Mer keynesianism från Economist

Okej, Eugene Famas teori kanske har fått sig en törn i och med finanskrisen. Men att missa Federal Reserves roll i att blåsa upp penningmängden och tillåta överdriven kreditexpansion åren fram till krisen är att vara aningen naiv. The Economist, annars en utmärkt tidskrift, har de senaste åren fått en allt tydligare fablaisse för att hylla aktivistiska centralbanker. Så också i en krönika av Buttonwood för ett par veckor sedan, där en ny bok av Frydman och Goldberg berördes.

Det Buttonwood i grunden säger är att centralbanker bör ta en mer aktiv roll i att stävja prisuppgångar, för att förhindra uppkomsten av bubblor; argumentet för denna intervention skulle vara att det "väger upp" de räddningsinsatser som centralbanken gör i krascher:

[C]entral banks should intervene to limit excessive asset-price swings on the upside, just as they have on the downside. The authors suggest the authorities should announce a (very broad) market range and act if prices move beyond it. Practical measures could involve higher margin or collateral measures for those taking bullish bets.

Det här låter ju väldigt keynesianskt, och intervenerande. En rimlig invändning kan vara att centralbankerna har begränsad information och att det därför är en bra fråga varför de skulle vara bättre, ex ante, än marknader på att hitta och punktera bubblor där det inte finns underliggande faktorer som backar upp snabb värdeökning. Det lustiga, sett till Buttonwood-texten, är att ett stycke ur Frydman och Goldbergs bok citeras just i stycket innan, som väl summerar den österrikiskt färgade kritiken (utifrån informationsproblemet och nationalekonomisk metodologi), men Buttonwood verkar ignorera det (min fetning):

The authors call this the “contingent-market hypothesis”, which they summarise as follows: “The causal process underpinning price movements depends on available information, which includes observations concerning fundamental factors specific to each market. This process cannot be adequately characterised by an overarching model, defined as a rule that exactly relates market outcomes to available information up to a fully predetermined random error at all time periods, past, present and future.”

Två fel gör inte ett rätt

Den statliga myndigheten Finansinspektionen föreslår idag ett tak på bolån, på 85 procent av bostadens marknadsvärde. Och det finns ju skäl till oro över hushållens höga belåning. (Samtidigt erbjuder statliga bolåneinstitutet SBAB fortfarande lån till 95 % av marknadsvärdet. Per Nilsson ser ut att kunna bli sannspådd...)

Ett lånetak är förstås bara ett försök till att dämpa febern, inte att åtgärda sjukan. Utöver de brister prisregleringar (vilket lånetak är ett exempel på) har och de problem de medför, döljer det det egentliga problemet: att räntorna som Riksbanken sätter är alltför låga, vilket spär på en förnyad bubbla. Detta har jag skrivit om tidigare.

(Och förresten: besked kom i dagarna från Riksbanken, och Lars E O Svensson håller som vanligt kvar vid sin benhårda lågräntelinje.)

Avskaffat snatteri - mer incitament till stöld?

Folkpartiets gruppledare i riksdagen och rättspolitiske talesman, Johan Pehrson, gick nyligen ut med att han vill avskaffa det rättsliga begreppet snatteri, och sortera in brottet under rubriceringen stöld. (Det är dock ingen ny åsikt från hans sida.) Pehrson vill också kunna genom domstolsbeslut porta vissa personer från affärer, och hoppas på typiskt politikermanér att det här ska medföra att "det skall stå klart för unga att stjäla inte är något som bara händer. Den som börjar stjäla är inne på en farlig väg".

"Tough on crime"-tänket bakom detta glädjer förstås batongglada väljare, och affärsinnehavare -- de senare får ju genom straffskärpningen en kostnad som de fått stå innan (för övervakning etc. i butiken) genom den betald av skattebetalarna (domstolssystemet) i större grad. Men ur ett rättsekonomiskt perspektiv är det inte alls givet att det här förslaget, om det implementeras, skulle leda till mindre stölder -- kanske tvärtom.

