Subjektivism och public choice

En central del av grunden för österrikisk nationalekonomi är subjektivism, dvs att nyttopreferenser och skäl till att handla är subjektiva och enskilda. Detta löper genom hela skolan, från Menger och Mises över Hayek, Kirzner och Rothbard och fram till nutida österrikare. Det är således ett metodologiskt fundament, och kan möjligen sägas vara det avgörande elementet i marginalrevolutuionen. Peter Boettke m.fl. skriver t.ex.:

The subjectivist or marginalist revolution is widely thought by economists to constitute a major advance in thinking within the field of value theory, an advance through which economists clarified an issue that the previous “objectivist” assumptions in value theory had obscured. It seems to only involve several technical questions in the theory of price, interest, cost, rent, and so forth. To fail to be subjectivist is to revert to a largely discredited viewpoint in value theory.

Österrikare är generellt subjektivister (det kan ofta vara det som skiljer dem från neoklassiker), även om det kan gå olika långt. Ludwig Lachmanns "radikalsubjektivism" har till exempel varit svårsmält för vissa.

Därför kan det framstå som aningen underligt ur metodologisk synvinkel när österrikare griper till public choice-förklaringar. Subjektivism, och svårigheten (för att inte säga omöjligheten) i att göra interpersonella nyttojämförelser (i förhand), borde göra det närmast oöverkomligt svårt att modellera varför väljare röstar på det ena eller andra sättet -- vilket är en del i public choice. Bryan Caplan utmanar också i sin bok vissa vedertagna föreställningar, som t.ex. att väljare skulle styras av egenintresse (plånboksrösta) i någon större utsträckning.

Kärnan i frågan är: om man är av åsikten att preferenser och indifferenskurvor är subjektiva och inte går att utifrån förutsäga -- vilket rimligen leder en till att marknadslösningar och valfrihet är att föredra framför statliga, enhetliga lösningar -- hur kan man då metodologiskt göra anspråk på att kunna modellera varför väljare röstar på ett visst sätt överlag? Röstande torde väl drivas av subjektivism lika mycket som beteende på marknaden? (Med skillnaden att de institutionella förutsättningarna är annorlunda -- vilket dock inte ändrar något i sak i frågan.)

Är insiderlagstiftning rimlig?

Den nu pågående rättegången i det s k insidermålet (se bl a Realtid) väcker frågan om rimligheten och ändamålsenligheten i lagstiftning mot insiderhandel. Två reportrar från Dagens Industri har tagit upp frågan i ett intresseväckande reportage.

Efter att ha bevistat flera av de första rättegångsdagarna kan det konstateras att åklagarna och de åtalade följer två tämligen skilda argumentationslinjer. Åklagarna försöker visa på i ingångslägena samfällda handelsmönster mellan (främst) de två huvudåtalade (Hellers och Hofmann), och att dessa är tillräckligt starka indicier på att Hellers och Hofmann handlat koordinerat -- och utifrån insiderinformation. Ett annat av åklagarnas starka kort är också de kodord och andra tecken som finns i kommunikationen mellan Hellers och Hofmann. Hellers och Hofmanns motargumentation -- som framställs med hjälp av proffsiga powerpoint-presentationer och gedigen retorik -- riktar inte in sig på att motbevisa att kommunikation förekommit (det erkänns till och med för vissa fall), utan att Hellers 1) inte spridit information av insiderkaraktär och 2) att resultaten av deras respektive investeringar i de i åtalet intagna företagen inte utfallit på ett särskilt gynnsamt sätt. Huvudpoängen är alltså att frånvaron av större vinster än de som gjorts visar på att det inte finns något mönster.

Hellers har också framhållit en annan poäng, som är mer av vikt för den principiella diskussionen. I finansbranschen, särskilt bland dem som jobbar på investeringsfonder (Hellers arbetade vid Cevian Capital), ligger det i arbetets natur att man inhämtar, och därmed innehar, mer information än genomsnittsaktören på marknaden. Detta är publik information -- den blir insidermässig i princip först vid det tillfället ett beslut om att t.ex. en fond ska göra en investering fattas. Definitionen på insiderinformation är "information om en icke offentliggjord eller inte allmänt känd omständighet som är ägnad att väsentligt påverka priset på finansiella instrument” (SFS 2005:377). Alltså är det dels informationens spridning, dels uppsåtet (att väsentligt påverka priset) som avgör om det är insiderinformation eller ej. Det är svårt för en enskild aktör att avgöra om information som är publik men inte känd av många är att bedöma som "allmänt känd omständighet".

