Mer om Hayek och institutioner

I förra inlägget skrev jag om Elinor Ostrom, Hayek och problemet med institutionell analys. Jag vill spinna vidare på poängen med att det blir ett problem om man fäster sig vid slutsatsen att de lokalt framvuxna institutionerna är avgörande, om man kombinerar det med Hayeks informationsproblem och därur följande planeringsomöjlighet. Om det är så att lokala institutioner -- som vi inte alltid vet hur de vuxit fram, men inte egentligen behöver veta det heller, så länge vi kan se att de är bättre än andra institutioner -- inte går att förändra utifrån, och särskilt inte hux flux, vad säger det oss om att använda anglosaxisk politisk filosofi i en svensk kontext? Kan man applicera Hayeks samhällssyn, som formades främst av Österrike, Storbritannien och USA, på svenska förhållanden? Eller någon annans för den delen, som verkade i en annan historisk, ekonomisk och kulturell kontext än den svenska?

För att exemplifiera. Ett bärande argument i Hayeks slutsats om planeringens omöjlighet är att medborgare inte kommer att efterleva centrala planer, eftersom planerna inte möter människors preferenser, då dessa formas av lokal kunskap och information som centralplaneraren inte har. Argumentet förutsätts aprioriskt vara sant. I många lägen stämmer det säkert, och intuitivt verkar det rimligt. Men om medborgare faktiskt anpassar sig till statsmakternas lagar och regler i vissa fall, faller inte Hayeks argument då?

Den institutionella förutsättningen kan fungera som förklaring här. Ta Sverige som exempel. Sverige är ett av den demokratiska världens mest centraliserade länder, med svag maktdelning både horisontellt och vertikalt, starka regeringar, få vetopunkter (se Johanna Ricknes kapitel i boken Reform för mer om dessa). Svenskarna som folk har individualistiska och rationalistiska värderingar. Samtidigt har svenskarna en oerhört hög grad av tillit, både till varandra och till staten (se t.ex. Bo Rothstein eller Lars Trägårdh om detta). Denna tillit har identifierats som en anledning till varför Sverige har t.ex. så låg grad av korruption i myndighetsväsende, stark rättssäkerhet, få sociala spänningar och hög effektivitet i förvaltningen.

Hayeks antagande om misstro mot centralplanering funkar således mycket sämre i en svensk kontext än i t.ex. en amerikansk, där det finns en tradition av skepsis mot politiker (särskilt i den federala regeringen) ända tillbaka till landets grundande, och därtill en stark maktdelning och federalism. Svenskar har helt enkelt under århundraden vant sig vid en centraliserad stat, och anpassat sitt agerande i stort utifrån det. Således: beslutas det om rökförbud på krogen, då slutar folk att röka. Säger myndigheterna att man ska vaccinera sig, så tas det som en självklarhet. Väldigt få skulle öppet kritisera att vi har politiskt beslutade nationella läroplaner och värdegrunder för skolan, som alla skolor -- oavsett huvudman -- måste följa. Och så vidare. Staten antas helt enkelt i väldigt stor utsträckning agera i medborgarnas (eller iallafall medborgarflertalets) intressen. (FRA-debatten var särskilt intressant ur detta hänseende, eftersom det var första gången på väldigt länge i svensk politisk debatt där staten sågs som ond.)

Vi kan med det återkoppla till diskussionen om Ostrom och institutionell ekonomi. Den sortens institutionsanalys som t.ex. Bo Rothstein gör för att förklara hur Sverige fungerar är induktiv och partikularistisk, i jämförelse med Hayeks österrikiskt deduktiva antaganden om planeringens omöjlighet. Detta ska dock inte ses som en kritik mot Hayek -- hans insikter är av yttersta vikt. Dock tycks det vara svårt att kombinera institutionell analys med det österrikiska analysramverket utan att den ena får stryka på foten.