David Friedman förklarar här varför samma straff för olika allvarliga brott ger brottslingen incitament att begå det mer allvarliga brottet:

A thief has an opportunity to carry off one animal from the flock. If the penalty is the same whichever animal he chooses, he might as well take the most valuable: "As good be hanged for a sheep as a lamb." The same logic applies to more modern thefts. If we impose the same punishment however large the amount stolen, there is no incremental punishment for taking the VCR as well as the television.

Rent-seeking i universitetsvärlden

Riksrevisionen pekar i en rapport från mars på hur det system för klassificering av kurser inom högre utbildning som finns på plats sedan den senaste reformer, 1993, lett till ojämlikheter mellan olika lärosäten. Olika ämnen ger olika stor ersättning från staten. Dels ges ersättning per helårsstudent (utifrån antal registrerade), dels per helårsprestation (utifrån hur många som gör klart kursen). Kurser inom humaniora, samhällsvetenskap, teologi och juridik ger lägst ersättning, såväl per student som per prestation. (De estetiska ämnena får överlägset mest -- se alla belopp och skillnader mellan områden här.) Eftersom institutionerna själva får avgöra vilket utbildningsområde en kurs kvalificerar sig inom finns det incitament för institutionsledningarna att klassificera kurser som ligger nära två olika ämnen som tillhörande det ämne som ger högst ersättning.

När olika lärosäten gör olika klassificeringar av kurser med samma innehåll får lärosätena olika medel för samma kurser, vilket gör det svårt att utvärdera kvaliteten sett till resurserna, samt försvårar konkurrens och effektivisering. Riksrevisionen pekar på att detta missbruk av systemet är något som emanerar från institutionerna, och lärosätenas ledningar har sällan insyn i det. Regeringen å sin sida styr inte hur klassificeringen ska ske -- det är upp till lärosätena, dvs. till institutionerna -- men ger Högskoleverket i uppdrag att granska klassificeringen. Både Utbildningsdepartementet och lärosätena anser att HSV:s uppföljning visar att det egna lärosätets klassificering följer riksdagens intentioner, så som de uttrycks i resurstilldelningssystemet från 1993, skriver Riksrevisionen.

Problemet är bara att HSV:s index inte mäter klassificeringen gentemot riksdagens intentioner, utan hur lärosätena klassificerar kurser i förhållande till varandra. Lärosätena har inga skäl till att granska varandra, och HSV går inte ända ner på institutionsnivå för att undersöka vad klassificeringen grundar sig på. Klassificeringen blir således ett sätt för institutionerna att, utan någon större insyn, justera sin ekonomiska situation. Lägg därtill det som beskrevs i en tidigare rapport från Riksrevisionen, från december 2009, att institutionerna har tämligen fritt skön att omfördela tilldelade medel inom sig, och att det är näst intill omöjligt att följa en tilldelad krona från regeringens anslag hela vägen ner till där den används.

Det är svårt att beskriva detta som något annat än en skyddad verkstad (begreppet bureaucratic capture kommer i åtanke). Pengarna rullar in och incitamenten handlar föga om att effektivisera, göra kvalitetsjämförelser och att lyckas väl i en konkurrens på lika villkor -- snarare om att genom rent-seeking maximera den egna institutionens budget. Högre utbildning är bra och viktigt -- och just därför borde det vara av intresse att kunna granska om de skattemedel som läggs på det används effektivt.

Bör staten ägna sig åt rymden?

Ett argument för att låta staten sköta vissa saker är att det finns stordriftsfördelar. Det, samt komplicerade judiciella frågor och en del andra faktorer -- däribland särskilt nationell stolthet och prestige -- har gjort att utvecklingen av forskning om och närvaro i rymden under 1900-talet drivits nästan enbart av stater. Under kalla kriget var det en fråga om både makt och kapplöpning mellan USA och Sovjetunionen; på senare år har Kina klivit fram som en rymdnation i vardande.