Det finns olika typer av kritik mot insiderlagstiftning. Ett är juridiskt-tekniskt: att beviskraven är orimliga, eftersom det subjektiva uppsåtet hos den som handlar inte går att bevisa objektivt -- det enda som går att visa på är indicier, vilket är en ytterst bristfällig grund att döma någon på när det handlar om känsliga och potentiellt prejudicerande omständigheter. (Denna kritik förs fram både i DI-artikeln och av forskare i juridik.) Ett annat argument är ekonomiskt: insiderlagstiftning försöker förhindra spridande av information, vilket är en grundsten i (och en av poängerna med, samhällsekonomiskt sett) finansiell handel. Regleringen skapar dessutom kostnader, som kan hävdas vara onödiga, då lagstiftningen egentligen inte skyddar någon part. (Mer om dessa argument kan läsas i denna uppsats.) En faktor som spelar in i frågan om information är Eugene Famas hypotes om effektiva marknader, och huruvida det är den starka, svaga eller semi-svaga effektiviteten som är rådande. Det som skiljer de tre åt är i huvudsak om vilken typ av information som avgör om ändringar i pris på tillgångar (t.ex. en aktie). Normativt kan man då framhålla att en marknad skulle fungera bäst om ingen gräns dras i lagen mellan vilken information som får och inte får användas -- om någon försöker använda det som idag klassas som insiderinformation skulle det återspeglas i aktiens kursändring. (Vilket kunde ha gjort att finanskrisen inte gått så illa, menar Anthony Evans.)

Denna sista poäng har diskuterats på Luf Lunds blogg. I ett första inlägg framhålls poängen om effektiva marknader. Johan, som brukar kommentera på denna blogg, svarar och framhåller att insiderlagstiftning bör finnas men inskränkas till att reglera hur anställda som handlar med aktier får göra affärer i eget ekonomiskt intresse. Man kan avseende detta peka på att detta ofta regleras inom branschen själv -- exempelvis hade Cevian ett avtal med Hellers (och alla andra anställda) som förbjöd de anställda att handla med aktier för egen del utan tillstånd från ägarna. (Det är på grund av att Hellers bröt mot detta avtal som han fick gå från Cevian.) Utifrån ett sådant avtal skulle företaget vid avtalsbrott kunna föra talan i civilmål mot den anställde, utan att lagstiftning behövs. Skulle en branschpraxis utvecklas med sådana interna avtal så skulle ett företag som inte har sådana sannolikt att förlora förtroende och därmed kunder. (Sen kan man förstås diskutera om sådana ryktesmekanismer är ett fungerande alternativ till lagstiftning rent generellt, men mot bakgrund av att insiderlagstiftningen tycks fungera tämligen illa så bör öppenhet inför alternativ finnas. Denna poäng framhålls av t.ex. Jacob Hornberger.)

Genom de finansiella marknadernas internationalisering har frågor rörande deras reglering också mer och mer kommit att hanteras på övernationell nivå. De lagregler som Sverige har om insiderhandel och marknadsmissbruk i övrigt bygger också på ett EU-direktiv. Alltså finns ett problem som förstås är genomgående för all lagstiftning som bygger på EG-rätt: det ska krävas mycket för att ett land ska gå direkt emot tanken i direktivet. Och eftersom EU enats om att insiderhandel är fel, blir det svårt att förmedla bilden av att regleringar som syftar till att förbjuda sådan handel leder till oförutsedda konsekvenser -- till exempel rättsosäkra processer, rättsekonomisk ineffektivitet och gränsdragningsproblem.

