lördag 15 december 2007

Landet utan liberaler

Österrike är ett underligt land. Inklämt mellan bergskedjor, i Tysklands bakvatten, på gränsen mellan väst- och östeuropa, fortfarande med det dryga sexhundraåriga habsburgska väldets arv som en del av den nationella känslan, en byråkratisk apparat med lika många gråa tjänstemän som under dubbelmonarkin Österrike-Ungern för 120 år sedan... och samtidigt ett oerhört rikt och lyckat land, med en välfärdsstat nästan lika omfattande som den svenska.

Economist hade för ett par veckor sen en special om Österrike. Landet som för hundra år sedan var Europas intellektuella centrum, som födde fram den österrikiska ekonomiska skolan, Popper, Wittgenstein och fantastisk musik, är idag kanske inte ledande inom dessa områden, men fortfarande ett välmående och välgående land. Den "österrikiska modellen", om man kan tala om en sådan, bygger i korthet på dels en överenskommelse mellan stat, industri, kapital och fack om att ha landets och ekonomins bästa som första prioritet, vilket lett till en fredlig arbetsmarknad, låg inflation och låg tillväxt; dels internationell neutralitet, men sedan 1995 entusiastiskt deltagande i EU; dels en federal modell med nio delstater; dels två stora, statsbärande partier (ÖVP, "de svarta", kristdemokrater respektive SPÖ, "de röda", socialdemokrater) som turats om att styra sedan den formella självständigheten 1955 eller i stora koalitioner. Andra komponenter, så som ett småföretagsintensivt näringsliv och katolicism, kan räknas med i modellen men dessa är de viktigare beståndsdelarna.

Det lustiga med Österrike är att man trots en öppen, exportinriktad ekonomi, relativt hög invandring, EU-vänlighet, kontakter med väst alltsedan självständigheten och stabila sociala förhållanden inte hittar några liberaler i landet. Det finns Liberales Forum, med en riksdagsledamot sen valet 2006, och han - Alexander Zach, partiledare och före detta generalsekreterare i studentförbundet - blev invald på en socialdemokratisk lista, i utbyte mot att liberalerna kampanjade för SPÖ i valet. Mellan 1999 och 2006 var Liberales Forum inte representerat i parlamentet, och efter 1999, som Wikipedia uttrycker det, "liberalism effectively ceased to exist as a political force in Austria". Inte heller i de andra partierna finns det några påtagliga liberala element, så som i moderaterna och centerpartiet i Sverige. Inom ÖVP finns det en del marknadsliberaler, och de gröna är liberala i en del frågor, men det är ytterst marginellt.

Att Österrike lyckas förbli ett land med högt välstånd kan sägas bero på att de andra partierna för en liberal politik på de rätta områdena (även om de själva skulle beskriva det som sunt förnuft-politik). Strukturomställningar inom industri har gått förhållandevis lätt, landet ligger långt fram inom forskning och högteknologisk utveckling (med en satsning på 2,4% av BNP förra året på FoU), investeringar i funktionell infrastruktur och boende (staden Wien - känt som "röda Wien", eftersom den styrts av SPÖ oavbrutet sedan den skildes från Niederösterreich och blev en egen delstat 1922 - är tydligen världens största enskilda fastighetsägare, med över 200 000 kommunala bostadsfastigheter) har underlättat för marknadsekonomin att fungera.

Economist lyfter i specialen fram Joseph Schumpeter, en av 1900-talets viktigaste ekonomer, som myntade uttrycket "kreativ förstörelse". Det har blivit ett viktigt begrepp i globaliseringens tid, där gamla produktionssätt alltmer behövt uppdateras, förändras, läggas ned - eller förstöras - för att anpassa ekonomin till global konkurrens. Economist lyfter fram några områden där Österrike skulle vara betjänt av reformer de kommande åren: nationell infrastruktur, skattesystemet och offentliga utgifter, arbetsmarknaden, konkurrenskraften och utbildningssektorn. Det sistnämnda är särskilt viktigt, eftersom Österrike inte har betygskrav för högre studier, vilket lett till en kvantitativ expansion, påspädd av inflyttande tyska studenter. Arbetsmarknadens behov av reformer är något OECD trycker speciellt på i sin economic survey över Österrike från juli i år.

Att jämföra Sverige och Österrike är intressant. Båda länderna har höga skatter, låg korruption, öppna ekonomier, omfattande generell välfärd, semikorporativistiska arbetsmarknadssystem, konsensusbetonad politik och liknande efterkrigshistoria (neutralitet, EU-medlemskap 1995, strukturomvandlingar, ökad invandring under 90-talet). Trots det skulle jag inte säga att det finns mycket Sverige kan lära av Österrike i dagsläget.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Frågan är väl om det finns en tradition av liberala partier? Om inte så är chansen / risken stor att frågorna fördelas på de andra partierna och att den socialiberala centrismen (för nyliberala partier är väl perifert) försvinner bort helt och håller. Existensberättigande är inte alltid så enkelt att bekräfta.. ;-)

Patrick sa...