Men håller argumenten för varför stater ska vara den primära aktören som driver människans utforskning av jordens omkringliggande rum? En artikel i Economist nyligen pekade på hur privata investeringar i rymdfärder ökat, och argumenterade väl för varför ökade privata satsningar inom detta fält är gynnsamt. Som artikeln påpekar är NASA, som hitintills varit den främsta drivande kraften i rymdframsteg, en produkt av kalla kriget-eran, och har nu växt till en enorm byråkrati. Som med all offentlig byråkrati har detta utgjort ett hinder för effektiviseringar och förbilliganden. Det har förts fram förslag om att privatisera NASA ett flertal gånger, och intresset för privata rymdfärder har ökat de senaste åren. Virgin, Space Adventures, Bigelow (vars ägare investerat 180 miljoner dollar av egna pengar i utveckling av rymdteknik) och andra är på banan för att ge människor med pengar (och det handlar faktiskt inte om några astronomiska summor) och intresse möjlighet till ett besök i rymden. När denna marknad växer kommer dessa aktörer självklart att ha ett first-mover advantage. Turism anses av en del bedömare som det bästa sättet att få in privat kapital i rymdforskning.

Måhända som ett svar på detta har det rört sig mot delvis privatisering av NASA:s verksamhet, och en förändring av målen för den. Man kan också tänka sig att fler projekt som Googles Lunar X Prize kommer att dyka upp, vilket ger än mer incitament för privata aktörer att investera.

Den politiska implikationen av ytterligare framstötar ut i rymden är förstås intressant. Catos Space: The Free Market-Frontier (konferens och bok) har några år på nacken nu, men har vissa intressanta uppslag; främst tanken om att rymden skulle kunna fungera som arena för en fri och oreglerad marknad är kittlande. Patri Friedmans seasteading i all ära, men rymden erbjuder mycket större möjligheter för institutionell konkurrens. (Det främsta kruxet torde vara att hantera livsnödvändiga resurser i rymden. Men om det finns resurser i rymden kan detta förhoppningsvis lösas genom handel med jorden.)

För Sveriges del då? Ptja, att Christer Fuglesang varit i rymden är förstås en prestigegrej, men personligen tycker jag att det är intressantare om Kirunas rymdstation kan bli utgångspunkt för privata rymdresor inom en snar framtid.

"High-tax libertarianism"

Lite förvånande var det att se Erik "killar-måste-få-vara-killar" Hörstadius använda uttrycket "high-tax libertarianism" i sin op-ed i dagens SvD. Det är ett ganska träffande uttryck, men som trots det bara ger en handfull träffar -- icke-relevanta, därtill -- på google. Hörstadius hänvisar också till Geoffrey Brennan som upphovsman till uttrycket.

Brennan är en sån där intressant samhällsvetare som verkar i skärningspunkten mellan filosofi och nationalekonomi. Han är medlem i Mont Pelerin Society och var panelist vid dess konferens i somras (som jag också bevistade), där han även lade fram ett paper med närliggande diskussioner. (Hur Hörstadius har lyckats hitta kopplingen mellan Brennan och uttrycket är förvånande -- jag noterade inte att Hörstadius närvarade vid konferensen. Även om det kan verka fördomsfullt tror jag inte heller att Hörstadius är en regelbunden läsare av Public Choice, där Brennan förekommit. Man förleds nästan att tro att Andreas Bergh spökskriver åt Hörstadius...)

Nå. Så till själva frågan. "High-tax libertarianism" (htl) är ett sätt att beskriva ett frihetligt samhälle, med många av de institutioner libertarianismen uppskattar -- rättssäkerhet, låg korruption, (hyfsat) fri företagsamhet, social tolerans, medborgerliga rättigheter, m.m. -- men där skattetrycket är och förblir högt relativt andra länder. Skandinaviens länder är tydliga exempel på htl-samhällen. Det intressanta för filosofidiskussionen är om ett samhälle upplevs som dåligt/obehagligt, åtminstone för en libertarian, enkom av den anledningen att skattetrycket är högt. (För övrigt torde det intressanta för den enskilde primärt vara om skatterna på just hans eller hennes preferenser är höga, inte vad det aggregerade skattetrycket är.) Ganska snabbt bör man kunna konstatera att låg skatt inte är det enda som avgör om livet är gott eller ej. Som jag framhöll i förra inlägget ser libertarianismen -- med goda skäl -- skatterna som ofrihetens primära grund -- men det är inte den enda grunden. Sovjetunionen hade hyfsat låga skatter, men skatterna sa lite om graden av ekonomisk (och politisk) frihet i Sovjet.

