måndag 4 januari 2010

Ostrom, Hayek och konservatism

Elinor Ostrom, årets "Nobelpristagare" i ekonomi, är inte att räkna som en österrikisk ekonom (hon är inte ens nationalekonom i strikt mening, utan statsvetare). Däremot finns det en del österrikare som gillar Ostrom -- däribland Peter Boettke, borta på Austrian Economists-bloggen. Han skrev om Ostrom -- som han är "Lin" med -- då priset tillkännagavs, och medverkade vid samma tid i EconTalk. Boettke har tidigare medförfattat en bok om "Bloomington-skolan", efter Bloomington, Indiana där universitetet där Ostrom verkar ligger.

Boettke menar -- och det framkommer tydligast i EconTalk-podcasten -- att Ostroms institutionella ekonomiska forskning går i Smiths, Humes, Mises och Hayeks anda. Och just kopplingen till Hayek sätter fingret på ett centralt metodologiskt problem, särskilt för österrikarna. En av Hayeks stora grejer, först i Vägen till träldom men senare även i t.ex. hans Nobelföreläsning The Pretence of Knowledge, är ju att central planering på avstånd är omöjligt på grund av avsaknaden hos centralplaneraren av den nödvändiga information, som är lokal och utspridd. När Hayek drar ut detta resonemang kommer han fram till att vi -- som forskare, och som människor -- inte kan nå kunskap om allt, och inte bör ha det som mål (Hayek kritiserar utifrån bl.a. detta det han kallar konstruktivistisk rationalism, särskilt i The fatal conceit).

Hayeks slutsats kan leda en till ståndpunkten att man inte bör ha ens ambitionen att förändra vissa samhällsstrukturer, just för att de nödvändiga metoderna för att förändra dem inskränker friheten (eller valfritt annat eftersträvansvärt värde) för mycket. Låter rätt konservativt. Hayek kände sig ju tillochmed nödgad att skriva essän Why I am not a conservative, för att värja sig mot detta.

Tillbaka till Ostrom. Här är mitt problem med institutionell ekonomi/analys. Det har en tendens till sluttande plan ner mot partikularism, i det att lokala förhållanden/institutioner betonas så starkt. Det blir svårt att dra ut några vettiga principer om allt beror på hur det ser ut på marken. Vissa kan av ett sådant förhållningssätt ledas till en konservativ ståndpunkt, att vi ingenting kan göra åt problem som t.ex. armod, epidemier och våld i andra länder/kulturer, och att vi därför också ska avhålla oss från handling enligt "först och främst, skada inte"-principen.

Det är inte givet utifrån österrikisk ekonomi om hur man ska ställa sig till detta. Kanske har Boettke i det en poäng, att vissa luckor bör "fyllas ut" i österrikisk ekonomi -- med t.ex. public choice-teori, eller just institutionell ekonomisk analys. Särskilt när det gäller jämförelser mellan vitt skilda politiska och kulturella system kan det vara så att de österrikiska principerna inte räcker till. Men man får av den anledningen dock inte hamna i fallgropen att samtidigt kasta de österrikiska principerna överbord. Boettkes egen "tre P:n ger tre I:n"-modell är, vilket han själv också påpekar, tänkt att kunna appliceras på vilket samhälle som helst, när som helst genom historien. Det är så anti-partikulärt det kan bli.

Och apropå primum non nocere: vissa röster inom svensk biståndsdebatt har lyft fram just institutionernas betydelse för ekonomisk utveckling i fattiga länder. Men om institutionerna är nyckeln, och dessa är lokalt framvuxna och inte går att bygga genom planering på avstånd, vad kan man dra för annan slutsats om man betraktar ett samhälle från avstånd än att man inte ska blanda sig i? Gäller de marknadsekonomiska incitamenten alltid, eller bara i vissa samhällen (med "rätt" institutionella förutsättningar)?

1 kommentar:

Anonym sa...

Tack for intiresnuyu iformatsiyu