lördag 15 december 2007

Landet utan liberaler

Österrike är ett underligt land. Inklämt mellan bergskedjor, i Tysklands bakvatten, på gränsen mellan väst- och östeuropa, fortfarande med det dryga sexhundraåriga habsburgska väldets arv som en del av den nationella känslan, en byråkratisk apparat med lika många gråa tjänstemän som under dubbelmonarkin Österrike-Ungern för 120 år sedan... och samtidigt ett oerhört rikt och lyckat land, med en välfärdsstat nästan lika omfattande som den svenska.

Economist hade för ett par veckor sen en special om Österrike. Landet som för hundra år sedan var Europas intellektuella centrum, som födde fram den österrikiska ekonomiska skolan, Popper, Wittgenstein och fantastisk musik, är idag kanske inte ledande inom dessa områden, men fortfarande ett välmående och välgående land. Den "österrikiska modellen", om man kan tala om en sådan, bygger i korthet på dels en överenskommelse mellan stat, industri, kapital och fack om att ha landets och ekonomins bästa som första prioritet, vilket lett till en fredlig arbetsmarknad, låg inflation och låg tillväxt; dels internationell neutralitet, men sedan 1995 entusiastiskt deltagande i EU; dels en federal modell med nio delstater; dels två stora, statsbärande partier (ÖVP, "de svarta", kristdemokrater respektive SPÖ, "de röda", socialdemokrater) som turats om att styra sedan den formella självständigheten 1955 eller i stora koalitioner. Andra komponenter, så som ett småföretagsintensivt näringsliv och katolicism, kan räknas med i modellen men dessa är de viktigare beståndsdelarna.

Det lustiga med Österrike är att man trots en öppen, exportinriktad ekonomi, relativt hög invandring, EU-vänlighet, kontakter med väst alltsedan självständigheten och stabila sociala förhållanden inte hittar några liberaler i landet. Det finns Liberales Forum, med en riksdagsledamot sen valet 2006, och han - Alexander Zach, partiledare och före detta generalsekreterare i studentförbundet - blev invald på en socialdemokratisk lista, i utbyte mot att liberalerna kampanjade för SPÖ i valet. Mellan 1999 och 2006 var Liberales Forum inte representerat i parlamentet, och efter 1999, som Wikipedia uttrycker det, "liberalism effectively ceased to exist as a political force in Austria". Inte heller i de andra partierna finns det några påtagliga liberala element, så som i moderaterna och centerpartiet i Sverige. Inom ÖVP finns det en del marknadsliberaler, och de gröna är liberala i en del frågor, men det är ytterst marginellt.

Att Österrike lyckas förbli ett land med högt välstånd kan sägas bero på att de andra partierna för en liberal politik på de rätta områdena (även om de själva skulle beskriva det som sunt förnuft-politik). Strukturomställningar inom industri har gått förhållandevis lätt, landet ligger långt fram inom forskning och högteknologisk utveckling (med en satsning på 2,4% av BNP förra året på FoU), investeringar i funktionell infrastruktur och boende (staden Wien - känt som "röda Wien", eftersom den styrts av SPÖ oavbrutet sedan den skildes från Niederösterreich och blev en egen delstat 1922 - är tydligen världens största enskilda fastighetsägare, med över 200 000 kommunala bostadsfastigheter) har underlättat för marknadsekonomin att fungera.

Economist lyfter i specialen fram Joseph Schumpeter, en av 1900-talets viktigaste ekonomer, som myntade uttrycket "kreativ förstörelse". Det har blivit ett viktigt begrepp i globaliseringens tid, där gamla produktionssätt alltmer behövt uppdateras, förändras, läggas ned - eller förstöras - för att anpassa ekonomin till global konkurrens. Economist lyfter fram några områden där Österrike skulle vara betjänt av reformer de kommande åren: nationell infrastruktur, skattesystemet och offentliga utgifter, arbetsmarknaden, konkurrenskraften och utbildningssektorn. Det sistnämnda är särskilt viktigt, eftersom Österrike inte har betygskrav för högre studier, vilket lett till en kvantitativ expansion, påspädd av inflyttande tyska studenter. Arbetsmarknadens behov av reformer är något OECD trycker speciellt på i sin economic survey över Österrike från juli i år.

Att jämföra Sverige och Österrike är intressant. Båda länderna har höga skatter, låg korruption, öppna ekonomier, omfattande generell välfärd, semikorporativistiska arbetsmarknadssystem, konsensusbetonad politik och liknande efterkrigshistoria (neutralitet, EU-medlemskap 1995, strukturomvandlingar, ökad invandring under 90-talet). Trots det skulle jag inte säga att det finns mycket Sverige kan lära av Österrike i dagsläget.

onsdag 12 december 2007

Mer konstgjord andning

Nu har Fed, ECB mfl. centralbanker lärt sig att de kan samordna sina insatser, till skillnad från vad de gjorde under subprime-krisen tidigare i höstas. Idag offentliggjorde de att de hade handen på hanen när börserna dök, och sköt in mer pengar på marknaden (vilket - kortsiktigt - löste problemen och nedgången vändes till en uppgång). Det är svårt att se detta som annat än konstgjord andning till marknader i gungning.

DN skriver att "Centralbankernas syfte är att öka likviditeten på de ansträngda internationella finansmarknaderna, det vill säga minska bristen på pengar". För en monetarist skulle detta vara motsägelsefullt, eftersom centralbanker även ska begränsa inflationstakten (något man förvisso inte alltid lyckats med), vilket inte uppnås särskilt väl genom att minska riskerna för finansmarknadsaktörer genom räntesänkningar och återkommande inskjutningar av likvida medel.