När tidigarenämnde Bergh vid ett tillfälle vintern 2007 presenterade sin bok -- som ju också presenterar ett case för hur kapitalism och höga skatter går att kombinera -- ställde han frågan "Är äganderätten stark eller svag i Sverige?". En i publiken svarade att den är svag, vilket Bergh höll med i. Det beror dock på hur man ser det, skulle jag vilja hävda. Den kanske är svag i det att staten lägger vantarna på mycket av våra inkomster. Men den är starkt skyddad i att man 1) har hyfsad förutsägbarhet i hur mycket av lönen man kommer berövas och 2) kan gå till domstol och få sin sak prövad -- på ett internationellt sett ytterst korruptionsfritt och rättssäkert sätt -- om staten agerat felaktigt. Äganderätten, liksom andra rättigheter, är inte bara vad som står i grundlagen, utan även -- och kanske viktigare -- hur det efterlevs och upprätthålls.

Och här kommer man ner till grundfrågan: bor man hellre i ett land där man vet att 40-50 % av ens inkomst kommer tas av staten, men där man kan påverka (nåja) hur stor den procenten är genom öppna politiska processer; eller i ett land där staten tar, säg, 15-20 %, men gör det helt slumpmässigt, och det inte finns möjlighet att överklaga statens beslut? Var väljer man hellre att, säg, starta ett företag, eller investera?

Slutsatsen av detta bör inte bli att libertarianer ska sluta bry sig om skatt. Beskattning kan, som jag skrev i förra inlägget, angripas med olika utgångspunkter. Låga skatter kan dock inte i sig ursäkta andra frihetsinskränkningar. (Då riskerar man att hamna där Hans-Herman Hoppe gör.) Så, låt oss säga att htl kan vara en slags strategi för libertarianer som inte vill reformera genom alexanderhugg, utan mer gradvis; man tar sig an andra liberaliseringar först, skatterna sen. Frågan är dock då vad som gör den strategin särskilt libertariansk...

Skatterna som ofrihetens primära grund

Man kan ibland undra varför liberaler av olika schatteringar uppehåller sig så mycket vid skatterna. Kan man inte rätteligen påstå att skatterna inte är ett så stort problem, att det finns viktigare frihetsfrågor idag och att även ett högskatteland som Sverige är ett ganska behagligt samhälle att leva i?

Om man ska ge sig på att "mäta" förtryck är det klart att en hög risk att bli godtyckligt fängslad utan rättegång eller torterad är värre än att behöva ge upp varannan intjänad krona till staten. (Dessutom får man ju oftast nånting tillbaka för den där kronan, även om det ofta inte är vad man skulle spenderat den på själv.) Att ett demokratiskt och rättssäkert samhälle även präglas av tolerans och liberala värderingar i personlighetsfrågor kan vara betydelsefullt för den upplevda friheten (och det är ju faktiskt det upplevda som är det viktiga -- i alla fall under förutsättning att man har möjlighet att göra jämförelser).

Men i den moderna politisk-ekonomiska diskursen återkommer man ständigt till skatterna. Det är egentligen den tydligaste skiljelinjen i politiken under efterkrigstiden, i alla fall i de västeuropeiska länderna: statens storlek och om skatterna ska höjas eller sänkas. Demokratiska socialister (sossar) och icke-socialister (borgare i allmänhet) har det gemensamma att man har en riktning som utgångspunkt för skattepolitiken, inte något uppsatt mål om en fixerad procentsats. Antingen vill man sänka skatterna successivt eller så vill man höja -- eller möjligen bibehålla -- deras nivåer.