Friedman, Rothbard och "effektivitet"

I "Free to choose" beskrev Milton och Rose Friedman på ett enkelt och lättbegripligt sätt de fyra sätt som pengar kan spenderas på. Jag har inte det exakta citatet här, men så här beskrev Milton det i en intervju 2004 (från Wikiquote):

There are four ways in which you can spend money. You can spend your own money on yourself. When you do that, why then you really watch out what you’re doing, and you try to get the most for your money. Then you can spend your own money on somebody else. For example, I buy a birthday present for someone. Well, then I’m not so careful about the content of the present, but I’m very careful about the cost. Then, I can spend somebody else’s money on myself. And if I spend somebody else’s money on myself, then I’m sure going to have a good lunch! Finally, I can spend somebody else’s money on somebody else. And if I spend somebody else’s money on somebody else, I’m not concerned about how much it is, and I’m not concerned about what I get. And that’s government.

(Här går det att se Milton själv tala om detta.)

Poängen paret Friedman försöer få fram är att den mest effektiva användningen av en krona är när den som tjänat in den spenderar den på sig själv. (Incitamenten för "sig själv" kan i det här fallet sträckas även till den närmaste familjen, men inte längre än så.) Den minst effektiva användningen är när någon får spendera någon annans pengar på en tredje part -- och så funkar staten, menar Friedman.

Detta är förstås intressant av flera skäl, men ett är i synen på termen "effektivitet". I det här fallet kan effektivitet definieras som måluppfyllelse, där målet är att minimera slöseri och på billigaste sätt möta en efterfrågan (nyttomaximering, kan man sammanfatta det med). I nationalekonomi används ofta termen "effektivitet", men då med en något annorlunda betydelse på systemnivå. Då innebär effektivitet, brett betraktat, att:

No one can be made better off without making someone else worse off.
More output cannot be obtained without increasing the amount of inputs.
Production proceeds at the lowest possible per-unit cost.

(Från Wikipedia)

Inom rättsekonomin (law and economics) är effektivitet ett av huvudmålen. Men de informations- och incitamentsproblem som är grunden för Friedmans beskrivning av de "fyra sätten" finns här knappt närvarande. För att ta ett exempel: Ryssland gjorde en skattereform i början av 2000-talet, där inkomstskatten sänktes samtidigt som kontrollen av deklarationer blev striktare. Trots att procentsatsen sänktes blev resultatet av reformen att den totala skatteintäkten ökade. Exempel som detta brukar ibland lyftas i anslutningen till diskussionen om Laffer-kurvan. Detta skulle ur ett rättsekonomiskt perspektiv kunna ses som en "effektivisering", tillochmed Paretooptimal -- de som betalar skatt får lägre skatt, men staten får samtidigt in mer skatteintäkter. Men -- om det är det privata spenderandet av pengar som är mest effektivt, är det då inte en ineffektivisering att staten får mer pengar?

En liknande poäng gjordes av Murray Rothbard, och Thomas DiLorenzo tar upp den i föredraget "The Rothbardian Theory of Taxes" (från ca 25 min och framåt). Rothbards poäng var att "kryphål" i skattesystemet inte behöver betyda ineffektivitet, om de undandragna pengarna används mer effektivt än staten hade gjort -- och får man tro Friedman, så är det troligt.

Sedär, österrikarna kanske kan enas med Friedman då och då ändå. :)

Lars E O Svensson, igen

Jag skrev för drygt två år sedan om vice riksbankschef Lars E O Svensson och hans uppenbara fablaisse för att detaljplanera ekonomin.

Dagens beslut från Riksbanken, att låta styrräntan ligga kvar på 0,25 procent, fattades av en oenig Riksbank - Lars E O Svensson ville sänka räntan till 0 procent. (Dock tycks han - fortfarande - vara i minoritet om denna åsikt i direktionen.)

Nollränta har Svensson argumenterat för ett tag nu. Det verkliga skälet kan möjligen vara att Svensson vill återgå till fast växelkurs tillfälligt och devalvera kronan, för att undvika deflation.

För det första vore det synnerligen skadligt att återvända till devalveringspolitik, något som bidrog starkt till att bygga upp förutsättningarna för 90-talskrisen. För det andra är det bekymmersamt med såpass detaljmässigt interventionistiska ambitioner hos en riksbanksledamot som de som Lars E O Svensson ger uttryck för. Dels eftersom vissa av hans policys, så som den tidigare omskrivna priskontrollen och den expansiva penningpolitiken, med största sannolikhet är skadliga för ekonomin på sikt; dels eftersom det ingalunda är säkert att de analyser han grundar sina policybeslut på stämmer.