Som Erik argumenterade när vi senast hade uppe centralbankers roll till diskussion här på bloggen så kan man se skapandet av stabilitet och förtroende i det finansiella systemet som den viktigaste uppgiften för centralbanker. Men om man ser centralbanker som föräldrar och finansiella marknader som bångstyriga småbarn så kan analogvis centralbankerna inte alltid komma till räddning när finansmarknaderna gjort något dumt, utan att samtidigt på något sätt kommunicera att "barnen" uppfört sig på ett opassande eller ohållbart sätt. Det skulle leda till alltför generös kreditgivning (vilket kan analogvis kan beskrivas som att barnen tillåts äta för mycket lösgodis på lördagen) inom det givna systemet - något som centralbankerna sen får städa upp efter, för att undvika en fullständig krasch.

fredag 7 december 2007

Becker och Posner om skatteundvikande

Gary Becker och Richard Posner är två av världens ledande teoretiker inom det intressanta området rättsekonomi (law and economics). Becker fick också ekonomipriset till Alfred Nobels minne 1992 för sitt arbete med att expandera nationalekonomisk analys till delar av den mänskliga samvaron som inte vanligtvis räknas till marknaden, exempelvis kriminalitet och familjestrukturer. (Stephen Dubner och Steven Levitt har populariserat detta med sin bok Freakonomics från 2005, som var början till ett ökat populärvetenskapligt intresse för nationalekonomisk analys.)

Becker och Posner har en gemensam blog, där de skriver insiktsfullt om olika ämnen, främst inom rättsekonomi. Nyligen gjorde de varsitt inlägg om skatteflykt (tax avoidance) och skatteundandragelse (tax evasion) som är läsvärda.

Becker frågar sig inledningsvis varför det inte är förekommer mer skatteundvikande (om man använder det som samlingsbegrepp för legal skatteundandragelse och illegal skatteflykt), när den förväntade vinsten på beteendet är hög. Den beräknas (enkelt uttryckt) genom att sannolikheten att bli upptäckt multiplicerat med summan på böterna subtraheras från sannolikheten att inte bli upptäckt multiplicerat med summan som undandras beskattning. Becker exemplifierar med att om en person kan undandra skattemyndigheten 1000 dollar, böterna för undandragelsen är 20 procent av summan (200 dollar) och risken att bli upptäckt 7 % (så stor andel av deklarationerna granskas av IRS årligen i USA), så blir den förväntade vinsten 916 dollar ((0.93x1000)-(0.07x200)=916).

Två faktorer som Becker identifierar som viktiga för skatteundvikandet är straffets storlek och mängden deklarationer som granskas, respektive hur höga marginalskatterna är. Ju högre marginalskatt, desto större tendens till skatteundvikande (vilket är en central aspekt för teorin om optimal beskattning, med den enkelt illustrerade Lafferkurvan: (för) höga skatter påverkar individers agerande i riktning mot att hellre undvika att redovisa inkomster, vilket leder till mindre skatteinkomster för staten).

Men detta är inte allt, fortsätter Becker. Även institutionella och kulturella aspekter spelar in. Utifrån en kommande studie av Oscar Vela vid University of Chicago konstaterar Becker att exv. personer i yrken där mycket av inkomsten är dricks av naturliga skäl inte kommer redovisa all sin inkomst (det är svårt för staten att kontrollera vad som ges i dricks). Gifta personer tenderar tydligen att undvika skatt i lägre utsträckning än ogifta. Och i vissa system och länder - Becker nämner Ryssland, delar av Östeuropa, Afrika och Latinamerika - är det svårt för staten att få människor att lämna in inkomstdeklarationer överhuvudtaget, varför man föredrar system där skattebasen förskjuts mot mot moms och företagsskatter, som är svårare att fuska med. Det framstår mycket riktigt som logiskt att länder med system som ändrats ofta och där ickedemokratiska system funnits nyligen har lägre grad av tilltro från medborgarna till staten, vilket kan vara en anledning till obenägenhet att inkomstdeklarera (detta bekräftas också i denna studie).

Posner håller i stort med Becker, men noterar ändå att Becker i hans mening underskattar den beräknade kostnaden förknippat med att bli upptäckt vid skattefusk, särskilt rättegångs- och advokatkostnaderna om man ska bestrida åtalet. Mer intressant är dock kanske Posners invändning om informationskostnaden som är involverad: det är inte hur lätt som helst att skatteplanera, och kräver antingen att den tid man lägger ner på det ska vara värd den eventuella vinsten, eller att kostnaden för att låta någon planera ens skatter är lägre än det man räknar med kunna undanhålla staten genom det. Att skatteplanera är inte som att stjäla en cykel, påpekar Posner.

Mer svårmätt är den punkt som både Becker och Posner tar upp, nämligen människors tendens att följa lagen när man uppfattar att andra gör det, för att det är socialt stigmatiserande att uppfattas som en fuskare. (Detta kan i sin tur påverkas av vilka sällskap man vistas i, kan man tänka sig: de skatteundvikande m-ministrar och -tjänstemän som fått löpa gatlopp i media har troligen umgåtts i kretsar där det (av både ideologiska, moraliska och andra skäl) är mer accepterat att undandra skatt än i andra kretsar.)

Vidare diskussion kring Beckers och Posners inlägg finns här.

En bra uppsats kring teorier om skatteundvikande finns här.

Sen finns det en fråga som är relaterad till detta, nämligen hur lagstiftningen kring skatteflykt ser ut (det har jag skrivit om här).

torsdag 6 december 2007

Ekonomipriset förklarat

Timbro har nyligen gett ut en rapport av Joakim Munkhammar, där teorin om allokeringsmekanismer som gav trion Hurwicz-Maskin-Myerson Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne i år förklaras. Rekommenderas.