Motståndet mot skatten från höger generellt har tre grunder, varav två används omväxlande i debatten som motivering, medan den tredje är outtalad, eventuellt underförstådd eller intuitivt antagen. Men i den tredje ligger också de djupare filosofiska implikationerna.

Den första grunden handlar om att människor får större makt över sin tillvaro om de får behålla mer av sin inkomst. Detta är det troligen oftast använda skälet. Just eftersom utgångspunkten är medborgarperspektivet och väljares privatekonomi är det svårt att politiskt direkt argumentera mot det. Det ska till en rejäl etatist för att rakt ut meddela sina potentiella väljare att målet för hans eller hennes skattepolitik är att den enskilde ska få mindre kvar i plånboken efter skatt.

Den andra grunden handlar om effektivitet. Det finns både teoretisk och empirisk grund för att det offentliga är sämre på att utnyttja resurser effektivt jämfört med privat sektor. (Och, är viktigt att komma ihåg: privat sektor behöver inte innebära att produktion utförs i en specifik form, som storaktiebolag. Poängen med den privata sektorn är att olika former att organisera produktion kan prövas, de bättre växa och de sämre avta. Denna lärande- och entreprenörsprocess går inte att uppnå eller ens emulera på mer än ett på sin höjd suboptimalt sätt inom det offentliga.) Att staten omhändertar mindre del av medborgarnas pengar innebär att mer pengar stannar i privata händer. Detta motsätter sig vissa förstås av politisk-ideologiska skäl, men inom såväl ekonomisk forskning som modern partipolitik råder hyfsat utbredd konsensus om effektivitetsvinsterna i marknadsekonomi baserad på privat äganderätt. (Den som ännu inte är övertygad kan ju ta en titt på nyligen publicerade Index of Economic Freedom 2010 och jämföra topplistan med välståndslistan.)

Den tredje och mer flyktiga grunden handlar om skatterna som medel för att öka eller minska statens makt och möjligheter. Har man i grunden en skeptisk inställning till staten -- vilket enligt vissa filosofer är den gemensamma nämnaren för alla liberaler -- och vill att dess makt och storlek ska minska, då är sänkning av skatterna ett ganska bra verktyg. Visst, man kan kringskära statens makt i konstitutioner och liknande, men i slutet av dagen hänger det på huruvida staten har pengarna och kanonerna. När det kniper är konstitutionen och domstolarna bara symbolisk fernissa. Vänder sig staten mot medborgarna, då hjälper grundlagsskyddad yttrandefrihet föga när hemliga polisen knackar på dörren 04.30 (för att göra en blinkning till Churchill).

Lysander Spooner skrev: "The only security men can have for their political liberty, consists in keeping their money in their own pockets." Det är inte bara ett citat som vilket som helst; det pekar på en viktig poäng om idéers betydelse. För att förstå motståndet mot skatterna måste man se att den europeiska borgerligheten hämtat stor del av sin ekonomiska syn från amerikanska ekonomer och filosofer. Det spelar roll att politiker och deras rådgivare har läst Rand och Nozick, Friedman och Hayek. Milton Friedmans betydelse för högersvängen från 1980-talet och framåt kan inte påtalas nog.

Vad är då kopplingen till Spooner? Spooner var jurist, författare, anarkokapitalist och slaverimotståndare en tid då det inte var opportunt att vara det i USA, i mitten av 1800-talet. Spooner verkade inom den politiska traditionen som var skeptisk till politik i allmänhet och den federala regeringens makt i synnerhet; en tradition som går tillbaka till Thomas Jefferson, som starkt värjde sig mot planerna hos vissa andra grundlagsfäder att centralisera makten på federal nivå och frånta delstaterna befogenheter (och därtill skapa en centralbank, en nationell valuta, en stående nationell armé, m.m.). Den federala regeringen i USA hade i början ingen beskattningsrätt av betydelse; denna låg hos delstaterna. Motståndet mot att den federala regeringen skulle växa hängde ihop med motståndet mot federala skatter. Under konfederationstiden fanns det ingen centralmakt som kunde avtvinga delstaterna medel om de inte gick med på det. I den federala politiknivåns utökning såg Jefferson och hans gelikar en snöboll i rullning, som skulle komma att bli svårstoppad. En växande regering skulle komma att behöva växande anslag, och när staten på central nivå hade fått den makten skulle det bli hart när omöjligt att rulla tillbaka den. Skulle en sådan stat sedan hamna i händerna på politiker med skadliga eller farliga ambitioner så skulle det inte finnas någon motpol för att kontrollera den. (Därav också den tydliga maktdelningen inom staten i USA, såväl mellan dess tre grenar som horisontellt geografiskt mellan delstaterna och centralregeringen.)