Inga liberaler, således inga liberala partier. =)

Sen är övriga partier ganska centristiska generellt. Man överdriver inte gärna ståndpunkter. LibF/LSF är ganska principiella och högerliberala men som sagt perifiera.

Anonym sa...

Kommunikationerna, tja vad ska man säga om vi tar en jämförelse mellan Wien och Stockholm: I den förra staden, välfungerande u-bahn eller spårvagnar. I den senare ett par tunnelbanelinjer (som väl iofs täcker det mesta ganska bra) och däremellan urusla/överfulla bussar som ansluter till stationerna. Man kan faktiskt välja om man vill åka spårvagn eller tunnelbana på samma sträcka i Wien, så tätt går spårvägsnätet. Först i sista hand tar man bussen, oftast i väldigt sista hand och bussarna går generellt till områden som är för trafiksvaga för att motivera spårväg. Även mindre städer som Innsbruck och Graz har spårvagnar, kan de jämnstora Linköping och Malmö skryta med det?

Sen får man tänka på att Österrike dröjde längre än andra länder i efterkrigseuropa med att komma tillbaka: Ockuperat till 1955, ÖVP skakades av interna stridigheter där småföretagare stod mot storföretag (om man ska hårddra det hela). Under socialisten Kreiskys 1970-tal genomfördes många strukturreformer ( förutom rationaliseringar inom jordbruket som kom senare även friare etableringsrätt för affärer, något som var hårt reglerat tidigare) som i Sverige skedde redan tjugo år tidigare. Arbetskraft kunde därmed koncentreras till större företag, vilka i sin tur växte förutom rationaliseringarna även delvis tack vare avspänningspolitiken och östhandeln. Precis som Skanska fick österrikiska byggföretag feta kontrakt bakom Järnridån.

Anonym sa...

Det österrikiska partiväsendet är mycket annorlunda än vad vi i Sverige tänker på när vi föreställer oss partier.

Till att börja med historien så fanns det gott om liberaler under Österrike-Ungerns kejsartid. Dessa var framförallt judiska affärsmän och tänkare bosatta i Wien. Judarna byggde upp banker, industrier m.m. under 1800-talet vilket gjorde att många företagsägare var judiska dvs många inom arbetarklassen gjorde kopplingen jude = direktör/kapitalist. Naturligtvis fanns även en omfattande judisk arbetarklass, men den fanns främst i Wien och i andra storstäderna medan de judiska affärsmännen hade kontor och fabriker över hela imperiet. Med jämna mellanrum inträffade finanskriser, bland annat en stor krasch 1873, då blev folk arbetslösa och många (judiska som icke-judiska) företagare som hade levererat till fabrikerna gick i konkurs när företagen ställde in sina betalningar. Det är ochså från denna tid som antisemitismen börjar ta fart igen efter att ha varit nästan helt död under det föregående kvartsseklet från det att kejsar Josef kom till makten och gjorde judarna till jämställda medborgare inom imperiet 1848.


Judarna reagerade naturligtvis helt olika på det här, många av de välmående miljonärerna valde att strunta i religionen och skojade gärna själva med salongsantisemitiska skämt till varandra och dolde sin bakgrund. Ja, det här var iofs inget som skiljde dem från övriga Europas över/medelklass vid samma tid. Andra blev sionister men visste inte var de skulle flytta, åter andra blev kommunister/socialister för att religionen inte skulle spela någon större betydelse när kapitalismen störtats och andra gav sig in i affärsvärlden.


Hursomhelst så gjorde många österrikare vid denna tid kopplingen jude = kapitalist(och därmed liberal)/kommunist, och beroende på vilken sida man stod på så rackade man ned dem för det. Kejsar Josef var den modererande kraften under den här tiden, han vägrade länge gå med på att göra Karl Lueger (en av Hitlers senare förebilder) till borgmästare p.g.a. dennes antisemitiska uttalanden. Kejsaren var ingen antisemit utan ville ha lugn och ro i imperiet och tolererade därför inga borgmästare med alltför öppna antisemitiska åskådningar utan gick med på att göra Lueger till borgmästare först när Vatikanen (även de antisemiter) befallde honom att göra det.


forts. följer...

Anonym sa...

Liberalerna var alltså splittrade och många som från början stött de liberala partierna gled med tiden över till olika kristligt-sociala alternativ. Dessa var i varierande grad antisemitiska med gjorde kopplingarna judar = storfinans = liberaler och/eller judarna = socialister = samhällsomstörtare och hot mot rikets säkerhet etc. Eftersom det framförallt var småföretagarna som stödde sådana riktningar vann antisemitismen, antiliberalismen och antisocialismen tillsammans insteg på landsbygden.


