Man kan ibland undra varför liberaler av olika schatteringar uppehåller sig så mycket vid skatterna. Kan man inte rätteligen påstå att skatterna inte är ett så stort problem, att det finns viktigare frihetsfrågor idag och att även ett högskatteland som Sverige är ett ganska behagligt samhälle att leva i?
Om man ska ge sig på att "mäta" förtryck är det klart att en hög risk att bli godtyckligt fängslad utan rättegång eller torterad är värre än att behöva ge upp varannan intjänad krona till staten. (Dessutom får man ju oftast nånting tillbaka för den där kronan, även om det ofta inte är vad man skulle spenderat den på själv.) Att ett demokratiskt och rättssäkert samhälle även präglas av tolerans och liberala värderingar i personlighetsfrågor kan vara betydelsefullt för den upplevda friheten (och det är ju faktiskt det upplevda som är det viktiga -- i alla fall under förutsättning att man har möjlighet att göra jämförelser).
Men i den moderna politisk-ekonomiska diskursen återkommer man ständigt till skatterna. Det är egentligen den tydligaste skiljelinjen i politiken under efterkrigstiden, i alla fall i de västeuropeiska länderna: statens storlek och om skatterna ska höjas eller sänkas. Demokratiska socialister (sossar) och icke-socialister (borgare i allmänhet) har det gemensamma att man har en riktning som utgångspunkt för skattepolitiken, inte något uppsatt mål om en fixerad procentsats. Antingen vill man sänka skatterna successivt eller så vill man höja -- eller möjligen bibehålla -- deras nivåer.
Motståndet mot skatten från höger generellt har tre grunder, varav två används omväxlande i debatten som motivering, medan den tredje är outtalad, eventuellt underförstådd eller intuitivt antagen. Men i den tredje ligger också de djupare filosofiska implikationerna.
Den första grunden handlar om att människor får större makt över sin tillvaro om de får behålla mer av sin inkomst. Detta är det troligen oftast använda skälet. Just eftersom utgångspunkten är medborgarperspektivet och väljares privatekonomi är det svårt att politiskt direkt argumentera mot det. Det ska till en rejäl etatist för att rakt ut meddela sina potentiella väljare att målet för hans eller hennes skattepolitik är att den enskilde ska få mindre kvar i plånboken efter skatt.
Den andra grunden handlar om effektivitet. Det finns både teoretisk och empirisk grund för att det offentliga är sämre på att utnyttja resurser effektivt jämfört med privat sektor. (Och, är viktigt att komma ihåg: privat sektor behöver inte innebära att produktion utförs i en specifik form, som storaktiebolag. Poängen med den privata sektorn är att olika former att organisera produktion kan prövas, de bättre växa och de sämre avta. Denna lärande- och entreprenörsprocess går inte att uppnå eller ens emulera på mer än ett på sin höjd suboptimalt sätt inom det offentliga.) Att staten omhändertar mindre del av medborgarnas pengar innebär att mer pengar stannar i privata händer. Detta motsätter sig vissa förstås av politisk-ideologiska skäl, men inom såväl ekonomisk forskning som modern partipolitik råder hyfsat utbredd konsensus om effektivitetsvinsterna i marknadsekonomi baserad på privat äganderätt. (Den som ännu inte är övertygad kan ju ta en titt på nyligen publicerade Index of Economic Freedom 2010 och jämföra topplistan med välståndslistan.)
Den tredje och mer flyktiga grunden handlar om skatterna som medel för att öka eller minska statens makt och möjligheter. Har man i grunden en skeptisk inställning till staten -- vilket enligt vissa filosofer är den gemensamma nämnaren för alla liberaler -- och vill att dess makt och storlek ska minska, då är sänkning av skatterna ett ganska bra verktyg. Visst, man kan kringskära statens makt i konstitutioner och liknande, men i slutet av dagen hänger det på huruvida staten har pengarna och kanonerna. När det kniper är konstitutionen och domstolarna bara symbolisk fernissa. Vänder sig staten mot medborgarna, då hjälper grundlagsskyddad yttrandefrihet föga när hemliga polisen knackar på dörren 04.30 (för att göra en blinkning till Churchill).
Lysander Spooner skrev: "The only security men can have for their political liberty, consists in keeping their money in their own pockets." Det är inte bara ett citat som vilket som helst; det pekar på en viktig poäng om idéers betydelse. För att förstå motståndet mot skatterna måste man se att den europeiska borgerligheten hämtat stor del av sin ekonomiska syn från amerikanska ekonomer och filosofer. Det spelar roll att politiker och deras rådgivare har läst Rand och Nozick, Friedman och Hayek. Milton Friedmans betydelse för högersvängen från 1980-talet och framåt kan inte påtalas nog.
Vad är då kopplingen till Spooner? Spooner var jurist, författare, anarkokapitalist och slaverimotståndare en tid då det inte var opportunt att vara det i USA, i mitten av 1800-talet. Spooner verkade inom den politiska traditionen som var skeptisk till politik i allmänhet och den federala regeringens makt i synnerhet; en tradition som går tillbaka till Thomas Jefferson, som starkt värjde sig mot planerna hos vissa andra grundlagsfäder att centralisera makten på federal nivå och frånta delstaterna befogenheter (och därtill skapa en centralbank, en nationell valuta, en stående nationell armé, m.m.). Den federala regeringen i USA hade i början ingen beskattningsrätt av betydelse; denna låg hos delstaterna. Motståndet mot att den federala regeringen skulle växa hängde ihop med motståndet mot federala skatter. Under konfederationstiden fanns det ingen centralmakt som kunde avtvinga delstaterna medel om de inte gick med på det. I den federala politiknivåns utökning såg Jefferson och hans gelikar en snöboll i rullning, som skulle komma att bli svårstoppad. En växande regering skulle komma att behöva växande anslag, och när staten på central nivå hade fått den makten skulle det bli hart när omöjligt att rulla tillbaka den. Skulle en sådan stat sedan hamna i händerna på politiker med skadliga eller farliga ambitioner så skulle det inte finnas någon motpol för att kontrollera den. (Därav också den tydliga maktdelningen inom staten i USA, såväl mellan dess tre grenar som horisontellt geografiskt mellan delstaterna och centralregeringen.)
Vad är då poängen med denna exposé? Den statsskeptiska tradition som utgick från farhågan vad en icke-god stat skulle kunna göra satte starka avtryck i amerikansk politik. Ekon finns kvar idag, till exempel i debatten om vapenrättigheter. Poängen är denna: en regering med onda ambitioner kan inte göra så mycket om den inte har pengar att betala sina hantlangare och utförare med. Inser man detta så inser man också att de friheter vi uppnått hänger på en hyfsat skör tråd. Själva grunden till varför vi skulle vilja ge staten någon endaste av våra slantar är att vi förutsätter att staten kommer att göra något bra med den. Men den dag då statens mål ändras och blir förtryckande, då sitter den redan på våra pengar -- om vi inte har behållit de i våra fickor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar