyttja resurser som är allmänna för klotet - bland dem luften. Tills det finns en ordning som kan upprätthålla någon form av avtal om nyttjanderätt och mekanismer för att - på globalt plan - internalisera externaliteternas kostnad, i miljöfarlighet räknat, så kommer vi behöva dras med fortsatt ökande utsläpp.

Detta kan dock ställas på huvudet av t.ex. ett plötsligt tekniksprång.