Sedan bör man också komma ihåg att deflation inte nödvändigtvis är ett givet dåligt. Som Peter Boettke skriver, i ett inlägg i hans pågående debatt med Tyler Cowen:

In this central banking world, it is much more difficult to distinguish between "good" deflation and "bad" deflation. A "good" deflation corresponds to declining prices due to productivity increases, a "bad" deflation corresponds to falling prices that can be attributed to mismanagement of money supply relative to money demand. It is the "bad" deflation that causes fear due to its association with a cummulative rot theory of economic crises. I have argued on the blog and in a number of papers is that due to Milton Friedman's explanation of the Great Depression, economists have fought inflation in theory but feared deflation in practice and did so to such an extent that any downward market correction was met by easy monetary policy to prevent "deflation". The Greenspan years in this interpretation were far from the "perfected practice of a maestro" but instead inflationary practice which produced malinvestment and coordination failures.

Avslutningsvis vill jag ta upp en sak noterade i Liberal Debatt för någon månad sen:

Vad ska man tro? Privatekonomerna i media säger att människor absolut ska undvika att låna till konsumtion, så som till julklappar eller semestrar - det är ett säkert sätt att riskera att hamna i skuldfällan. Samtidigt tycker nationalekonomerna på Riksbanken och Finansdepartementet att det är alla tiders att sänka räntan, för att underlätta belåning och därigenom konsumtion – "för att få igång ekonomin", som det brukar heta. Lars E O Svensson, vice riksbankschef – som 2007 uttalade att han är positiv till att Riksbanken styr prisutvecklingen mot en på förhand bestämd nivå – ville till och med sänka räntan till 0 procent. Många bedömare, däribland finansminister Anders Borg, höjer nu ett varningens finger för en kommande bostadsbubbla som effekt av låga räntor och fortsatt höga priser.
Få se nu. Vilka var några av huvudfaktorerna som gjorde att det blev subprime-kris i USA? Alltför lågt satta räntor från centralbanken, oförsiktig belåning och efterföljande skuldsättning bland privatpersoner, och bostadsbubbla.

Skatteförtryckarindex

Via Let A Thousand Nations Bloom -- en i övrigt intressant sida om institutionell konkurrens hittar jag en rapport från schweiziska Institut Constant, författad av Pierre Bessard, chef för Liberales Institut. Rapporten listar ett index över "skatteförtryckande" länder inom OECD, utifrån en sammanvägning av kriterierna skatteattraktivitet, offentlig förvaltning och skydd för finansiellt privatliv.

Sverige placerar sig -- förvånande nog -- hyfsat lågt, ungefär i mitten. Indexet må vara ganska tillyxat, men pekar ändå på en viktig fråga: värdet av finansiellt privatliv tenderar att glömmas bort i den internationella kampen om skatteintäkter.

Österrikisk kufsekterism

Tillbaka efter ett visst uppehåll.

Det finns tre viktigare centra i USA där den s.k. österrikiska nationalekonomiska skolan är framträdande: New York University (med bl.a. Israel Kirzner), George Mason University utanför Virginia (med bl.a. Peter Boettke, Peter Leeson, Gordon Tullock, m.fl.) och Misesinstitutet i Auburn, Alabama. För att vara en tämligen heterodox inriktning av nationalekonomin är splittringen inom den lite lustig att betrakta.

Joseph Salerno vid Misesinstitutet höll 1996 ett föredrag om den österrikiska skolans sociologiska utveckling, där han angrep - utan att namnge - vissa företrädare som Salerno ansåg vara "punks". Föredraget lades nyligen uppe på Misesinstitutets blog.

På detta reagerade Peter Boettke vid GMU, som identifierar sig själv som en av de utpekade i föredraget. Boettke skriver ett långt svar på sin gruppblogg, som är kul att läsa för att förstå bakgrunden till de här interna bråken. En av de centrala passagerna är följande:

Rather than punkism destorying the Austrian movement, what is destorying Austrian economics and making it a laughing stock inte the economics profession is anti-intellectualism, insular behaviors such as publishing only in your own journals and self-published books and only citing the work of your friends rather than engagement with the wider profession, and finally engaging in critiques without in fact acknowledging the facts or the arguments one can easily read in those works.

