Relativitet

Nån gång förra veckan kom det in en man på banken där jag arbetar extra, han skulle göra ett uttag på några tusenlappar. Under min obligatoriska eskapad in i grabbens privatekonomi, måste ju se om jag sälja på honom något mer tjänst, ser jag att han har närmare 300 000 kr på ett konto helt utan ränta. Mest av omsorg men självklart med bonusen i bakhuvudet säger jag nått i stil med att ”du ar ganska mycket pengar på det där kontot”.

Han svarade med ett leende att allt är relativt.

I morse var jag på anställningsintervju på samma bank; knappt torr bakom öronen ooch med ett år av halvt misslyckade ekonomistudier bakom mig jag blev erbjuden ett arbete som banksäljare, ett hyfsat arbete med hyfsad lön. Var det för att det inte fanns någon som skulle vara bättre än mig på en sådan position? Aldrig; det finns säkert 100 000 civilekonomer i Sverige som skulle krossa mig fullständigt i att sälja visakort, le åt alla människor som inte förstår innebörden av ”Beloppet med bokstäver” och lägga upp bolån, vissa kanske tom med en hel examen bakom sig istället för några poäng internationell ekonomi och statistik. Men det spelar ingen roll; vi har specialiserat oss och de där 100 000 civilekonomerna är ännu mycket mer bättre än mig som controller eller på supply chain-management. De är bättre än mig på allt, de har den absoluta fördelen, men det är ändå jag, som tack vare att jag är lite mindre sämre än de på just det här, som har den relativa fördelen, som blivit erbjuden jobbet.

Allt är relativt.

Vi behöver alltså inte oroa oss himla mycket. Vi kommer alltid att hitta, Botswana och Brasilien kommer alltid hitta, något som vi och dem är relativt är bättre på än både Estland, Kina eller Indien. Nobelpristagaren Paul Samuelsson sade någon gång att denna insikt, att det är relativa och inte absoluta fördelar, som avgör vad som produceras och var det producerar ”is the best exampel I know of an economic principle that is undeniably true yet not obvius to intelligent people”

Det är synd men sant. Denna kollektiva brist på insikt har gett oss förstörelseturism och en stenkastarvänster som verkar växa sig starkare för varje polis de spottar på. Det är så enkelt. Om de bara förstod lite mer, var lite mer postmoderna. Om de någonstans kunde sätta saker i relation till något annat. En enkel övning vore att börja med sätta antalet krossade skyltfönster i relation till, ja, typ, meningslösheten i att göra det.