Vad är då poängen med denna exposé? Den statsskeptiska tradition som utgick från farhågan vad en icke-god stat skulle kunna göra satte starka avtryck i amerikansk politik. Ekon finns kvar idag, till exempel i debatten om vapenrättigheter. Poängen är denna: en regering med onda ambitioner kan inte göra så mycket om den inte har pengar att betala sina hantlangare och utförare med. Inser man detta så inser man också att de friheter vi uppnått hänger på en hyfsat skör tråd. Själva grunden till varför vi skulle vilja ge staten någon endaste av våra slantar är att vi förutsätter att staten kommer att göra något bra med den. Men den dag då statens mål ändras och blir förtryckande, då sitter den redan på våra pengar -- om vi inte har behållit de i våra fickor.

Varför ingen österrikisk rättsekonomi?

Inom Chicagoskolan utvecklades under 1900-talets andra hälft teoribildningen rättsekonomi, eller law and economics på engelska. I korthet går det ut på att använda nationalekonomiska verktyg för att analysera juridik, lagar och rättsordningar. Ledande inom området var Guido Calebresi och -- kanske främst -- Gary Becker och Richard Posner. Analyserna började göras av områden som konkurrensrätt ("konkurrensfrämjande" antitrust-lagars effektivitet) och miljörätt (skatt eller avgift, lagstiftning eller tort law för att lösa problem?), men teoribildningen blev uppmärksammad i större utsträckning när den började appliceras på vad som ansågs som inte primärt ekonomiska områden, t.ex. familjen och brottslighet.

Om man bortser från public choice-skolans rättsekonomiska inslag -- som primärt handlar om reglers utformning utifrån ett konstitutionellt eller politiskt-ekonomiskt perspektiv -- så har dock inte rättsekonomin utvecklats i någon större utsträckning inom den österrikiska skolan. Det har skrivits lite om det här och där, men ingen genomarbetad teori -- likt t.ex. den om konjunkturcykler, eller om pengar -- finns om rättens roll utifrån ett österrikiskt perspektiv.

Att österrikare kan vara ambivalenta till juridik i sig och dess betydelse är måhända inte underligt. Rothbard, som var tämligen strikt naturrättare, skulle ha svårt att nå samsyn med en konstitutionalist som t.ex. Hayek. (Hayeks Law, Legislation and Liberty är för övrigt ett gediget försök att utarbeta en teori om rätten, men den är inte ett renodlat österrikiskt teoriverk. Förvisso finns många viktiga poänger däri, som bygger vidare på Hayeks centrala punkter -- informationsproblemet, centralplaneringens misslyckande -- och förvisso pekas skillnaden mellan evolutionärt framvuxen rätt och av makthavare "skapad" rätt tydligt ut, men Hayek lyckas inte riktigt ta det vidare till att kunna förklara de drivande krafterna bakom positiva rättsliga reformer och förändringar.) Det finns också några grundantaganden inom mainstream-rättsekonomi, som alla österrikare sannolikt skulle vända sig mot:

• Det går att göra interpersonella nyttojämförelser och därmed nyttomaximeringskalkyler.
• "Ekonomisk effektivitet" kan uppnås genom case-specifikt meckande med lagregler.
• Det ackumulerade välfärdsbegreppet (welfare economics).
• Bruket av jämviktsmodeller och fokuseringen på tillstånd istället för processer.