Efter kejsardömets kollaps hade Österrike blivit en spillra av sitt forna jag; En pyttestat på 6,5 miljoner invånare varav ca 2 milj. bodde i en enorm storstad längst i öster där många inte ens kunda tala tyska, socialisterna hade tagit över makten och många av de styrande var dessutom judar. På landsbygden vann liberala idéer inga insteg under mellankrigstiden, i Wien där socialdemokraterna styrde med överväldigande majoritet var liberalerna efter kriget och förlusten av imperiet och marknaderna kraftigt reducerade och hade inga möjligheter att få gehör för sin politik. Österrike under 1920-1930talen innan Anschluss var ett av Europas fattigaste och mest polariserade länder med en ärkereaktionär mer eller mindre fascistisk inställning och en enorm storstad där socialdemokraterna hade betryggad majoritet och införde lyxskatter, tjänstefolksskatt m.m. vilket resulterade i ett stort offentligt byggande ( se http://de.wikipedia.org/wiki/Karl-Marx-Hof ) som är en av förklaringarna till att Wien är en av världens största fastighetsägare. Trots detta låg arbetslösheten på omkring 10% i staden redan innan depressionen och ökade än mer under krisen, något som resulterade i krav från fackförbund och arbetarråd på övertagande av hela samhällsmakten. Partiledningen inom socialdemokratin tvekade trots att de mer eller mindre protofascistiska kårerna som bildades mot socialisterna ( där bl.a. en viss Franz Stangl var med)
och först i februari 1934 kom den stora urladdningen, men då var socialisterna redan dömdsdömda eftersom alltsedan storebror Tyskland fått en viss förskringrad österrikare vid namn Adolf Hitler som rikskansler hade austrofascisterna (som de kom att kallas) redan byggt upp sina styrkor och fått militären med sig.


Liberala idéer kunde helt enkelt inte få fotfäste i en sådan tid och sådan miljö när marknaderna kollapsat och landet i sig var djupt splittrat. Samtidigt som gamla fördomar levde kvar mot judarna men hade olika anledningar beroende på vilken sida man stod på. Austrofascisterna segrade till sist, socialistpartierna och kommunisterna förbjöds, trakasserades, avrättades, deporterades eller slängdes i fängelse. Arbetslösheten fortsatte att ligga på runt 20-30%, många människor hade inte råd att köpa mat. Judarna råkade dock inte ut för något särskilt från austrofascisterna (trots deras antisemitiska retorik och att endast ett fåtal judar stödde dem, även om de i näringslivet gjorde det av praktiska skäl så småningom gjorde det) utan fick verka som tidigare bortsett från de som varit socialister. När Anschluss kom var det därför som en befrielse för många österrikare, äntligen fick alla barn mat tills de blev mätta samtidigt som judarna som man föraktade inom alla håll och kanter i alla samhällsklasser blev icke-människor över tid.

Anonym sa...

Efterkrigstidens Österrike var slaget; ockuperat, precis som Tyskland. Wien var indelat i fyra ockupationszoner omgivet av den sovjetiska zonen precis som Berlin (ni kan alltid se "Den tredje mannen" även om den är något uttjatad vid det här laget) och många av de industrialiserade delarna liksom de fattigaste, mest jordbruksinriktade delarna av Österrike hamnade i den sovjetiska zonen. Sovjetunionen utkrävde givetvis skadestånd och precis som i Tyskland tog man för sig, levde rövare m.m. SPÖ och ÖVP som uppstod efter krigsslutet slöt en slags borgfred mellan varandra för att söka bli av med ockupationsmakterna så fort som möjligt, och för att förhindra en återupprepning av den katastrofala mellankrigstiden. SPÖ tog därför hand om arbetare- och stadsbefolkningen i de större städerna, medan alla som bodde på landet eller var småföretagare gick med i ÖVP. Även om man skulle kunna kalla ÖVP "höger" så är det inte samma sak som att storföretagen älskar dem, detta då ÖVP tvingats försvara exempelvis småjordbruk och mindre affärsrörelser mot en alltför stor kedjifiering och rationalisering. Kort sagt kan man säga att det är ett system där alla får igenom några av sina punkter mot att de viktigaste besluten om förändringar fattas bakom stängda dörrar bortom medlemmarnas påverkan "för allmänhetens bästa".


Partierna ÖVP och SPÖ i Österrike skapades ett par dagar efter Röda Arméns inmarsch i Wien och hade alla segrarmakternas inkl Sovjets gillande. Det plus Proporz-systemet som ser till att SPÖ och ÖVP och deras stödjande intresseorganisationer som fackförbund, företagare osv får ungefär lika mycket har bestått tills idag och förklarar varför andra partier eller intressen inte fått något större inflytande. Liksom förklarar i mångt och mycket varför Jörg Haider kunde segra i valen under 1990-talet och varför det blev ett slags allmänt proteströstaralternativ mot det stela Proporz-systemet där varje partipamp fick någon befattning mot att en pamp i det andra partiet fick en annan post osv.


Man kan därför säga att det finns liberaler inom alla lägren men att det inte är ett system som främjar ett liberalt parti i egentlig mening och att ordet "liberal" i många äldre människors öron är ett skällsord som får dem att associera till samhällsomstörtare/direktörer beroende på vilken sida man står på. Mot bakgrund av historien så har det aldrig varit särskilt populärt adjektiv i Österrike att ta i mun och det partiet som omväxlande varit mest liberalt respektive mest antiliberalt, FPÖ, så har det partiet ofta varit för marknadskrafternas fria utveckling samtidigt som man gjort hätska utfall mot invandrare med samma retorik som användes om de "rotlösa kosmopoliterna" det vill säga judarna för hundra år sedan.