Boettkes kollega Dave Prychitko har också bemött Salerno, genom att plocka fram en underhållande text från 2002.

Globaliseringsrådande och berghska diskussioner

I veckan var jag på en konferens med Globaliseringsrådet, om framtidens skattepolitik och socialförsäkringar. Mycket folk var där, många prominenta typer (bl.a. Kjell-Olof Feldt, som skrivit en av rapporterna för dagen, Sven-Olof Lodin, som skrev på Brännpunkt samma dag, Leif Mutén, Anna Hedborg, ett par av mina lärare, m.fl.), och diskussionerna var stundtals intressanta (och en del mindre intressanta).

I en av pauserna ramlade jag på min bekant och styrelsekollega Andreas Bergh. Det är alltid kul att språka med Andreas, särskilt för en hobbyekonom som mig, och vi hann avhandla ett par intressanta ämnen.

1) Andreas bok "Den kapitalistiska välfärdsstaten" är egentligen den första svenska boken i genren "vardagsnationalekonomi". Den bok som startade trenden i den genren, Levitts och Dubners "Freakonomics" från 2005 - som numera säljs som pocket på var och varannan flygplatsbokhandel -, fick ett antal efterföljare, till exempel Harfords "The logic of life" och "The undercover economist", Wheelans "Naked Economics" (samt vissa tidigare böcker i genren som fått ett uppsving efter "Freakonomics", som Landsburgs "Armchair Economist" och Friedmans "Hidden Order"). På svenska är det egentligen först "Den kapitalistiska välfärdsstaten" som lyckats lägga fram den nationalekonomiska diskussionen på samma lättlästa sätt (även om den inte har exakt samma anslag som "Freakonomics" etc.).

2) En sak jag funderat på en del, som knyter an till "vardagsnationalekonomin", är varför det är så dyrt med taxi i Sverige (i alla fall i Stockholm). Både uppkörningsavgift och taxor är högre än i någon annan stad jag varit i, såväl i USA som i Väst- och Centraleuropa och Asien. Andreas skriver också lite om taxiavregleringen i Sverige i början av 1990-talet i sin ovan nämnda bok. En anledning till att produkter och tjänster blir dyrare är regleringar, vilket höjer producenternas kostnader. Nutek har beskrivit taxiavregleringen (kanske mer korrekt -omregleringen), men det ger ingen hint om varför det är dyrare i Sverige än andra länder (eller i alla fall är de skäl till fördyrningen de ger inte unika för Sverige, vilket man kan se om man läser denna). Andreas menade att det helt enkelt kan handla om att taxi är en arbetsintensiv tjänst, och att priserna helt enkelt är en effekt av de höga skatterna på arbete.

3) Peter Diamonds inlägg vid konferensen, och Assar Lindbecks svar på detsamma, ansåg jag hade en aningen för optimistisk syn på de svenska socialförsäkringarnas hållbarhet på sikt. Det går såklart att diskutera hur väl deras utformning uppnår de politiska mål som är uppsatta för dem (eller med dem som instrument). Men vad jag diskuterade med Andreas som kanske är intressantare är hur tider av ekonomisk nedgång visar instabiliteten i de löften som socialförsäkringar sätter upp, och i detta fall i synnerhet de som handlar om äldres välmående.

Problemet med statliga pensioner är ungefär det här:
För att du inte ska supa upp dina pensionspengar, konsumera dem på något annat sätt nu istället för att spara dem, eller göra dåliga placeringar, så kommer staten att ta hand om dem inför din ålderdom.
Du har ingen möjlighet att opta ut ur detta.
Du har ingen möjlighet att prioritera ned en lång och rik ålderdom, för att istället konsumera dina tillgångar nu - det förstnämnda antas vara något som alla värderar, och som staten därför måste garantera.
Staten investerar dina pengar (och andras) på ett sätt som du inte kan påverka - knappt ens genom att rösta.
Om dessa investeringar visar sig dåliga, och ditt sparande förlorar i värde, så kommer staten inte att ersätta dig. Det är bara bita ihop och acceptera.