Jag skulle trots detta vilja hävda att det inte alls är omöjligt att bena ut en syn på rätten utifrån österrikiska principer. Sådana insikter som incitamentens betydelse, den decentraliserade informationen, entreprenöriella beteenden -- även inom rätten -- och den icke-positivistiska metoden är alla bra utgångspunkter. Sen är ju förstås ett problem huruvida man ska acceptera staten (även en liten sådan) eller om studiet av rätten utifrån österrikiskt perspektiv nödvändigtvis måste begränsa sig till mänsklig interaktion utan ett våldsmonopol närvarande.

Mer om Hayek och institutioner

I förra inlägget skrev jag om Elinor Ostrom, Hayek och problemet med institutionell analys. Jag vill spinna vidare på poängen med att det blir ett problem om man fäster sig vid slutsatsen att de lokalt framvuxna institutionerna är avgörande, om man kombinerar det med Hayeks informationsproblem och därur följande planeringsomöjlighet. Om det är så att lokala institutioner -- som vi inte alltid vet hur de vuxit fram, men inte egentligen behöver veta det heller, så länge vi kan se att de är bättre än andra institutioner -- inte går att förändra utifrån, och särskilt inte hux flux, vad säger det oss om att använda anglosaxisk politisk filosofi i en svensk kontext? Kan man applicera Hayeks samhällssyn, som formades främst av Österrike, Storbritannien och USA, på svenska förhållanden? Eller någon annans för den delen, som verkade i en annan historisk, ekonomisk och kulturell kontext än den svenska?

För att exemplifiera. Ett bärande argument i Hayeks slutsats om planeringens omöjlighet är att medborgare inte kommer att efterleva centrala planer, eftersom planerna inte möter människors preferenser, då dessa formas av lokal kunskap och information som centralplaneraren inte har. Argumentet förutsätts aprioriskt vara sant. I många lägen stämmer det säkert, och intuitivt verkar det rimligt. Men om medborgare faktiskt anpassar sig till statsmakternas lagar och regler i vissa fall, faller inte Hayeks argument då?

Den institutionella förutsättningen kan fungera som förklaring här. Ta Sverige som exempel. Sverige är ett av den demokratiska världens mest centraliserade länder, med svag maktdelning både horisontellt och vertikalt, starka regeringar, få vetopunkter (se Johanna Ricknes kapitel i boken Reform för mer om dessa). Svenskarna som folk har individualistiska och rationalistiska värderingar. Samtidigt har svenskarna en oerhört hög grad av tillit, både till varandra och till staten (se t.ex. Bo Rothstein eller Lars Trägårdh om detta). Denna tillit har identifierats som en anledning till varför Sverige har t.ex. så låg grad av korruption i myndighetsväsende, stark rättssäkerhet, få sociala spänningar och hög effektivitet i förvaltningen.

Hayeks antagande om misstro mot centralplanering funkar således mycket sämre i en svensk kontext än i t.ex. en amerikansk, där det finns en tradition av skepsis mot politiker (särskilt i den federala regeringen) ända tillbaka till landets grundande, och därtill en stark maktdelning och federalism. Svenskar har helt enkelt under århundraden vant sig vid en centraliserad stat, och anpassat sitt agerande i stort utifrån det. Således: beslutas det om rökförbud på krogen, då slutar folk att röka. Säger myndigheterna att man ska vaccinera sig, så tas det som en självklarhet. Väldigt få skulle öppet kritisera att vi har politiskt beslutade nationella läroplaner och värdegrunder för skolan, som alla skolor -- oavsett huvudman -- måste följa. Och så vidare. Staten antas helt enkelt i väldigt stor utsträckning agera i medborgarnas (eller iallafall medborgarflertalets) intressen. (FRA-debatten var särskilt intressant ur detta hänseende, eftersom det var första gången på väldigt länge i svensk politisk debatt där staten sågs som ond.)

Vi kan med det återkoppla till diskussionen om Ostrom och institutionell ekonomi. Den sortens institutionsanalys som t.ex. Bo Rothstein gör för att förklara hur Sverige fungerar är induktiv och partikularistisk, i jämförelse med Hayeks österrikiskt deduktiva antaganden om planeringens omöjlighet. Detta ska dock inte ses som en kritik mot Hayek -- hans insikter är av yttersta vikt. Dock tycks det vara svårt att kombinera institutionell analys med det österrikiska analysramverket utan att den ena får stryka på foten.

