Kreditkrisens frågetecken

Hur ska man egentligen förhålla sig till den pågående (eller stundande? eller övergångna?) kreditkrisen, som blev drastiskt uppenbar förra veckan?

Å ena sidan har vi den stora inhällningen av likvida medel från ECB, Fed och andra centralbanker in i marknaderna, som skulle kunna oroa av olika anledningar. Världsekonomin är i högkonjunktur - någon egentlig krasch har inte kommit i USA, den tyska ekonomin går hyfsat bra och Kina fortsätter ånga på - och det finns farhågor för en stundande inflation. Det handlar dock om brist på arbetskraft som pådrivande faktor, inte ökad likviditet. En österrikare skulle påpeka att ökad likviditet spär på inflationen, men här ser vi samtidigt an annan tendens parallellt - centralbankerna ökar räntorna. Ökade räntor - som anses minska penningomsättningshastigheten och öka sparandet - används för att dämpa inflationstakten. Men österrikarna - och monetaristerna likaså - är av åsikten att ökad penningmängd späder på inflationen. Försöker centralbankerna alltså göra en sak med ena handen och det motsatta med den andra?

Ja, kanske. Det handlar om vem man skickar vilka signaler till. Kreditinstitut, analytiker, stora företag mm. behöver de stabiliserande, kortsiktiga åtgärderna - till exempel snabba inskjut av likvidia medel i systemet för "stabilisering". Samtidigt behöver arbetsmarknaden, och lånemarknaden i stort, en dämpning av inflationen. Kan det vara så, som ECB-chefen tror, att stormen denna gång är urriden, och att det för finansmarknadernas aktörer handlar om att hålla huvudet kallt? Kanske det. Vi får se hur det utvecklar sig framöver.