Det är kanske den sista poängen som är mest pervers. Välfärdsstaten, som har som ett av sin mål (och existensberättiganden) att "fördela mellan livsperioder", kan eventuellt godtas om den faktiskt levererar den välfärd senare som den utlovar (oaktat alla övriga invändningar mot detta, för denna pongs skull). Men om staten har bort dina pengar kan du inte göra något åt det. Och varför godtas detta av människor? Alternativet, menar förespråkare av dessa system, alltså om människor själva fick ta ansvar för sparandet för äldre dar, vore att vissa skulle göra dåliga val och därmed ojämlikheter uppstå. Men vi accepterar att människor gör olika val vad gäller köp av hus, aktier eller bil, karriärvägar, spel på lotto eller trav - och alla dessa leder till ojämlika utfall. Att undvika risk fostrar rimlighet och försiktighet, så varför är det så svårt att tänka sig att
pensioner skulle kunna sparas till privat också?

En lösning kunde vara att från staten bara garantera en viss levnadsnivå över en viss ålder, exv. över 75 års ålder, ungefär som ett socialbidrag. Låter det hårt? Well, om de statligt roddade pensionssystemen går back eller crashar hade nog de flesta önskat om de hade kunnat hämta ut sina besparingar innan det hände.

I USA pågår en viss diskussion om "privatizing Social Security" . En förespråkare för en utveckling åt det hållet som Andreas nämnde är Martin Feldstein.

(Andreas har skrivit lite punkter om själva konferensen här.)

Economists ekonomer

Hur nationalekonomin framstår beror till stor del på vilka ekonomer det är som syns. Vid årsskiftet hade Economist en artikel om unga och up-and-coming ekonomer. Detta gör tidningen vart tionde år. Som beskrivs i artikeln var en av de ekonomer som lyftes fram för tjugo år sedan Paul Krugman, 2008 års "nobelpristagare" i ekonomi. Tio år senare förekom också ett namn som skulle komma att inom kort röna uppmärksamhet: Steven Levitt, tillsammans med Stephen Dubner författare till boken Freakonomics, som blev en stor succé och sedermera gick att köpa på vilken flygplatspocketbokhandel som helst (och som dessutom inspirerade ett flertal liknande böcker om trivialnationalekonomi, t.ex. denna och denna).

Årets upplaga av "nästa generations nationalekonomer" är både intressant och inte särskilt intressant på samma gång. Att Jesse Shapiro vid University of Chicago är föga förvånande - han har ett bra tag omtalats som nästa stjärnskott inom det område av nationalekonomi som har med studier av vardagliga fenomen. Shapiro omnämns tillsammans med Roland Fryer som "the intellectual heirs of Mr Levitt". (Jag har för övrigt bevistat ett seminarium med Shapiro vid en konferens i Chicago 2007.) En annan forskare inom "behavioral economics" som omnämns är Xavier Gabaix, även om han tittat mer på reglers inverkan som aspekt inom området.

Någon som väl hade kunnat vara med på listan men som inte är det är Shapiros fru, Emily Oster. Oster har studerat främst utvecklings- och hälsofrågor. En ekonom som också är verksam i det fältet som nämns i artikeln är Esther Duflo vid MIT. Duflo räknas till en grupp som kallas "randomistas", pga deras slumpförsöksbaserade metoder.

Asymmetrisk information, som jag skrivit om tidigare här, är ett område som flera av de senaste årens "nobelpristagare" i ekonomi varit aktiva inom. Amy Finkelstein, även hon vid MIT, har forskat på försäkringsmarknaden i Storbritannien och tittat på hur asymmetrisk information spelar in i dess funktionssätt. Även Raj Chetty rör sig inom området, men med större lutning åt offentlig ekonomi.

Inom makroområdet framhåller Economist Iván Werning - åter MIT - som den som fått flest nomineringar till tidningens lista. Inom handelsteori omnämns Marc Melitz, som representerar den kuriöst benämnda "nya nya handelsteorin".

Mitchell om skatteparadis

Dan Mitchell, senior fellow vid Cato, chefar även över Center for Freedom and Prosperity - som mest är en websida, men som har en hel del matnyttig information om skatt. Mitchell, som nyligen gav ut en bok om skattekonkurrens, har argumenterat väl för betydelsen av så kallade "skatteparadis". Se nedanstående tre videor.

The Economic Case for Tax Havens

The Moral Case for Tax Havens

Tax Havens: Myths vs. Facts