Ostrom, Hayek och konservatism

Elinor Ostrom, årets "Nobelpristagare" i ekonomi, är inte att räkna som en österrikisk ekonom (hon är inte ens nationalekonom i strikt mening, utan statsvetare). Däremot finns det en del österrikare som gillar Ostrom -- däribland Peter Boettke, borta på Austrian Economists-bloggen. Han skrev om Ostrom -- som han är "Lin" med -- då priset tillkännagavs, och medverkade vid samma tid i EconTalk. Boettke har tidigare medförfattat en bok om "Bloomington-skolan", efter Bloomington, Indiana där universitetet där Ostrom verkar ligger.

Boettke menar -- och det framkommer tydligast i EconTalk-podcasten -- att Ostroms institutionella ekonomiska forskning går i Smiths, Humes, Mises och Hayeks anda. Och just kopplingen till Hayek sätter fingret på ett centralt metodologiskt problem, särskilt för österrikarna. En av Hayeks stora grejer, först i Vägen till träldom men senare även i t.ex. hans Nobelföreläsning The Pretence of Knowledge, är ju att central planering på avstånd är omöjligt på grund av avsaknaden hos centralplaneraren av den nödvändiga information, som är lokal och utspridd. När Hayek drar ut detta resonemang kommer han fram till att vi -- som forskare, och som människor -- inte kan nå kunskap om allt, och inte bör ha det som mål (Hayek kritiserar utifrån bl.a. detta det han kallar konstruktivistisk rationalism, särskilt i The fatal conceit).

Hayeks slutsats kan leda en till ståndpunkten att man inte bör ha ens ambitionen att förändra vissa samhällsstrukturer, just för att de nödvändiga metoderna för att förändra dem inskränker friheten (eller valfritt annat eftersträvansvärt värde) för mycket. Låter rätt konservativt. Hayek kände sig ju tillochmed nödgad att skriva essän Why I am not a conservative, för att värja sig mot detta.

Tillbaka till Ostrom. Här är mitt problem med institutionell ekonomi/analys. Det har en tendens till sluttande plan ner mot partikularism, i det att lokala förhållanden/institutioner betonas så starkt. Det blir svårt att dra ut några vettiga principer om allt beror på hur det ser ut på marken. Vissa kan av ett sådant förhållningssätt ledas till en konservativ ståndpunkt, att vi ingenting kan göra åt problem som t.ex. armod, epidemier och våld i andra länder/kulturer, och att vi därför också ska avhålla oss från handling enligt "först och främst, skada inte"-principen.

Det är inte givet utifrån österrikisk ekonomi om hur man ska ställa sig till detta. Kanske har Boettke i det en poäng, att vissa luckor bör "fyllas ut" i österrikisk ekonomi -- med t.ex. public choice-teori, eller just institutionell ekonomisk analys. Särskilt när det gäller jämförelser mellan vitt skilda politiska och kulturella system kan det vara så att de österrikiska principerna inte räcker till. Men man får av den anledningen dock inte hamna i fallgropen att samtidigt kasta de österrikiska principerna överbord. Boettkes egen "tre P:n ger tre I:n"-modell är, vilket han själv också påpekar, tänkt att kunna appliceras på vilket samhälle som helst, när som helst genom historien. Det är så anti-partikulärt det kan bli.

Och apropå primum non nocere: vissa röster inom svensk biståndsdebatt har lyft fram just institutionernas betydelse för ekonomisk utveckling i fattiga länder. Men om institutionerna är nyckeln, och dessa är lokalt framvuxna och inte går att bygga genom planering på avstånd, vad kan man dra för annan slutsats om man betraktar ett samhälle från avstånd än att man inte ska blanda sig i? Gäller de marknadsekonomiska incitamenten alltid, eller bara i vissa samhällen (med "rätt" institutionella förutsättningar)?